skip to main |
skip to sidebar
Nu har jag läst en av de två romaner jag planerat att ägna veckan åt. Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman tog just slut. Tack och lov, säger jag. Det ska bli rena semestern att läsa slutet av Idioten. Jag förstod mig inte alls på Gaiman. Början tyckte jag mycket om och enstaka kortare stycken här och där, men som helhet: nej! Så besviken jag blev efter alla dessa lovord jag läst på hur många bloggar som helst! Mina förväntningar var skyhöga. Den poetiska titeln tilltalade mig också. Välskrivet och välöversatt (Kristoffer Leandoer), ja. Och visst får man ångest för den lille pojken hela tiden. Men vad är det för ena föräldrar han har? Mamman är frånvarande och pappan är en elak figur. Häxan Damerna Hempstocks mäktiga treenighet ter sig både som oövervinnerlig och sårbar. Observera att jag inte har något emot myter, sagor och magisk realism i allmänhet! Men jag erinrar mig att jag aldrig lyckats läsa Alice i Underlandet heller...
 |
| Bilden är lånad |
Te med våra mormödrar
Morgonen din haahoba dog tänkte jag på min ayeeyo, kvinnan
jag var döpt efter, Warsan Baraka,
huden mörk som tamarindkött,
som dog malandes kardemumma
i väntan på att hennes söner skulle komma hem
och väcka ensamheten de lämnat bakom sig;
eller min moders mor, Noura
med den honungsaktiga skrattet, som
krossade kanelbark mellan
handflatorna, vårdade sin mans
stroke, sin systers cancer
och sin egen dåliga rygg med bruten
swahili och dålig italienska
och Doris, mor till din
engelska ros, döpt efter
Oceanus och Tethys döttrar,
det walesiska i ditt blod, från landet
Cymry, din mormor som
drömmer om clotted cream i sitt te
genom en våg av diabetes
så din haabooba, Al-Sura, må Gud hålla henne trygg med tre streck på
på var kind, symboler för överlevnad,
kvinnan som kylde ditt te
genom att hälla det med gärningarnas tyngd
mellan skål och kopp, tills ångorna
steg som spöken.
Ur Lära min mor att föda av Warsan Shire, född 1988 i Kenya av somaliska föräldrar. Hon växte upp i London och bor fortfarande kvar där. I sina dikter behandlar hon ämnen som kvinnors villkor, förlust, flykt och hemlängtan. Lära min mor att föda kom ut 2011; på svenska i översättning av Jakob Kaae, Rastlös förlag. HÄR en matig intervju med den unga författaren.
Hahooba och ayeeyo betyder mormor/farmor
 |
| Kaosutmaning 2015 |
Lyran gör dygd av nödvändigheten i sitt ämne för veckans tematrio: "Det är allt rätt mycket regn den här sommaren, det mesta känns lite
blött. Temat för veckan är därför sån't som är blött. Och detta något
ska dessutom finnas med i titeln. Alltså, berätta om tre böcker vars titel innehåller något som är blött!"
1. Sjömannen som föll i onåd hos havet av Yukio Mishima (1925 - 1970). Mishima är en av Japans
viktigaste efterkrigstidsförfattare. Han skrev romaner, noveller,
essäer, skådespel, filmmanus m.m. Sjömannen som föll i onåd hos havet är
ett triangeldrama mellan en mor, hennes son och en man som vill gifta sig med henne.
2. Svarta vatten av Attica Locke tilldrar sig i
Houston, Texas, 1981. Jay Porter är jurist och har bjudit sin gravida
hustru på en romantisk båtfärd med månsken och ljus från staden vid
flodens stränder, men inget blir som han tänkt sig. Inte hade han i sin
vildaste fantasi kunnat tänka sig att det skulle bli skottlossning och
att de skulle fiska upp en medtagen kvinna ur flodens svarta, oljiga
vatten.
3. Det första vårregnet
Som ett nät av svarta spindelvävar
hänga trädens våta grenar.
I den tysta februarinatten
sjunger sakta, klingar, svävar
fram ur däldens snår och stenar
suset av en källas vatten.
I den tysta februarinatten
gråter himlen stilla.
Vilhelm Ekelund
Om inte Flukten fra virkeligheten haft semester skulle jag ha bjudit på följande smakebit på søndag:
"Jag gick ut på gården. Jag gick förbi kycklingburen, förbi den gamla ladan och längs dikesrenen till fältet. Jag kom ihåg var jag var och vart jag var på väg och vetskapen fick mig att jubla. Ängen kantades av hasselbuskar. Jag plockade en näve gröna nötter och la i fickan. Nu kommer dammen, tänkte ja, jag behöver bara gå runt den här boden för att få syn på den. - Dammen var mindre än jag mindes den. På andra sidan fanns en liten träbod och längs stigen stod en urgammal och klumpig bänk av trä och järn. De flagnande träspjälorna hade fått grön färg för en del år sedan. Jag satt på bänken och betraktade himlen som speglade sig i vattnet, skummet från andmaten längs kanterna, de fem, sex näckrosbladen. Då och då slängde jag en hasselnöt i mitten av dammen, den damm som Lettie Hempstock hade kallat för ... Inte för havet, eller hur?"
Från sid. 14 - 15 i Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman. En man kommer till sin barndoms trakter och minnena kommer; det ena efter det andra. Den här ska jag läsa samtidigt som jag försöker slutföra läsningen av Idioten av Fjodor Dostojevskij. Den läser man inte några sidor i då och då. Den kräver ställtid och lugn och ro. Men min ambition är att klara båda delarna.
För någon vecka sedan fick jag Expeditionen. Min kärlekshistoria av illustratören och läkaren Bea Uusma. Den fick Augustpriset i fackboksklassen 2013 med buller och bång. Ofta läser jag inte väldigt hajpade böcker med en gång, kanske aldrig. Men Expeditionen fick jag med rekommendation av dotter och svärson och då tänkte jag att den skulle få sin chans. När jag väl börjat läsa var det svårt att släppa taget. Spännande som en kriminalroman; mängder av fakta blandas med personliga reflektioner. Jag läser och häpnar över besattheten, Samuel August Andrées, Knut Fraenkels, Nils Strindbergs och Bea Uusmas. Hon, som hittade en bok om Andréexpedtiionen i en främmande bokhylla, tog den med sig hem och blev som förhäxad av berättelsen. Vad gjorde att de tre männen dog på Vitön i Svalbard där de slagit läger för att tillbringa vintern fast det inte alls var så det var tänkt? Vätgasballongen Örnen som de hade givit sig iväg med från Danskön 1897 hade kollapsat efter ett par dagar och de hade själva fått släpa tunga slädar över drivisen och för varje kilometer de kommit framåt hade isen tagit dem bakåt. Rena mardrömmen! Men i deras dagböcker finns ingen klagan. Någon gång nämns Fraenkels dåliga fot, diaréer och förstoppning. Men så åt de också isbjörnskött morgon middag och kväll - dock inte levern. Jag häpnar över naiviteten, okunskapen och de dåliga förberedelserna. Ingen utav dem visste egentligen vad de gav sig in på. Och tanken på att de skulle kunna misslyckas fanns inte. Fraenkel hade endast tagit ett ytterplagg med sig till exempel. Tanken var att de skulle flugit över Nordpolen, släppt ner en flagga och sedan landat i Ryssland eller Kanada för att motta folkets jubel. Andrée hade blivit varnad för att ballongen läckte för mycket gas genom alla de små hålen som bildats av nålstygnen när ballongen sytts i Frankrike. Släplinorna som Andrée trodde skulle kunna användas för att styra ballongen föll av en efter en ganska snart efter starten. Bea Uusma har själv rest flera gånger till Danskön och Vitön. Hon räknas som Sveriges främsta kännare av Andrées polarexpedition. 1930 fann man kvarlevorna efter Andrée, Fraenkel och Strindberg.
 |
| Kaosutmaning 2015 |
Nu har jag läst en av de två romaner jag planerat att ägna veckan åt. Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman tog just slut. Tack och lov, säger jag. Det ska bli rena semestern att läsa slutet av Idioten. Jag förstod mig inte alls på Gaiman. Början tyckte jag mycket om och enstaka kortare stycken här och där, men som helhet: nej! Så besviken jag blev efter alla dessa lovord jag läst på hur många bloggar som helst! Mina förväntningar var skyhöga. Den poetiska titeln tilltalade mig också. Välskrivet och välöversatt (Kristoffer Leandoer), ja. Och visst får man ångest för den lille pojken hela tiden. Men vad är det för ena föräldrar han har? Mamman är frånvarande och pappan är en elak figur. Häxan Damerna Hempstocks mäktiga treenighet ter sig både som oövervinnerlig och sårbar. Observera att jag inte har något emot myter, sagor och magisk realism i allmänhet! Men jag erinrar mig att jag aldrig lyckats läsa Alice i Underlandet heller...
Inlägg
