Pappas flicka

Av alla Leo Tostojs tretton barn var Masja favoriten. Det vill säga faderns favorit. Modern intog en mycket kylig hållning till sitt sjätte barn, Masja. De är ju faktiskt rivaler om faderns uppmärksamhet. Carola Hansson har nu fullbordat sin triptyk om familjen Tolstoj med romanen om Masja som borde ha sin bild i mitten liksom jungfru Maria i kyrkliga triptyker. Den första romanen i trilogin handlar om sonen Andrej och har samma titel. Den andra delen handlar om en sonson och har titeln Med ett namn som mitt. Masja är en tjock roman full av liv och oro. Både inom familjen och i hela landet. Makarna Tostoj har ett mycket stormigt äktenskap. Barnen bävar för deras ständiga gräl. Släktingar, skyddslingar, lärjungar och många andra människor vandrar ut och in i huset och gör att hushållet för det mesta är omfattande. Familjen Tolstoj reser omkring och hälsar på andra släktingar, åker på hälsokurer och mellan sina övriga ägor. Masja vistas till exempel på sanatorium i Schweiz en tid. Masja betraktas som ful och klok; vacker på insidan enligt fadern. Trots det har hon en rad friare, som dock avfärdas av fadern och någon gång av moderna. Faderns kärlek är tyrannisk och mycket patriarkalisk. Till slut gifter sig Masja i alla fall med den vänlige Kolja, som först efter en tid blir godkänd. Graviditeterna avlöser varandra, men slutar alltid i spontan abort eller födseln av fullgångna, men döda barn. Sorgen är förödande, men fadern säger att hon växer andligen. Romanen säger något om hur det var att vara kvinna i den här familjen och i den här tiden. Sönerna gör av med massor av pengar och får gifta sig med vem de vill. Ett förtida arvskifte ställer till mycken split i familjen. Här finns ju också den sluge golddiggern och lärjungen Tjertkov som förväntar sig att få hantera Tolstojs verk. Familjen är religiös, men antiklerikal. Masja arbetar för de fattiga bönderna liksom fadern, som använder sin förmögenhet i det arbetet. Masja besöker sjuka och inrättar bl. a. en byskola som blir en succé. Som vanligt när Carola Hansson skriver något är språket kristallklart och vackert. Hon är väl förtrogen med sitt ämne och förmår blåsa liv i sina karaktärer och jag får en stark närvarokänsla. Masja ser med oförvillad blick på sin far, men älskar honom villkorslöst. Carola Hansson glorifierar inte heller någon. Den som trots sin maktposition får stå tillbaka är Sonja, Tolstojs hustru. I Masja framstår hon  som en negativ kraft som alla går vändor omkring. Jag önskar mig en roman om Sofia Andrejevna Tolstoj, kallad Sonja, skriven av Carola Hansson. 

Kvinnoalfabetet bokstaven K

enligt O 
har nu kommit fram till bokstaven K i sin läsutmaning Kvinnoalfabetet 
1. Nämn en favoritförfattare vars för- eller efternamn börjar på K.
Det får bli Kate Atkinson vars förra bok Liv efter liv var rent mästerlig. Nu väntar jag bara på fortsättningen som har originaltiteln God in ruins
2. Det finns ju annan kultur är böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på K vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Kate McGarrigle, (1941 - 2010) är en kanadensisk singer/songwriter som uppträdde och gav ut skivor tillsammans med sin syster, Anna McGarrigle. Under en tid var hon gift med Loudon Wainwright III och i det äktenskapet föddes barnen Martha och Rufus Wainwright (en favorit) som också kommit att ägna sig åt musiken.
3.Berätta om en kvinna med för - eller efternamn på K som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Julia Kristeva föddes 1946 i Bulgarien, men kom att leva och verka i Paris som linguist, strukturalist och författare. Hon var den som 1969 gav upphov till termen intertextualiet, som enkelt uttryckt betyder att texter kan stå i dialog med varandra. Hon ägnade sig i sitt arbete åt närläsning av sådana författare som Proust, Colette och Duras. Hennes essä Stabat mater handlar om jungfru Maria i konsten. Den står i min hylla till större delen oläst. Skämskudden fram!
4. Vilken kvinna med för - eller efternamn som börjar på K är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?
I min bokhylla står två romaner med titlarna Illusionerna (1836) och Torparen och hans omgivning (1843). Författare: Sophie von Knorring (1797 - 1848). Hon hade en skarp blick för människor och skrev fina porträtt av unga flickor. Illusionerna innehåller elaka porträtt av societeten i Stockholm så som hon upplevde den. Där träffade hon bland andra Madame de Staël som hon hon också tog intryck av. Torparboken är en folklivsskildring i Almqvists anda. Hon var en av realismens banbrytare.

Syskonnovell

I Ugglan & Bokens utmaning Läs en novell har jag nu kommit till punkt 28. Läs en novell som handlar om syskon. Eftersom jag ganska ofta åker tåg och dessa tåg ofta är försenade försöker jag alltid ha med mig en novellsamling. Dagens novell Rakels stege av Johanna Nilsson finns i en ny novellsamling ifrån förlaget Libris med titeln Och Gud skapade människan. Noveller inspirerade av Bibelns berättelser. Rakels stege handlar om Rakel och Lea och deras kärlek till Jakob. Ett verkligt triangeldrama.Fadern, Laban,  var en slug man som visste att skaffa sig arbetskraft på ett osympatiskt sätt. Jakob fick tjäna länge för Rakel, det vet vi ifrån 1 Mosebok 29:25 - 29. Enligt Laban gjorde han inget fel. Det passade sig inte att den yngsta dottern gifte sig först. Det komplicerade förhållandet mellan systrarna blev ännu mera ansträngt när Lea födde det ena barnet efter det andra medan det dröjde innan Rakel blev mor. Leas barn avgudade dessutom sin moster. Lea är obetydlig och ful. Rakel är vacker och älskad av alla - även Lea. Jakob älskar Rakel. Arvingar har han gott om. Lea vidgår att hon är avundsjuk och svartsjuk och ibland önskat livet av Rakel. Det gnager på hennes samvetet. En kvinna hade inte så mycket att välja på vid den här tiden och makten tillhör ju männen. Leas berättelse grep mig. Hon som aldrig blev vald och alltid var nummer två. 
Andra författare som jag vill läsa i den här antologin är: Majgull Axelsson, Göran Greider, Maria Küchen, Lotta Lundberg, Vibeke Olsson och Elisabeth Rynell

Deckaren i Norden

Docent Kerstin Bergman från Lunds Universitet talade idag om Det nordiska deckarundret på biblioteket i Simrishamn. Hon började med den svenska deckarens utveckling alltifrån Prins Pierres Stockholmsdetektiven, som kom ut 1893, till dagens enormt stora deckarutgivning som är den dominerande fiktionsgenren i västvärlden. Det som kallas det nordiska deckarundret utgörs till 80% av svenska deckare, säger Kerstin Bergman. Hon talar om Stieg Larsson - effekten och menar att även Henning Mankell betytt mycket utanför Sveriges gränser. Kerstin Bergman menar att framgångarna beror på till exempel naturskildringen, samhällskritiken, jämställdheten, de starka kvinnorna, den realistiska samtidsskildringen och de angloamerikanska genreinfluenserna. 60 -talet betydde genomslag för det hårdkokta och politiken (vänsterorientering) som i Sjöwall/Wahlöös tio deckare. Poliserna arbetade i team och man hade en psykologisk syn på brottslingen. Senare inträdde en individualisering 2000- talet var de kvinnliga författarnas. Då kom till exempel Helen Tursten, Anna Jansson, Carin Gerhardsen och Kristina Ohlsson. Kristina Bergman påpekar också att de kvinnliga deckarförfattarna kallas deckardrottningar i klump, medan manliga deckarförfattare omnämns individuellt. Och så är det ju. De utmärkta danska serierna som skrivs direkt för TV omnämns liksom att Sverige i stället gör filmatiseringar. En ny trend är inblandningen av spökerier och skräck (Theorin); fantasy (Kallentoft och Åsa Larsson) och chick lit (Denise Rudberg). Nytt är också europeiseringen som hos Arne Dahl (Viskleken m.fl.) och Henning Mankell (Den orolige mannen). Det var väldigt intressant att få deckargenren systematiserad och ordnad för sig. Naturligtvis fick vi veta mycket om deckarna i det övriga Norden också och om hur de olika ländernas speciella förhållanden och historia kan förklara vad deras kriminallitteratur fokuserar på.  
Se mer på CrimeGarden. Din guide i deckardjungeln.

Colm Tóibín live

För en tid sedan skrev jag om Nora Webster av den irländske författaren Colm Tóibín. Ikväll har jag lyssnat till ett mycket intressant samtal mellan Ola Larsmo och Colm Tóibín på Malmö Internationella scen. Översättaren Erik Andersson läste högt ur Nora Webster. En nyhet för mig var att boken till dels är självbiografisk. Författaren förklarar visserligen  att han inte är med i boken, men lite senare berättar han att liksom barnen i boken miste sin far i unga år (liksom han själv) och att en av pojkarna stammar (liksom han själv). En familj kan aldrig bli densamma igen efter att ha förlorat en medlem. Alla vardagliga göromål blir annorlunda med sorgen som en underström i tillvaron. Under de tre år boken omspänner erövrar Nora Webster steg för steg en frihet hon aldrig haft tidigare. Nora Webster tog lång tid att skriva. Han började 2002 och därefter skrev han ett par böcker under tiden medan  Nora Webster fanns med i bakgrunden. Nora Webster är en mycket irländsk roman till skillnad från till exempel Brooklyn och Mästaren. Colm Tóibín har lärt sig mycket, bland annat om hur en författare avslutar en roman, av Thomas Mann och Huset Buddenbrook. Ett annat stort namn han nämner i sammanhanget är Ingmar Bergman och Fanny och Alexander. Colm Tóibín lyssnade uppmärksamt på frågorna och svarade beredvilligt. Han förklarade att han utåt är en skrattande människa men är en annan på insidan.
Därefter signerade han tålmodigt,

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten bjuder varje söndag in oss att dela det i just läser med varandra. Det finns bara en enda regel: No spoilers! HÄR finns flera smakebitar!

"Här lyfter hon (Tanja) blicken och spänner ögonen i Masja. "Men varför i all sin dar ser du så olycklig ut?" undrar hon. "Har jag kanske inte rätt? Borde vi inte sluta leka bönder på det där idiotiska viset" - fast för resten, far hon ut i

plötsligt vredesmod, är allting här på Jasnaja  henne motbjudande. Modern är så fruktansvärt enerverande nu när hon är sjuk och envisas med att spå Gud och hela världen i kort, hennes oro kan ju driva vem som helst till vansinne. Och så alla andra hemska utbrott, alla elakheter och spydigheter som ständigt förpestar luften i detta hus. För att inte tala om alla främlingar! Denna ständiga ström av okända besökare! Ja, dem, fräser Tanja, hatar hon mer än allt annat! Inte bara för att de är så ohövliga och ställer till med en massa extra besvär utan att någonsin ge tjänarna ens en kopek i dricks. Utan också - och framför allt! - för att de tycker sig äga fadern. "Herregud Masja", nästan skriker hon, "vi får ju nästan aldrig träffa papá ensamma nu för tiden!" Det sista kan Masja för all del hålla med om. "Men hans lärjungar är intressanta att lyssna på," säger hon spakt"
s. 144 - 145 i Masja av Augustprisnominerade Carola Hansson.
Inte lätt att vara barn till en stor samhällsförbättrare, författare och profet som Leo Tolstoj. Ännu värre förmodligen att vara hans hustru.

Så snabbt det gick!

När det väl satte igång gick tiden så snabbt att man inte visste ordet av förrän hela festen var slut. Jag talar förstås om Bokens dag i Hässleholm. Författarna kom och var på gott humör och bjöd frikostigt på sig själva. Brunchen var välbesökt till bristningsgränsen och Karolina Ramqvist så intressant att lyssna på. Skånska Dagbladets kulturchef och universitetslektor Immi Lundin hade inga svårigheter med frågorna. Paret Ahndoril berättade om sitt gemensamma projekt med hus, hem, barn och skrivande. De avslöjade att Joona Linna sitter på Kumla och att de inte vet om protagonisten i den nya boken

Playground, löjtnant Jasmin Pascal - Anderson, kommer att dyka upp igen. Men det kommer kriminalkommissarien vid Rikskriminalpolisen i Stockholm, "den långe och tystlåtne finlandssvensken som ser och registrerar allt", definitivt att göra. Att Marie Fredriksson är svårintervjuad var allt Helena von Zweigbergk visste när de två möttes för första gången. Men efter några minuter hade hon i alla fall lovat att skriva biografin. Marie Fredriksson ville verkligen berätta om det förfärliga hon varit med om och om den stora tacksamheten över att fortfarande vara vid liv. Såväl sången som språket har återvänt. Björn Ranelid var i sitt esse och märkbart road att vara delaktig i hanteringen av de unga skrivarnas alster. Han och Karolina Ramqvist utbytte erfarenheter av skrivprocessen. De är ju helt olika som författare och Björn Ranelid hade en lång startsträcka innan han kom igång med sitt författande medan Karolina Ramqvist lyckades på en gång. Snart - ganska snart - påbörjas planeringen av Bokens dag 2016...