En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers!

"Min Albertine. Kanske är det fel att tala om sig själv när man skriver om någon annan, men jag undrar verkligen om jag skulle ha blivit som jag är utan henne. Skulle jag ha uppträtt lika stöddigt eller tagit mogtångar med sådan kvinnlig beslutsamhet om inte Albertine hade väglett mig? Skulle mina tidiga dikter ha haft ett så bitande språk om inte Astragal varit den bok som visade mig vägen."
Ur Patti Smiths förord till själva smakebiten som kommer här:

" - När jag satt i fängelse..., sa Julien. Jag visste: "Snacka inte med någon", den smygande gången, liksom från sidan, den fullkomliga och svårbegripliga samhörigheten mellan honom och mig... Ginette hade ju berättat för mig att hennes bror var en "bov", men jag hade i det sett en sorts vänlighet gentemot mig som kom från fängelset... långt innan hon sade det hade jag känt igen Julien. Det finns stigma som är omärkliga för den som inte suttit på kåken: ett sätt att tala utan att låta läpparna vara med, medan ögonen, för att förvilla, uttryckte likgiltighet eller raka motsatsen; handen runt cigaretten, att han valde natten för att göra saker eller bara prata, efter att ha varit tvungen att hålla tyst dagtid." Från sidan 40 i Astragal (1965) av Albertine Sarrazin (1937 - 1967) i nyöversättning av Maria Björkman Natur & Kultur

Filmtajm

Det blev ännu en filmkväll. Eller snarare filmnatt eftersom jag inte kunde sluta att se miniserien   Olive Kitteridge från HBO i fyra avsnitt ca 233 min. Den bygger på författaren Elizabeth Strouts Pulitzerbelönade berättelser om familjen Kitteridge, Olive Kitteridge, som just kommit ut på svenska. I huvudrollen som Olive (Ollie) Kitteridge ser en Frances McDormand och som hennes make apotekaren Henry Richard (Six feet under) Jenkins. McDormand minns jag väl från bröderna Coens Fargo från 1996 där McDormand spelar en gravid polis som jagar skurkar iförd pälsmössa i något snöigt och kallt landskap. Hon var strålande redan där. Till yttermeravisso är hon gift med Joel Coen.
Familjen Kitteridge, Olive, Henry och sonen Christopher, möter vi när äktenskapet är 25 år gammalt. Platsen är den lilla staden Crosby i Maine. Tonen vid det kitteridgeska middagsbordet är rå, men knappast hjärtlig. Olive, som är en krävande mattelärare, fäller sarkastiska kommentarer om allt och alla. Maken slätar över och sonen himlar med ögonen och suckar. Olive har ett sätt att snörpa på munnen som kan uppfattas som fördömande, men uttrycket i ögonen talar inte riktigt samma språk. Hon säger sig vara konstant deprimerad men nekar medicin. Olive är inte så begåvad vad det gäller social kompetens, men hon har osvikliga känselspröt när det gäller människor på väg mot sammanbrott. Hennes stora svaghet är att hon inte kan säga något annat än sanningen. Hon förstår helt enkelt inte varför hon inte skulle göra det. Henry slätar över, fnissar fånigt och älskar Ollie djupt. Det gör inte sonen. Relationerna är komplicerade och vad det gäller sonen blir de inte bättre med åren även om jag tycker att Olive mjuknar något. Olive har en drastisk humor och kan vid sällsynta tillfällen brista ut i gapskratt - oftast tillsammans med maken. Hennes kärleksfulla omvårdnad om Henry när han ligger sjuk är rörande. Det är en lisa för själen att se en film med en kvinna som åldras naturligt och utan att be om ursäkt för det. Man kan tycka att hon kunde månat om klädseln lite mer (kanske) men då hade hon inte varit Olive, på vars sida man står hela serien igenom. I vått och torrt, så att säga. 
Ett plus i kanten är att Martha Wainwright (syster till Rufus) spelar sångerska i olika sammanhang filmen igenom. Missa inte Olive Kitteridge!

Turinhästen

Den ungerska filmen Turinhästen (regissör: Béla Tarr) inleds av Nietzsches berättelse om kusken som piskade sin utmattade häst. Nietzsche faller gråtande hästen om halsen, går hem och talar inte mer på 10 år.
Sedan vidtar den svartvita filmen där det stormar oavbrutet under sex dagar. Det yttras inte många ord under de två timmar och tjugosex minuter som filmen varar. Det handlar om en äldre man och hans dotter som bor i en enkel stuga på landsbygden. De äter var sin kokt potatis till frukost vid bordet som är gjort av grova plankor. En burdus granne kommer in för att låna en flaska brännvin. Han slår sig ner vid bordet och levererar en ödesmättad profetia rörande framtiden. Allt är förlorat för evigt. Så tvärvägrar den magra hästen att tjänstgöra, trämaskarna tystnar, brunnen sinar, elden försvinner och potatisen får ätas rå. 
Filmen är långsam och ledmotivet lätt hypnotiskt. Jag tycker att det känns som skapelseberättelsen fastän tvärtom. En avveckling. Det är en storslaget enkel dystopi och författaren Lázló Krasznahorkai, som skrivit manus är känd för ha en dyster syn på världen. Hans roman Motståndets melankoli kom på svenska 2014 på Norstedts förlag. Den kom på originalspråket 1989.

Kvinnoalfabetet bokstaven F

Enligt O:
Alfabetsutmaningen går vidare och idag är det dags för bokstaven F. Dags att leta i arkiven efter kvinnor som förtjänar att lyftas. Nästa vecka gör jag ett uppehåll för Bokmässan, men om två veckor kör vi igen. Kanske en chans att komma ikapp för dem som inte hunnit med alla bokstäver hittills.
Dagens uppgifter är följande:
1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på F?
KATARINA FROSTENSON, svensk poet och översättare, på stol nr 18 i Svenska Akademien. I oktober kommer en ny diktsamling, Sånger och formler. Katarina Frostensson har ett mjukt lyriskt språk  och det råder i det närmaste sagostämning i henne s böcker. Flodtid, som jag var mycket förtjust i nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2011.

2. Lyft fram ett kulturellt verk på F. Det kan vara en bok, en film, en sång, en dikt, en tavla, en pjäs, en musikal eller något annat. Kravet är att det är en kvinna som står i centrum och gärna en kvinna som skapat verket.
Felicias svenska svit av Cornelis Vreeswijk. Absolut underbara sånger, både text och musik, med Felicia Venhaug ur Aksel Sandemoses Varulven i centrum. Jag blev mycket förtjust i Felicia redan när jag först läste Sandemoses böcker.

3. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på F vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?
Frederica von Stade, amerikansk mezzosopran, "specialiserad på bel canto, Mozart och franska 1800 - talsoperor" står det i Wikipedia.
Lyssna HÄR

4. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på F som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar. Fredrika Bremer (1801 - 1865) och Fredrika Runeberg 1808 - 1858), två kvinnor som levde under precis samma tid och hade ett patriarkaliskt samhälle att kämpa emot var och en på sitt sätt. 

Lila

Den amerikanska författaren Marilynne Robinson älskar vatten och ensamhet. Och det finns mycket av båda delarna i hennes senaste roman Lila. Huvudpersonen Lila är ett oälskat föräldralöst barn som kidnappas av den hemlösa, kringströvande kvinnan Doll, som inte orkar se hur Lila vansköts. Hon blir Lilas trygghet och lär henne en del om livets väsentligheter som till exempel att läsa och skriva. Doll misstror hela samhället; kyrkan, prästerna och andra människor. De båda flyttar omkring tillsammans med några andra hem- och arbetslösa. Men alla har sin stolthet och är noga med att sköta sin hygien och att se propra ut. De livnär sig på tillfälliga arbeten. En viss romantik finns i skildringen av det fria livet under himlen och på vägarna. Man tvättar sig i floden, sover ute och grillar sin mat över öppen eld. Men kyla och väta är det svårt att bortse ifrån. Doll hamnar så småningom i fängelse och Lila får klara sig själv. Det har gått en del år och hon hamnar på ett horhus i S:t Louis. Efter en tid rymmer hon. Då hon kommer till Iowa och den lilla staden Gilead möter hon en annan människa som hon kommer att fästa sig vid. Så ordentligt att hon friar till honom. Lila har fått en ersättare för sin älskade Doll. Den gamle prästen - som Lila kärleksfullt kallar honom - heter John Ames och är änkeman. Mellan dessa två ensamma människor växer en vacker kärlek fram. De promenerar och diskuterar Bibeln, framför allt Gamla Testamentet. Lila läser Job och Hesekiel och ställer John Ames mot väggen. Han är kalvinist och har lite svårt att svara på Lilas direkta, praktiska frågor. Han är i främsta rummet teoretiker. Om Doll representerar det fria, vilda så är John Adams den trygga gemenskapen. Lila är Robinsons fjärde roman sen debuten 1980. De tre senaste romanerna är en trilogi: Gilead (Pulitzerpriset 2005), Home the Orange Prize 2009), Lila. Lila är en fin, tät roman av ett slag en sällan träffar på. Den lockar till vidare Robinson - läsning. Men en sak förbryllar mig. På baksidan av boken står det att handlingen rör sig i 1920 - talet. Men Lila ser filmer som spelades in på 1940 -talet, till exempel, Sierra Madres skatt. 

Weyler förlag
Övers.: Niclas Nilsson

Wendela Hebbe

Ami. Lönnroth, journalist, krönikör och författare, har arbetat på Göteborgs Handels - och Sjöfartstidning och Idagsidan i Svenska Dagbladet. Hon efterträdde där Marianne Fredriksson.
Under Elin Wägner - helgen på S:t Sigfrids folkhögskola i Växjö talade hon om Wendela Hebbe, född Åstrand,1808 - 1899, svensk författare, journalist, tonsättare och översättare. Hon blev anställd vid tidningen Aftonbladet år 1841 och anses vara Sveriges första kvinnliga journalist och den första att skriva socialreportage (som då kallades följetonger). W Hebbe var mor till tre döttrar som blev faderlösa efter att deras far hade flytt landet. Därefter födde hon även en son vars far var Lars Johan Hierta på Aftonbladet. Wendela Hebbe var en mycket vacker och bildad kvinna, som tilldrog sig många herrars intresse. Esaias Tegnér var en av dem och han skrev erotiska brev till henne. En annan beundrare var C J L Almqvist. De var något av tvillingsjälar och deras brevväxling lär vara fantastisk. Wendela Hebbe utnyttjade sin ställning som journalist till att göra upprop för de fattiga i Aftonbladet (starkt ogillat av Ellen Key!). Hon gick även ut och besökte de fattiga i deras hem. Hon insåg att det var viktigt att hitta berättelser som berör och att ha en röst texten.  
Hon var inspirerad av Charles Dickens. Wendela Hebbe var en pionjär vad det gällde s.k. inlevelsejournalistiken. Wendelas vänner är en litterär förening i Södertälje som bl. a. handhar Wendelas hus, som är väl värt ett besök. Ordförande är Per Eric Mattsson, Ami Lönnroths man, och vice ordförande är Ami Lönnroth.
Lästips: Brita Hebbe, Wendela: en modern 1800-talskvinna. 

Empati och engagemang : en kvinnolinje i svensk journalistik / red.: Ami Lönnroth ; Wendela Hebbe ... 2008.

Tematrio: Ett liv (eller år) utan Bokmässan

Lyrans TEMATRIO handlar om att inte åka till årets Bokmässa. Ett liv (eller år) utan Bokmässan. Vi är många som inte ska göra det - av det ena eller andra skälet. Och visst är det surt! 
Berätta om tre titlar som beskriver hur en kan känna sig när en inte ska till det stora evenemang alla pratar om! uppmanar Lyran.

1.  Jag ska läsa Vem ska trösta Knyttet av Tove Jansson. Den är helt underbar och jag har inte läst den på länge så det blir ett kärt återseende. Sicken tur att jag inte ska på bokmässan utan har tid med Knyttet...Ska rota fram skivan också med Peter Lundblads kongeniala tonsättning.

2. Sucka mitt hjärta, men brist dock ej av Mark Levengood. Här finns en del av ML:s texter där en möter hela hans stolliga familj. Den frånvarande mamman  är på semester och skriver hem till barnen: "Här är underbart och jag saknar ingen av er!" När en läser hör en ML:s röst i andanom.

3. Jag unnar mig lite tröstätande också. Vin, Apelsin, Choklad, den s.k. mattrilogin av Joanne Harris i en läcker presentbox. Det var med den tredje boken om choklad som JH fick sitt internationella genombrott. Lasse Hallström filmatiserade; huvupersonerna spelas av Johnny Depp och Juliette Binoche.

Vad är väl en Bokmässa i Göteborg...?