Japansk blomsterkonst

Ida Trotzig, 1864 - 1943, bodde i Japan i 30 år. Hon var gift med sin betydligt äldre morbror Herman Trotzig, 1832 - 1919. Ida Trotzig hade bestämt sig för både Herman och Japan vid tidig ålder. De gifte sig 1888 och flyttade till Kobe där Herman Trotzig var polischef. Han var djupt intresserad av sitt nya hemland, hade lärt sig japanska och gjort sig omtyckt av omgivningen. Den unga hustruns första år i Japan blev allt annat än lyckliga. Paret förlorade två döttrar i en tyfon och Ida Trotzig var ofta sjuk. Hon använde tiden till att läsa in sig på japanska språket,  japansk filosofi, konst och religion. Ganska snart var hon lika intresserad av värdlandet och värdfolket som någonsin maken. Hon gick kurser i tuschmålning, lärde sig den japanska téceremonin och gick tre år för att lära sig ikebana, japansk blomsterkonst, förmodligen som den första västerlänningen. Om detta skrev hon en bok, Japansk blomsterkonst, som kom ut 1990 på Signum förlag. Zenbuddhistisk andlighet och estetik ligger till grund för den japanska blomsterkonsten som i likhet med téceremonin strävar efter fullkomlighet.
Två år efter makens död flyttade Ida Trotzig hem till Sverige och inledde ett outtröttligt arbete med att göra Japan känt även här. Hon föreläste, skrev artiklar, öppnade utställningar och lyckades få till stånd ett téhus som placerades intill Etnografiska museet. Dit skänkte hon också mängder av föremål som hon hade med sig hem ifrån Japan. Två år senare kom även hennes dotter Inez (f 1894, mor till Gaby och Ume Stenberg) till Sverige efter den stora jordbävningen och branden i Tokyo. Inez ägnade sig åt bonseki, d.v.s. byggandet av miniatyrlandskap på svarta lackbrickor. I Japansk blomsterkonst tar Ida Trotzig upp historiken om blomsterkonsten innan hon går över till att beskriva tekniken och de olika blommorna och deras symbolik. Hon berättar också om vad man kan sätta blommorna i och betydelsen av hur man arrangerar blommorna. Blomsterarrangemang ska innehålla tre nivåer som representerar himmel, jord och människa. "Kunskapen och förståelsen för blommor föder förståelsen mellan människa och människa, till och med då så oförenliga kontraster som västerlänning och österlänning sammanförs. Den utjämnar, liksom den gemensamma tédrickningen och gästmåltiden i Cha no yu, bördens, rangens och nationalitetens olikheter.", skriver Ida Trotzig. För japanen är sinnevärldens skönaste företeelser snön, månen och blommorna. 
Japansk blomsterkonst är illustrerad med Ida Trotzigs egna foton och vackra 
färgbilder på olika blommor, gräs och andra växter.

En stamtavla

En stamtavla (2015) av 2014 års Nobelpristagare i litteratur, Patrick Modiano, är hjärtskärande läsning. Författaren berättar - ibland lite bittert - om sina första 21 år som son till föräldrar som inte fanns där för honom. Modern var ständigt på resor i jakten på teater - och filmroller. Fadern, som dolde sin judiska härkomst, flöt omkring i ljusskygga kretsar med sina svartabörsaffärer. Patrick, född 1945, lämnades gärna bort till främmande människor och fick gå i internatskolor "för oälskade, oäkta och bortglömda barn",  trots att föräldrarna bodde strax intill. Fadern gifter om sig med en kvinna som inte heller vill veta av Patrick. Rudy, Patricks älskade lillebror, föddes 1947 och dog redan som tioåring. Det var det värsta slaget i Patricks liv och en sorg som aldrig lämnat honom. "Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla. Min mor och min far låter sig inte härledas till någon entydig grupp. De är så oberäkneliga och flyktiga att jag verkligen får anstränga mig för att hitta några avtryck och riktmärken i denna flygsand..." skriver Modiano. Detta som ursäkt för att han räknat upp en massa namn som säkert till större delen är okända för de flesta läsare. Lite längre fram: "Två vilsna och aningslösa fjärilar i en stad utan blick." Om jag förstått saken rätt är Stad utan blick en roman om Paris. Den finns många litterära referenser i En stamtavla. Vi följer författarens litterära utveckling på samma gång som man följer hans vindlande väg ut i världen. Patrick Modiano bröt med sin far som sedan försvann till Schweiz där han också dog. Modern lär fortfarande vara i livet. Aggressivitet och ovilja är det enda modern visat honom. Patrick Modianos prosa är exakt och effektiv. En stamtavla måste vara rena guldgruvan för frankofiler. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer. Elisabeth Grate Bokförlag.

En riktig pärla!

Fem olika personer ger sin syn på en liten by i Quebec; ett par bofasta, någon sommargäst, någon turist och så en hemvändare. På enkel, metafor- och adjektivbefriad prosa skriver den kanadensiska författaren Lise Tremblay om spänningen mellan människor som bor på landet och i staden; om synen på jakt som älgjägare/bybefolkning ser det och om viltvårdarnas uppdrag. Byn avfolkas sakta men säkert. Det är kvinnorna och ungdomarna som ger sig iväg. Det är en väldigt fin liten (116 s.) bok med stort innehåll. Hägern är så elegant skriven och Tremblay lyckas blåsa liv i såväl människor som miljö. Översättningen är gjord av Elin Svahn. Rámus förlag. Hoppas att det översätts flera titlar av Lise Tremblay!

Naoko och Ruth

A Tale for the Time being eller En saga om tidens väsen av Ruth Ozeki, vars mor är japanska, handlar mycket om synen på begreppet tid; från zenbuddhism till kvantmekanik. Naoko, japansk tonåring, sitter i Tokyo på Fifi´s Lovely Apron French maidcafé och skriver dagbok. På andra sidan Stilla havet på en ö i kanadensiska British Columbia sitter författaren Ruth och skriver på sina memoarer. Flickan Nao har blivit tvungen att flytta ifrån Sunnyvale i USA efter dotcom - kraschen 2000 där hennes far fick sparken och familjen måste flytta tillbaka till Japan. I skolan är hon kraftigt mobbad, fadern är självmordsbenägen och modern inser att det är hon som måste försörja familjen. Nao tänker sig att hon ska skriva sin gammelmormor Jikos biografi, men så blir det inte. Jiko är 104 år, en vis, skallig och radikal nunna med ett äventyrligt liv bakom sig. Det är hos henne och zenbuddhismen som Nao hämtar kraft. Jikos son, Haruki I, studerade filosofi och franska men tvingades att utbilda sig till självmordsbombare. Han älskar att flyga, men hatar kriget och han blir självmordsbombare på sitt eget subversiva sätt.  Naos far, Haruki II, är en loser (i Naos ögon) som inte ens lyckas ta livet av sig trots upprepade försök. Vad hon inte vet är att han är en samvetsöm person som följt sitt eget samvete och fått ta konsekvenserna av det. Han är mycket förtjust i sin dotter och man kan undra varför han inte talar med henne. Säkert rör det sig om den japanska skamkulturen. Ruth hittar en dag ett par år efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011 en dagbok och några brev i en Hello Kittyväska i en fryspåse på stranden på den ö där hon och maken Oliver bor. Dagboken har ett omslag där det står Á la recherche du temps perdu. Nao har valt det omslaget för att ingen skulle komma på att stjäla en bok med den titeln. Ruth läser och blir väldigt engagerad. Hon känner sig kosmiskt förbunden med Nao och hennes far. Oliver påminner henne om tidförskjutningen. Ruth tror att hon ska hinna rädda Nao ifrån att begå det självmord hon hotar med. Talrika referenser till japanskt liv och zenbuddhism; aktuella företeelser som utfiskning, skogsskövling och sopkontinenter i haven gör romanen ännu mer engagerande. Datorerna gör att japanska barn i allt lägre grad lär sig kanjitecknen; uteliggarna i Uenoparken; hikikomori, människor som isolerar sig i hemmen av skam över att vara arbetslösa; den höga självmordsstatistiken bland arbetslösa och ungdomar som inte orkar med det pressande tempot i skolan är problem i Japan och får sin rättmätiga plats i romanen. En saga om tiden är ingen eländesskildring. Den är poetisk, filosofisk, humoristisk och alldeles underbar. Det finns en litteraturförteckning i slutet av boken samt ett antal bilagor som förklarar Ögonblick enligt zen, kvantmekanik och experimentet med Schrödingers katt. Bl. a. En bok helt i min smak och som jag då naturligtvis rekommenderar åt många. Övers.: Molle Kanmert Sjölander. Bokförlaget Forum.

 Kanji - tecknet för att leva. Det var det enda Jiko skrev i sitt testamente. Och så här långt är det det enda kanjitecken jag kan...

Top Ten Tuesday

THE BROKE & THE BOOKISH:
August 11: Top Ten Authors I've Read The Most Books From (for some reason I thought we did this already but appears that we just did authors we OWN the most books from)

  1. Walter Farley,  the books about The black stallion
  2. Helen Wells, Cherry Ames, nurse
  3. Elizabet George, the books with Thomas Lynly and Barbara Havers
  4. Robert Goddard, an English mystery thriller - writer
  5. Doris Lessing, needs no presentation
  6. Margaret Drabble, long ago I read most of her books
  7. Virginia Woolf, always there
  8. Iris Murdoch, for many years long ago I read every title from her pen

  9. Thomas Hardy. I´ve read his novels and poems for years
10. Kerstin Ekman. I like all her writings (with the exeption for two titles). Her use of the language is marvellous and she has a special sense for nature.

Sån´t en kan äta

Veckans TEMATRIO ska innehålla titlar med något ätbart i har Lyran bestämt.
Det är bara att lägga pannan i djupa veck och fundera. En är lätt för att jag just fått hem den ifrån biblioteket eftersom jag läser en annan av samma författare.

1. Ett år med kött av Ruth Ozeki. Även utgiven med titeln Min amerikanska hustru. Jane får i uppdrag att för japansk TV göra ett program om amerikansk matkultur. Hon reser runt i USA, kommer i luven på sin macho-chef och upptäcker hemska saker inom köttindustrin. Amerikanskt kontrasteras mot japanskt; konservativt manligt mot modernt kvinnligt.
2. Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café av Fannie Flagg. Vem minns inte den varmhjärtade berättelsen om de två damerna som startade ett kafé som också är berättelsen om vänskap och social samvaro.

3. In the Miso Soup  av Ryu Murakami. Kunde inte motstå titeln även om jag tycker att detta är en rå bok. Det är inte första gången jag ryggat inför en roman av denne författare. I korthet handlar boken om den unge Kenji som guidar västerländska turister genom Tokyos "sleazy nightlife"; sådant som de inte gärna hittar på egen hand.

En smakebit på søndag

 

Slut på semestern! Flukten fra virkeligheten, norska Maris bokblogg, är tillbaka och så också läsutmaningen En smakebit på söndag. Enda regeln - No spoilers! när du bjuder andra läsare på ett smakprov av vad du just läser.

"Hej! Jag heter Nao, och jag är en närvarande. Vet du vad en närvarande är? Inte? Då ska jag berätta det. En närvarande är en som lever i tiden, det vill säga du och jag och varenda en av oss som är eller har varit eller kommer att vara. För egen del sitter jag just på ett french maidkafé i Akibara, elektronikkvarteren (i Tokyo), och lyssnar på en sorgsen chanson som spelas någon gång i ditt förflutna som också är mitt nu. Jag skriver det här och är nyfiken på dig, som är nånstans i min framtid. Och om du läser det här kanske du börjat bli nyfiken på mig också. --- Vem är du och vad gör du? Står du och håller dig i en stropp i en tunnelbanevagn i New York eller ligger du i din jacuzzi i Sunnyvale? Solar du på en strand i Phuket eller får du pedikyr i Brighton?--- Har du katt och sitter den i knät på dig? Luktar den cederträ och frisk luft om pannan? Egentligen spelar det inte så stor roll för när du läser det här kommer allt att vara annorlunda och du kommer att vara nånstans var som helst och bläddra förstrött i den här boken, som råkar vara min dagbok från mina sista dagar på jorden, och fundera på om du ska läsa vidare."

Ruth Ozeki, En saga om tidens väsen, sid 9. Bokförlaget Forum. Övers: Molle Kanmert Sjölander.

"En saga om tidens väsen är en roman som rör sig mellan fantasi och verklighet, både djupt allvarlig och full av humor i sin betrktelse över tiden och historien", står det på baksidan.