söndag 25 juni 2017

Feminism pågår


Feminism pågår av Sassa Buregren och Elin Lindell är en saklig och rak bok för unga människor om feminism. Vad är feminism? Hur började det? Hur fick kvinnorna rösträtt? Hur ser dagens feminism ut? Vilka slags feminism finns? Hur ser det ut i samhället? Kvinnliga nobelpristagare - hur många är de? Vad betyder språket? Attityderna? Hur ser det ut i reklamen? Hur protesterar en mot den? Vad är rättviseförmedlingen. Hur många vet att HeforShe är en kampanj som drivs av UN Women , FN:s enhet för jämställdhet och stärkande av kvinnors rättigheter? Språket är ett intressant kapitel som säkert kunde byggts ut lite mer. Liksom det om feministiskt självförsvar. Allt som allt är Feminism pågår en rejäl, lättläst och tänkvärd bok om feminism för riktigt unga människor. Natur&Kultur 2016
Lyrans Feministsommar 2017.

lördag 24 juni 2017

Min mormor från Armenien

2014 hittade den franska skådespelerskan Anny Romand en liten anteckningsbok i sin mormors kvarlåtenskap. 70 handskrivna sidor på armeniska och franska från 1915 - 1918. Den 24 april 1915 inleddes det armeniska folkmordet. Turkiet skulle turkifieras. De som fick bo i Turkiet skulle vara turkar och muslimer. Människor av andra folkslag och religioner "förflyttades". Männen dödades och kvinnor och barn fick ge sig iväg i konvojer vaktade av gendarmer. Ohyggliga scener spelades upp. Spädbarn skildes ifrån sina mödrar. Alla frös och svalt. Anny Romands mormor, Serpouhi Hovaghian, förlorade sin sex månaders dotter och gav sin 4 - årige son till en turkisk bondkvinna när hon insåg att ingen av dem skulle klara flykten till fots. Serpouhi orkade inte bära sonen. Anny Romand och hennes mormor kom att leva tolv år tillsammans. Annys mor arbetade mycket. Och mormor var i behov av att någon var hos henne hela tiden. Hon berättade mycket om sitt liv som sagor för den lilla flickan Anny som inte förstod allt, men hon grät med sin mormor när det behövdes och lämnade henne ifred när hon brottades med sina minnen.  Anny Romand hade länge tänkt skriva om sin mormor och när hon nu hittade dagboken visste hon direkt hur hon skulle göra. Hon låter den lilla flickan berätta och lägger in avsnitt ur mormors dagbok. Boken har fått titeln Min mormor från Armenien. Upplägget fungerar bra. Mormors otroliga flykt som varar länge och slutar i Marseilles är en otrolig historia fylld av tragik och lidande. Men Serpouhi Hovaghian vill berätta sin historia. Även om hon inte överlever ska hennes historia överleva. Och det hade hon alldeles rätt i. Det här vittnesmålet borde läsas av många, många.

fredag 23 juni 2017

Bokbloggsjerka 23 - 26 juni

Annikas bokbloggsjerka: Vilken författare förekommer mest i din bokhylla?
Jag räknade för säkerhets skull och det är verkligen som jag trodde: Thomas Hardy. Av: 40 st.  Om: 12
Trevlig midsommarhelg!

torsdag 22 juni 2017

Helgfrågan v. 25

Mia undrar i helgfrågan Vad gör du när du råkar ut för en trögläst bok? Gärna exempel på en sådan. Bonusfråga: Hur firar du midsommar? 
Jag har just lagt ifrån mig en sådan. Kanske läser jag den senare, men förmodligen inte. Det måste vara här av Maggie O´Farrell tycktes mig pratig och okoncentrerad. Det är inte lätt att leva upp till Sammankomsten heller, det inser jag. 
Vad det gäller bonusfrågan kan jag bara säga att det blir en ovanligt stillsam midsommarafton med sill, gräslök, gräddfil, dillkokt nypotatis och massor av jordgubbar. Just the two of us. Men - sedan blir det åka av! 

Sammankomsten

Mitt lånade ex av Sammankomsten av irländska Anne Enright ser ut som gapet på en vithaj. Nästan lika många post - it- lappar som sidor i boken. Så många fantastiska formuleringar och precisa iakttagelser av hur människor fungerar och dynamiken i familjeliv; hur upplevelser i barndomen påverkar resten av livet. Förhållandet mellan föräldrar och barn - inte minst mor/dotter - , samspelet mellan syskonen i en stor familj; familjen kontra samhället runt omkring den skildras i romanen. Allt spetsat med bister humor, ironi och ibland halsbrytande vanvördighet som får läsaren att hicka till. Egentligen är Sammankomsten uppbyggd som en spänningsroman. Redan på första sidan avslöjas att det finns en familjehemlighet som en inte får nyckeln till förrän alldeles i slutet. Berättare är Veronica Hegarty, 39, en av de äldre i en syskonskara på tolv. Tre syskon är döda och dessutom har modern fått sju missfall. Ovanligt stor barnaskara även på Irland. Veronica har ett komplicerat förhållande till sin mor. Hon vet med sig att hon inte räknas till de snälla och ibland är hon inte säker på att modern vet vilket av barnen hon är. "Mamma hade alltid frihet att välja vilka hon älskade och inte älskade." Pojkarna kommer först och sedan de som var snälla av flickorna. En mors kärlek är Guds största skämt, tycker Veronica och "Begick min mor ett brott skulle det inte finnas några vittnen, så anonym är hon." De flesta syskonen har problem av något slag. En är psykotisk (han visar sig vara läkare); en är avhoppad präst, men ljuger om det; någon dricker och en annan irrar omkring. Veronica själv befinner sig inte så väl. Särskilt inte nu när hon tvingas organisera begravningen av älsklingsbrodern Liam. För att nysta upp trådarna börjar Veronica sin berättelse med morföräldrarnas historia. Hon lägger en hel del skuld på sin döda mormor Ada. Veronica, Liam och systern Kitty har tvingats tillbringa en del av sin barndom hos  Ada och morfar Charlie Spillane och Adas specielle vän och (förmodligen) älskare Lambert Nugent. Veronica börjar minnas händelser som hon inte riktigt släppt fram tidigare. Bitvis tvivlar hon på sina egna minnen. Tidsplanen varvas men Anne Enright gör det så skickligt att det inte känns det minsta besvärligt för läsaren. Anne Enright fick Bookerpriset 2007 för den här romanen som kom på svenska 2008 i översättning av Thomas Preis och på Brombergs förlag.Vad ska jag kunna välja att läsa härnäst?

onsdag 21 juni 2017

Årets längsta dag

 

Sommarsolstånd  (haiku)


Ljusaste tiden;
midsommar med sin fägring

- snart går vi mot höst

Lena K Nilsson

poeter.se

tisdag 20 juni 2017

Tjänarinnans berättelse



Jag är förstummad och på samma gång väldigt obehagligt berörd efter att ha läst Tjänarinnans berättelse av kanadensiska Margaret Atwood. Varför har hon inte fått Nobelpriset för länge sedan? Tjänarinnas berättelse kom ut redan 1985, men jag har alltså inte läst den förrän nu. Det som är så kusligt är att den känns så aktuell. Vi befinner oss i Gilead i USA. En teokratisk totalitär regim har tagit makten. Den smög sig in sakta men säkert för att plötsligt slå till med full kraft från den ena dagen till den andra. Kvinnorna fråntas alla rättigheter. Deras banktillgångar överförs till mannens. De är förbjudna att läsa och skriva; det finns inga speglar, knivar, saxar eller rep. I det gamla samhället hade miljöförstöringen gjort att människors förmåga till barnalstring avtagit. Tjänarinnorna i röda, fotsida kläden och vita huvuddukar  är de som ska föda barnen åt de Anförare vars hustrur (!?) inte kan få några barn. De är vandrande livmödrar på två ben. Martorna är uppasserskor; Tanterna har utbildat Tjänarinnorna på Institutet. Överallt finns Ögonen, Väktarna och de vakthavande Änglarna. Tjänarinnan Offred, som tillhör Anföraren Frederick Waterhouse, är den som berättar. Hon har inte varit Tjänarinna länge nog för att ha glömt sitt forna liv med man och barn. I Muren, som omger Gilead finns det krokar där människor som på något sätt brutit mot de stränga reglerna hängs upp i avskräckande syfte. Och naturligtvis finns det strålkastare och taggtråd. Det finns många bibliska referenser i Tjänarinnans berättelse. Gilead och Marta är bara ett par exempel. Romanen är fragmentarisk; scenbytena kommer hastigt på och tidsplanen varvas. Men ett sådant fantastiskt genomförande av den här dystopiska berättelsen. Margaret Atwood har djupa insikterna i det mänskliga psyket. Samtidigt har jag sett TV - serien med Elisabeth Moss i huvudrollen. Jag har lite svårt hennes minspelet. Jag tycker inte att Moss har så många ansiktsuttryck. De är desamma här som när hon spelar Peggy i Mad Men. Men jag tycker ändå att filmen är ett utmärkt komplement till boken. Ett och annat är annorlunda i filmen, men stämningen överensstämmer. Jag tror att jag är glad att jag läste boken först.  Så bra att den kommer i ny utgåva i september. Atwood är beundransvärd.
Lyrans Feministsommar 2017