Slottet i himlen

Shiita och Pazo är huvudpersonerna i denna animerade film, den första som gjordes av Studio Ghibli 1986. Laputa - Slottet i himlen är ett två timmar långt storslaget, spännande äventyr. En vacker dag dimper en flicka ner från himlen och fångas upp av Pazo, en föräldralös pojke som arbetar i en gruva. Shiita, som också är föräldralös, kommer ifrån ön Laputa som stigit upp i himlen med hjälp av en speciell flygsten. Shiita är i besittning av en kristallflygsten, vilket är en finare slags flygsten, och hon jagas av såväl pirater som militär.  Shiita och Pazo blir oskiljaktiga. De hjälper varandra i den vilda jakt som utbryter på jorden, i himlen och däremellan. Piraterna leds av en äldre kvinna med rosa flätor och sex odugliga söner. "Det här är ett jobb för en kvinna!" skriker hon när det blir skarpt läge. Med tiden blir Shiita och Pazo och piraterna allierade i kampen emot militären som också lider av inre

stridigheter. Berättelsen om den flygande ön Laputa och flygstenarna känns igen ifrån Gullivers resor av Jonathan Swift. Gruvområdet lär ha vissa likheter med gruvor i Wales. Jag kan tycka att vissa scener påminner mig om Sagan om ringen. Filmen är lång, men den känns inte så.

Huvudstäder x 3

TEMATRIO - HUVUDSTÄDER. Tre romaner som handlar om huvudstäder är Lyrans uppgift denna veckan. I värsta fall kan man få berätta om tre böcker i en huvudstad. Om man vill.

1. Tokyo natt av Elin Lindqvist. Här klipper jag till med en bok som berör tre huvudstäder. Författaren är uppvuxen i Paris och Madrid och nu utforskar  hon Tokyo på egen hand. Huvudpersonen i romanen heter Karolina. Hon studerar japanska och arbetar på Stockholm bar; förälskar sig och lever loppan. Detta är en mycket ung debut.

2. Ladivine  tilldrar sig i en förort till Paris. En mycket stark roman av Marie Ndiaye, som är född i Frankrike och har en senegalesisk far. Hennes roman handlar om tre generationer kvinnor, invandring, ras- och klasskillnader. 

3. Akta dig för att färdas alltför fort av Philip Teir. Tolv noveller som ofta tilldrar sig i Helsingfors. Unga osäkra män är ofta huvudpersoner. De olika stadsdelarna visar de olika sociala skiktningarna i staden.

Öppna eller inte öppna?

Mari på bokbloggen Flukten fra virkeligheten driver läsutmaningen En smakebit på søndag. En enda regel finns det: No spoilers!

Min smakebit kommer idag ifrån sidorna 14 och 15 i Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty I översättning av Eva Johansson. Albert Bonniers Förlag.
"Hon tyckte om att känna sig fokuserad. Hon var stolt över sin koncentrationsförmåga. Hennes dagliga liv bestod av tusen små bitar - "Köp koriander", "Skjutsa Isabel till frisören", "Vem ska följa med Polly till balettlektionen på tisdag när jag tar Esther till talpedagogen?" -som ett sånt där förskräckligt jättepussel som Isabel brukade ägna timmar åt att lägga. Men även om Cecilia inte hade något tålamod med pussel visste hon exakt var varje liten del av hennes liv hörde hemma och var den skulle passa in härnäst. Okej, Cecilias liv var kanske inte särskilt ovanligt eller imponerande. Hon var mor till tre barn och jobbade deltid som tupperwarekonsulent, hon var inte skådespelare eller aktuarie eller ... poet som bodde i Vermont. --- Fast Cecilia hade förstås aldrig strävat efter något annat än ett vanligt liv. Här är jag, en typisk förortsmamma,  kunde hon komma på sig själv med att tänka, som om någon hade anklagat henne för att påstå sig vara någonting mer, något finare. --- Men av någon anledning, något som hade med det där idiotiska brevet att göra, hade allting satts i gungning. Det fanns ingen rim och reson i det."

Bridget Jones i begravningsbranschen

På sin egen 30 - årsfest möter Adèle Reverdy sitt livs stora kärlek. Han är lång och vacker; har mörka glasögon och vit käpp. Léo är före detta cirkusartist som blivit blind i en olycka. Numera arbetar han som massör i Paris bästa hamam, Paradisbaden. Adèle har övertagit föräldrarnas begravningsbyrå efter deras död. Hon träffar ungefär lika många döda som levande människor. Till sin hjälp har hon killarna, d.v.s. kistbärarna.  Hon och fadern har ingått i de fulas klubb med grågul hy, skurmedelsblå ögon och långa näsor. Systern Rose är däremot lika vacker som modern var. Adèles liv tar nu en annan vändning. Arbetet är fortfarande viktigt, men Léo är solen i hennes liv. Dock uppenbarar sig snart en orm i paradiset. Adèle blir utom sig av svartsjuka...Hon tröstäter och trycker i sig tuber av kondenserad mjölk och äter jordnötsbågar. Författaren Akli Tadier är fransk - algerier, född i Paris 1954. Han har skrivit en humoristisk och underhållande kärleksroman som visar på att man kanske ska se lite längre än ytan och fundera över vad som är viktigt i livet. Frankofiler har en del att hämta i Paradisbaden. Det vandras en hel del i Paris. Mycket är förutsägbart och övertydligt, men jag har lyssnade på boken (inläsare: Louise Raeder) medan jag var sysselsatt med annat. Och då fungerade det bra. Jag funderar lite på om jag hade haft tålamod att läsa boken i svartskrift? Ljudboksproducent: A NICE NOISE .

Tankar om bloggande

Lånad bild

På Annikas BOKBLOGGSJERKA 20 -23 mars står der så här:
Veckans fråga kommer från Carola:

"Jag skulle vilja veta hur andra bokbloggare interagerar med sina läsare, lockar till sig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta besöka bloggen. Jag skulle gärna vilja läsa mer om vad som driver bokbloggarna till att blogga och hur mycket de tänker på sina läsare när de bloggar."

Jag börjar med kärnfrågan, nämligen varför jag bloggar. Min blogg är i första hand min läsdagbok. Sedan slinker det med lite film och TV - serier och kanske något annat också. Det är alltså min egen loggbok som jag inbjuder andra att dela. Naturligtvis blir jag jätteglad för kommentarer. Alla behöver inte tänka och tycka som jag och jag blir lika glad för "så tycker jag också "som "neeej, hur kan du tycka så?" Jag svarar på alla kommentarer. Och jag kommenterar jättemycket på andras bloggar. Det är en hälsning och en bekräftelse. Någon har läst och tyckt. Läsutmaningar är bra. Det är roligt och där hittar man ofta nya bloggar. Det blir någon sorts kedjereaktion. Ofta blir det så att man på något sätt utvecklar en relation med somliga bloggare som man lär känna. Man vågar ta ut svängarna och ibland bli personlig. Somliga gånger känner jag att jag skulle vilja träffa vederbörande IRL. 
Det är det enkla svaret på en intressant och i grunden mera komplicerad fråga.

Livets gång på Barrøy

Från den isländska övärlden till den nordnorska. Sol, vind och vatten, förstås, men också många stormar, snö, kyla, slit och släp. I vissa lägen påminner Jón Kalman Stefànsson och Roy Jacobsen om varandra. Jag tänker på deras fantastiska, lyriska språk och känslan för naturen och miljön. Romanerna om Pojken börjar några årtionden tidigare än De osynliga som tilldrar sig 1913 - 1928.  Hans, 35, är gift med Maria, som kommer ifrån en annan ö. Tillsammans har de dottern Ingrid, som är den person man följer genom romanen. Till familjen hör också gamle farfar, faster Barbro, som är en mycket kompetent arbetare både vad det gäller mans- och kvinnosysslor. Men hon är lite eljest. Och plötsligt är hon gravid och nedkommer med sonen Lars. Familjen är ordkarg i största allmänhet och ingen frågar mycket vad det gäller den nya familjemedlemmen heller. Ingrid försöker ibland fråga sin mor om saker och ting som hon undrar över, men de flesta svaren blir väl så kryptiska som någonsin problemen i sig. De osynliga skildrar människor som varken tar stor plats i livet eller lämnar spår i historien. De arbetar för sin överlevnad; fiskar, samlar ejderdun och fågelägg, torkar fisk, kokar rabarbersylt, bakar bröd, odlar potatis, bygger båthus, som blåser bort gång på gång och blir uppbyggt igen. Kvinnorna har hand om inomhussysslorna, trädgården och ladugården. Det är lite skämmigt för en man att ligga på knä i potatislandet eller gå i fähuset. Kvinnorna har av hävd inga stolar vid bordet. Men det blir det ändring på i den här romanen. Hans Barrøy har ständigt nya projekt på gång för att förbättra livet på ön. Att flytta därifrån är inget alternativ. 
Om man söker action och biljakter gillar man inte De osynliga. Men den som tycker om lite långsamhet, vardagsdramatik i en annorlunda miljö och njuter av ett lyriskt språk  kommer att - i likhet med mig själv - älska den här boken.
Översättningen är gjord av Staffan Söderblom. Förlaget är Norstedts.

På mannens villkor

Man skulle helst inte vilja tro att förhållanden, som dem journalisten Jenny Nordberg beskriver i  
De förklädda flickorna i Kabul, finns. Men det gör de uppenbarligen. Jenny Nordbergs bok är mycket informativ, upprörande och viktig. Hon måste ha ägnat åtskilligt arbete åt den. Hon backar upp sina praktiska erfarenheter med referenser till forskarrapporter och vetenskapliga arbeten. Trots mycket stöd utifrån har det inte hänt mycket i Afghanistan, som ligger i bottenläge på Human Development Index. På  Transparency International´s korruptionsindex ligger Afghanistan längst ner. Det hela börjar med att Jenny Nordberg intervjuar Azita, en kvinnlig parlamentsledamot, och upptäcker att en av hennes flickor är förklädd till pojke. Det höjer familjen anseende i alla avseenden och flickan får några år i frihet. När puberteten inträder blir pojken i all hast flicka igen. Då är det  är slut på friheten i alla bemärkelser eftersom flickan ofta gifts bort ganska snart dessutom. Jenny Nordberg får kontakt med flera sådana här s. k. basha posh. Några av dem är starka och oppositionella och tar striden för att få fortsätta att leva som män. De väljer bort äktenskap och barn. Dessa starka flickor har alla en stöttande fader. Azita arbetar för den fattiga nordvästra del av Afghanistan som hon kommer ifrån. Hennes svärmor var elak mot henne; hennes man slår henne och har dessutom en första hustru och en dotter. Azita kommer till Kabul med familjen. Hon försörjer mannen, som kräver ekonomisk ersättning även när Azita är arbetslös. (Till saken hör att när ett giftermål ingås lovar mannen att försörja sin familj.) När Jenny Nordberg träffar Azitas svärmor berättar denna att det är mannen som ligger bakom Azitas framgångar. 
Azitas egen far hade tänkt sig att hon skulle bli läkare. Men när kriget bröt ut fick han panik och gifte bort Azita med sin obildade brorson. Azita är på det klara med att de ekonomiska förhållandena måste förändras för att kvinnorna också ska få berättigat politiskt inflytande.
Jenny Nordberg har själv problem med att sudda bort ansikte och kropp, inte ta för långa steg, se människor i ansiktet eller gestikulera när hon pratar.  Jag sträckläste De förklädda flickorna i Kabul. Den är så bra.