Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.

Helgfrågan v. 15

Mias helgfråga: Läser du deckare vid påsk? Har du läst något nytt fräscht på deckarfronten på sista tiden? Om ni nu inte läser deckare kanske ni har något nytt fräscht boktips från en annan genre.
Jag minns inte riktigt när det där med påskekrim kom in i mitt liv, men det är många år sedan. Och nu är det tradition. Liksom Bachs Matteuspassion på långfredagen. Mias påskutmaning vågar jag mig inte på eftersom den går ut på att läsa många sidor under påskhelgen. För min del blir det mera umgänge med barn och barnbarn. Lite läsning blir det i alla fall. Några barnböcker (Stalfelt, Bajsboken är högst aktuell här just nu till exempel särskilt för någon som fyller 4 idag. 6 - åringen har läst högt ur Hajar av Sarah Shepphard) och den mycket spännande deckaren The kind worth killing av succéförfattaren Peter Swanson som jag läst ca 1/3 av. Fortsättning följer.

Bokbloggsjerka 14 - 17 april

Annika undrar i sin Bokbloggsjerka: Less is more, håller du med om det? (Kan handla om en på tok för lång bokserie, en bok som borde ha förkortats med typ 300 sidor, etc.)

Jag har verkligen reflekterat över hur många böcker som nuförtiden är mycket  tjockare än de behövt vara. Jag gillar verkligen episkt berättande och i princip har jag inget emot böcker som varar länge. Men det finns undantag. Ett exempel som jag har i färskt minne är Steglitsan av Donna Tartt ( här gissar jag att många protesterar). Ett exempel på less is more är Lise Tremblays senaste lilla (till formatet) roman Huset på Saint Pauls väg. Den berättar en familjehistoria på ca hundra sidor. Jag skriver några rader om den imorgon.

Elizabeth Georges deckarserie om det omaka deckarparet Havers och Lynley blev för lång för flera år sedan. Medan serien om shettisen Sigge aldrig kan bli lång nog. Den uppgiften har jag från säkert håll. Uppgiftslämnaren har på nolltid läst ut den allra senaste utkomna delen i serien Sally och Sigge. Lin Hallberg skriver och Margareta Nordqvist illustrerar. Hästflickan Elina får lära sig mycket i stallet om både hästskötsel och annat. Ingela är världens bästa ridlärare och stallet i Broby är det mysigaste tänkbara.

Olikhetsutmaningen: fågel och fisk

enligt O: Veckans olikhetsutmaning blir en liten blinkning till påsken och orden är därför fågel och fisk. Kanske lite klurigt, men det går ju också att tänka på hur orden används som en markering för om något finns högt upp eller långt ner.

Salvör Valgerd Jónsdóttir, Salka Valka, är dotter till en ensamstående mor. De är fattiga och allmänt föraktade av samhället. Salka Valka är en klassisk roman av den isländske författaren Halldor Laxness., skriven 1931, översatt till många språk  och filmad flera gånger. Ett hett omläsningsprojekt, tänker jag nu. Salka Valka växer upp till en flicka som vet vad hon vill och modig och stark nog för att trotsa manssamhället. En kvinnoroman som inte bör falla i glömska
När jag nu kom att tänka på omläsningsprojekt så anmälde sig omedelbart ett annat sådant, nämligen Per Anders Fogelström. Mina drömmars stad skildrar tiden mellan 1860 och 1880 i Stockholm sådan den tedde sig för arbetaren Henning och hans familj. Romanen kom ut 1960 och har också filmats. Efter mina drömmars stad kommer Barn av sin stad ; Minns du den stad ; I en förvandlad stad ; Stad i världen

Doften av gamla böcker

 

Det här läste jag i SvD idag och jag kände att det måste delas; bild, artikel, allt. Helt underbart, tyckte jag: 

Därför luktar gamla böcker så gott

Hör du till dem som älskar doften av gamla böcker? Då är du inte ensam. Forskare har upptäckt att böcker påminner oss om två andra behagliga lukter – choklad och kaffe.

 De lättflyktiga organiska föreningar som choklad och kaffe släpper ifrån sig, verkar vara väldigt lika dem hos gamla böcker, säger forskaren Cecilia Bembibre till Popular science. Kemisten Matija Strlič fick idén till studien för några år sedan när han såg papperskonservatorer lukta på sidorna av verken de studerade. När han frågade dem varför, sa de att doften kunde berätta mycket om vilken typ av material boken bestod av.  I en studie, utförd av forskare vid University College London och publicerad i ”Heritage Science”, har forskare undersökt lukten av böcker och bibliotek, och försökt hitta sätt att klassificera dofter ur det förflutna – vad det är som gör att gamla böcker luktar som de gör.

Material, som gammalt papper, släpper ofta ifrån sig små mängder av lättflyktiga organiska föreningar, också kallade VOC:er, i luften. Våra näsor plocka upp dem och hjärnan tolkar dem som lukter. Genom att undersöka dessa föreningar kunde forskarna hitta små nyckelkomponenter hos böckerna. Man har också studerat hur dofterna påverkar människor som känner dem. Tillsammans med den brittiska organisationen National Trust genomförde forskarna ett experiment där besökare på Birminghams museum och konstgalleri fick delta i ett lukttest. Majoriteten av de 79 medverkande identifierade boklukten som choklad.

Ellinor Skagegård

Nötskal

Ian McEwans senaste roman, Nötskal,  är en berättelse av thrilleraktig karaktär. Redan när jag läst två sidor hade jag skrattat spontant ett par gånger, vilket är väldigt ovanligt när jag läser romaner. Men under läsningens gång fick jag mindre och mindre lust att skratta. Trudy, 28 år, är gravid med John, som hon motat ut ur hans (!) hus till förmån för Claude, som är Trudys svåger och alltså bror till John. Berättare är den lille hyresgästen i Trudys livmoder, ett foster i första trimestern. En får sedan följa fostret ända fram till födelsen och det finns de gånger när en tycker att det är den vettigaste personen i Nötskal. Det är ett mycket nutidsorienterat och välinformerat barn. Genom sin mors radio- och poddlyssnande tar barnet del av analyser och diskussioner "driven av självskadetvång".  Och med tiden blir hen en riktig vinkännare. Barnet tycker mycket illa om Claude, som är "näst intill genialt andefattig", och älskar sin far. Den storvuxne fadern, John, som har psoriasis och älskar Keats och Wilfred Owen är ständigt på väg mot ruinens brant. Han har ett litet förlag och sysslar med lyrik, vilket ju aldrig är särskilt lukrativt. Claude ägnar sig åt fastighetsspekulationer och det går betydligt bättre. Trolösa Trudy och andefattige Claude har något i görningen. (Är det någon mera än jag som tänker på Hamlet?) Det finns planer vad det gäller barnet också. Ian McEwan tar den här absurda historien som redskap för att gissla civilisationens avarter. Tidens egoism, girighet och omänsklighet speglas i Nötskal. Och författaren är inte nådig. Som vanligt är McEwan skarpt intellektuell och håller en  kylig distans men en anaar vreden under ytan. Scenen mörknar alltmer  mot det oundvikliga slutet. Den sista meningen i boken: "Vad övrigt är, är kaos".  Hamlet igen: "The rest is silence". Nötskal uppvisar McEwan i sitt esse.

Tematrio - Påskekrim

LYRAN: "Det blir inte många deckare lästa av mig, men i år har jag i alla fall läst en novell av Agatha Christie. Jag skulle gärna vilja hitta någon ny favorit, men måste erkänna att jag är väldigt kräsen. Hoppas ändå få tips genom trion. Vilka är dina tre favoritdeckare? Presentera bok, författare eller romanfigur."
Jag väljer tre udda romanfigurer som jag fäst mig vid: 

1. Cass Neary i Elizabeth Hands bok Generation Loss
Elizabeth Hand själv beskriver sin protagonist Cass Neary så här: Amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage - filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer. Det stämmer också. En möter Cass Neary under 70 - talet i New York där hon skaffat sig en kort berömmelse i punkvärlden genom en fotobok. Nästa Cass Neary - bok  heter Se mörkret 

2. John Cardinal i Giles Blunts böcker från Algonquin Bay, en plats som 
antagligen lånat drag av författarens egna hemtrakter i Ontario. Det är ofta kallt, isigt och mörkt i Algonquin Bay. John Cardinal har en hustru som han älskar över allt annat, men hon lider av en svår sjukdom. Böckerna om John Cardinal tycks vara sex stycken:  Fruset offer  2003,  En stilla storm 2004, Schamanen 2005, När du läser detta 2008, Fader Död 2012, Until the night 2012.

3. Edie Kiglatuk är vildmarksguide, jägare och halvinuit. Hon förekommer i Melanie McGraths bok Där ingen har gått (White heat). Om den skrev jag bl. a. så här: Det är en kriminalroman men jag glömmer nästan själva den intrikata storyn för skildringen av den fiktiva staden Autisaq med omnejd, den iskalla tundran, mörkret, isbergen, råkvallarna, slädhundarna, människorna runt Edie, kollisionerna mellan modernt och tradition, överlevnadstekniken och inte minst alla exotiska maträtter. Vad sägs om te med sälspäck, sälblodssoppa eller renleversoppa? Det finns åtminstone Edie Iglatuk - mysteries till: The Boy in the Snow och The Bone Seeker