Twinkle, twinkle

Författaren Kaori Ekuni föddes 1964 i Setagaya, en välbärgad innerstadskommun i Tokyo. Hennes far var haikudiktare och essäist. Kaori Ekuni har skrivit många romaner som översatts till ett flertal språk och i Japan kallas hon "the female Murakami". Det verkar som om Twinkle twinkle är den ena av hennes titlar som finns på svenska, konstigt nog. Den är översatt (från engelska) av Cecilia Berglund, Bazar förlag, 2006.
Vid ett första påseende verkar boken nog så enkel. Lättläst är den också. Men när en börjar tänka efter så rör det sig om djupa mänskliga känslor och relationer. Och om kärlek, olika slag av kärlek. När vi först möter det unga paret Shoko och Matsuki har de varit gifta i tio dagar. De delar en liten lägenhet med den lila mannen på en akvarellmålning av Cezanne och en jättepalmlilja som de fått av Mutsukis vän och älskare, Kon, i bröllopsgåva. Shoko sjunger för den lila mannen och är noga med att jättepalmliljan får socker i sitt te. Mutsuki är läkare och homosexuell. Shoko är översättare. Hennes arbete i hushållet sträcker sig inte mycket längre än att hon stryker sängen åt maken för att lakanen inte ska vara för kalla när han lägger sig. Shoko är psykiskt labil och dricker för mycket. De har gift sig med varandra för att slippa föräldrarnas tjat om äktenskap. Istället vidtar nu respektive föräldrars tjat om barn. Eftersom äktenskapet är s. k. vitt blir det ju inget av med den saken. Mutsuki är lika omutligt ärlig som Shiko är beredd att vara oärlig för husfridens skull. Generationerna kolliderar med varandra och  traditionerna med det moderna. Mutsuki förvånar sig över vänskapen mellan hustrun och Kon. Shoko blir osams med sin bästa väninna för att hon försöker sammanföra Shoko med dennas tidigare pojkvän. På Mutsukis uppdrag. Alla vill varandra väl, men det tar sig lite egendomliga former och uppfattas inte alls som det var tänkt. Shoko och Mutsuki berättar vartannat kapitel. Av staden Tokyo märks inte så mycket. Twinkle twinkle slutar med att Mutsuki och Shoko firar att de varit gifta i ett år och Shoko har en överraskning som heter duga åt sin man... Omslagsbilden är genial.

Kaosutmaning 2016

Bok och film

Lyrans  TEMATRIO 
handlar den här veckan om filmatiseringar. "Berätta om tre filmer där du även läst boken/böckerna. Vilken var bäst, boken eller filmen?" är uppgiften.
Borta med vinden är en gammal favorit där jag älskar både bok och film. Jag gillar satmaran Scarlett O´Hara i Vivien Leighs tolkning. Och Clark Cable är inte dålig han heller. Lyran själv tog hand om Borta med vinden. Sedan tänkte jag på filmatiseringar av Jane Austens romaner och systrarna Brontës men till slutfastnade jag för tre romaner där jag tyckte att filmatiseringarna blev mycket lyckade.

1. Försoning av Ian McEwan. Boken var väldigt bra. Tror att det är den bästa romanen jag läst av författaren. Filmen var också väldigt bra med skådespelare som Keira Knightley, James McAvoy och Vanessa Redgrave. Allt en säger om handlingen riskerar att bli spoiler så det hoppar jag över.

2. Leoparden av den sicilianske adelsmannen Guiseppe Tomasi di Lampedusa. Den refuserades gång på gång, men kom ut 1958, två år efter författarens död. Den blev omedelbart en bestseller i Italien och många andra länder. 1960 kom den ut på svenska. Luscino Visconti gjorde film av boken 1963 med Burt Lancaster i huvudrollen. Utmärkt bok, utmärkt film!

3. Patient 67 av Dennis Lehane, Vansinnigt spännande och obehaglig bok som blev en vansinnigt spännande och obehaglig film. Samhällskritik i thrillerform med ett förbryllande slut.

Bokbloggsaktivitet

Nu bestämde jag mig! Jag hänger med på En världsomsegling på 366 dagar. Den bokbloggsaktiviteten administreras av JOHANNAS DECKARHÖRNA.
Vi kan välja fritt vilka länder vi seglar till med undantag för Sverige, Storbritannien och USA. Och så ska vi på något sätt fixa ett ställe där andra kan gå in och se vad en läst; naturligtvis med länk till det en skrivit. Hos mig ska en klicka på världskartan till höger. Johanna kommer att göra sammanfattningar då och då. Läs de fullständiga instruktionerna HÄR!
Jag ger mig av på en gång!

En smakebit på søndag

Äntligen är det dags igen för En smakebit på söndag! Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten handhar den här läsutmaningen som endast har en enda regel: No spoilers! Jag väljer en bit från början av den väldigt omfångsrika Jakobsböckerna av en av Polens största författare, nämligen Olga Tokarczuk
"Jenta vaknar, efter att ha varit så gott som död. Hon känner det tydligt nu, det är som en darrning, ett tryck, en rörelse. I trakten av hjärtat återvänder fina vibrationer, hjärtslagen pulserar svagt, men jämnt, säkra på sig själva. Jentas förtorkade och beniga bröst fylls på nytt av varma strömmar. Hon gnuggar sig i ögonen och slår mödosamt upp ögonlocken. Hon ser Elisha Shors bekymrade

ansikte där han står lutad över henne. Hon försöker le mot honom men får inte ansiktet att lyda. Elisha Shor har rynkade ögonbryn, han ser förebrående på henne. Läpparna rör sig, men Jenta uppfattar inga ord. Från ingenstans dyker två händer upp - den gamle Shors stora handflator sträcker sig mot hennes hals och börjar vandra in under pläden. Shor gör ett klumpigt försök att vända den maktlösa kroppen på sidan och se vad som finns där, på lakanet. Nej, Jenta märker inte hans ansträngningar, hon känner bara värmen och närheten av den skäggige, svettige mannen. Det som sedan sker, i ett slag, är att Jenta plötsligt finner sig betrakta scenen ovanifrån - sig själv och Shors skalliga hjässa, han har nämligen under stridens hetta tappat sin mössa. Och så förblir det - Jenta ser allt."

Fler smakebitar HÄR

 

Tulpanfeber

Vi befinner oss i Amsterdam under den stora tulpanfeberns år 1636. Redan i februari 1637 når galenskapen  sin kulmen och finansbubblan brister. Amsterdam sjuder av liv. Konstnärer som den  blivande storheten  Rembrandt är verksamma. Handeln blomstrar och många gör sig glada dagar. Det är mycket atmosfär och närvaro i Tulpanfeber av Deborah Moggach. Det är en sinnlig roman, där de korta kapitlena  berättas ur de olika huvudpersonernas synvinklar. Vi har den 61 - årige, rike Cornelis Sandvoort som gift sig med den unga fattiga Sophia. Han älskar henne över allt annat och längtar efter en son. De har varit gifta i tre år när maken bestämmer sig för att deras porträtt ska målas. Därmed kommer den unge, lockige konstnären Jan van Loos i huset och klockan är slagen. Den levnadsglada tjänsteflickan Maria är i mycket sin matmors förtrogna. De är jämnåriga och har inte många andra vänner. Naturligtvis kan inte Sophia dölja något för Maria som i sin tur har råkat i olycka. Sophia och Maria gör upp en smart handlingsplan som ska passa dem båda samtidigt som Sophia smider planer för sig och sin unge älskare. Tulpanodlaren Claes van Hooghelande är en besatt människa.  Han låter sina

tulpanlökar vara i jorden längre än någon annan odlare. Men det sliter på hans nerver. Lökarna är utsatta för många faror så länge de är i jorden; tjuvar, hundar, sniglar. Han drömmer om Semper Augustus, konungarnas konung, den allra heligaste bland de heliga. Jan van Loos drömmer också om tulpanlökar, men ur en annan synvinkel. Tulpanfeber är andlöst spännande och mycket levande. Amsterdam speglas i kanalerna, sveps in i dimma, översvämmas under stormar. Inget blir som någon tänkt. Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet. Översättningen är gjord av Lena Torndahl. Tulpanfeber kom ut 2000 på förlaget Forum.

Bokbloggsjerka 8 - 11 januari

Hurra! Annikas BOKBLOGGSJERKA 
är tillbaka. Hon undrar om vi avlagt några nyårslöften vad det gäller läsning.
På sätt och vis har jag det genom att delta i C. R. M. Nilssons Kaosutmaning 2016 och (förmodligen) En världsomsegling på 366 dagar på Johannas deckarhörna. Läs en novell hos Ugglan & Boken fortsätter ett halvt år till. 

Dessutom ska jag läsa Jakobsböckerna av polska Olga Tokarczuk vars 960 sidor är ett helt projekt i sig. Hela titeln lyder: Jakobsböckerna eller den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjunkturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människan. 

Och - sist men inte minst och detta är det verkliga nyårslöftet - schemalagd läsning i Genki. An integrated Course i elementary Japanese. Plus övningsboken.

De röda titlarna är också klickbara! 

Det berömda Ögat

Elizabeth Bishop, född 1911 i  Massachussetts, död 1979, var en amerikansk poet och författare. Hon introduceras nu på svenska av ellerströms förlag med diktsamlingen Minnet av livet. Översättningen är gjord av Lars - Håkan Svensson, som också skrivit efterordet. EB hade en dramatisk barndom efter faderns död när hon var åtta månader. Modern flyttade tillbaka till föräldrarna med den lilla dottern. Farföräldrarna kidnappade sin sondotter för att ge henne en ståndsmässig uppfostran. Men det blev inget lyckat arrangemang. Flickan blev sjuk och fick slutligen flytta till en moster som lärde henne älska poesi. Under sina studier vid Vassar College kom hon att tillhöra kretsen kring Mary McCarthy, som skrev den mycket omtalade nyckelromanen Gruppen (1963). Hon blev god vän med poeten Robert Lowell och det var han som beskrev henne som det berömda Ögat på grund av hennes mikroskopiska iakttagelseförmåga. Hon är en platsens poet och hennes dikter är "koncentrerade på uppgiften att beskriva omvärlden och ge den innebörd", som Seamus Heanney uttryckte det. Denna omvärldsbeskrivning övergår ofta i uttryck för personliga upplevelser och känslor. Elizabeth Bishop fick Pulitzerpriset 1956 och NEUSTADTPRISET 1976.

One Art

The art of losing isn't hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster,

Lose something every day. Accept the fluster
of lost door keys, the hour badly spent.
The art of losing isn't hard to master.

Then practice losing farther, losing faster:
places, and names, and where it was you meant
to travel. None of these will bring disaster.

I lost my mother's watch. And look! my last, or
next-to-last, of three loved houses went.
The art of losing isn't hard to master.

I lost two cities, lovely ones. And, vaster,
some realms I owned, two rivers, a continent.
I miss them, but it wasn't a disaster.

- Even losing you (the joking voice, a gesture
I love) I shan't have lied. It's evident
the art of losing's not too hard to master
though it may look like (Write it!) like disaster.