Bokbloggsjerka 20 - 23 februari

Annika är tack och lov tillbaka med sin BOKBLOGGSJERKA. Lite struktur vill man ju ha på sina fredagar, typ! Frågan som vi kan fundera på mellan den 20 och 23 februari lyder: Var (och hur) författar du dina inlägg? (Jag skulle nästan vilja lägga till ett när.)
Det första svar som kommer för mig är var som helst, när som helst och hur som helst. Det kan dyka upp idéer till inlägg vid de mest oväntade tillfällen. Ibland ser jag motiv till ett foto eller någon bild; en skyltning eller en annons; radio - eller TV-program. Jag kastar ner anteckningar och stolpar på allt som går att skriva på vilket gör att det ibland är svårt att hitta dem igen. När jag läser och tidnings- och tidskriftsartiklar och mina egna böcker stryker jag under. Jag gör utkast och sparar i bloggen. Eftersom bloggen är min läsdagbok känner jag mig oförhindrad att associera fritt. Den ena läsningen leder ju ofta till den andra. Men den här romanen påminner ju om...kände de här författarna varandra... vistades de på samma tid i samma miljö... vem kände vem och när. Och varför.
Blogginläggen skriver jag mestadels på laptopen ganska sent på kvällarna och då vill jag vara ifred.

En bön för de stulna

"En bön för de stulna är en roman om Ladydi Garcia Martinez. Hon lever i en by som likt många andra samhällen på den mexikanska landsbygden har decimerats av knarkhandeln, av statens jordbrukspolitik och av utvandring." Så säger författaren Jennifer Clement i sitt efterord till den skakande berättelsen om Ladydi och andra små flickor som ligger och trycker i hålor överallt och har förvandlat delstaten Guerrero till ett kaninbo. Närmade sig en stadsjeep sprang alla flickor till sina gömslen som mödrarna lärt dem annars fanns det risk att de blev stulna och sålda som sexslavar, eller tvångsarbetare eller något annat. Men bara om de var söta. En ful, harmynt flicka löpte ingen risk. Efter att ha intervjuat kartellmedlemmars kvinnor, kvinnliga fångar och gömda kvinnor under tio år kunde Jennifer Clement skriva den här romanen. Mammorna i Ladydis by klippte flickorna kort och klädde dem som pojkar  och svärtade ner deras ansikten och tänder för att göra dem mindre tilldragande så länge det gick. Männen tvingades hemifrån för att söka sin utkomst på annan ort. Ibland försvann de från landet. Somliga skickade pengar, andra hälsade på då och då men några försvann för att aldrig komma åter. Ladydis pappa var en charmerande kvinnokarl som alltid sjöng. Mamman blev trött på hans otaliga otrohetsaffärer och kastade ut honom trots att han varit hennes stora kärlek. I sin sorg slutar hon att lyssna på musik och sköta hemmet för att mestadels försjunka i öldrickande och TV - tittande. Ladydi vill inget hellre än att komma ifrån deras bergsby, så när en bror till hennes halvsyster tipsar om ett arbete som barnflicka i Acapulco accepterar hon med glädje. Det nya stället är rena paradiset! Stort, svalt och utan ohyra. Med trädgård och ung trädgårdsmästare. Ladydi blir huvudlöst förälskad. Ända tills hennes förflutna hinner ifatt henne. Tredje delen av boken handlar om hennes tid i ett kvinnofängelse med hårda regler, kalla cementgolv och sträng hackordning. Men också med solidaritet och kvinnogemenskap. En bön för de stulna (Albert Bonniers förlag; i övers. av Niclas Hval) är en riktig bladvändare. Jag läste med andan i halsen och kunde inte sluta förrän jag läst allt. Till och med baksidan! Ett par konstigheter i berättelsen får aldrig någon förklaring, men det kan jag stå ut med. Budskapet är klart. Kvinnornas ställning i Mexiko är inte avundsvärd. Knarkkartellerna skrämmer till tystnad. Man besprutar den fattiga befolkningen med de växtgifter man inte vågar spruta på kartellernas vallmo - och marijuanaodlingar. Och då blir det kvinnor och barn som drabbas. Berättarstilen är så kärv som det anstår ett ämne som detta. Humorn är svart. Ladydis mamma står för en del av den. Hon beskriver bl. a. en annan kvinna som blivit så mager (aids) att lösögonfransarnas hår  sticker ut som antenner. Det är också hon som fäller de tänkvärda orden att kärleken inte är en känsla utan ett offer.

Den ständiga

Foto: Sofia Runarsdotter

Nu har man bestämt sig i Svenska Akademien. Den 1 juni tillträder Sara Danius som Svenska Akademiens ständiga sekreterare. Och kanske kommer det i fortsättningen alltid att heta ständiga med -a eftersom  det anses var en mer könsneutral ändelse.

 

 

Ny radioföljetong 23 februari

På måndag börjar en ny radioföljetong Hem av Toni Morrison i uppläsning av Angela Kovacs. Den kom ut 2014 på svenska i översättning av Ulla Danielsson på bokförlaget Forum.Hem handlar om Frank Money som kommer hem ifrån Koreakriget till 50 - talets USA som präglas av förtryck och rasism. Franks enda ägodel är en krigsmedalj. Han befinner sig  i eländigt skick, men när han får veta att hans älskade lillasyster blivit svårt sjuk rycker han ut till undsättning och det blir nog hans räddning. Toni Morrison fick Nobelpriset 1993 med motiveringen  ”som genom en romankonst präglad av visionär kraft och poetisk pregnans levandegör en väsentlig sida av amerikansk verklighet”
På torsdag och fredag 19-20 februari läses radionoveller av Marie Hermanson, Resenären i uppläsning av Johan Ulvesson, och Gertrud Hellbrand, De dödas händer; Hanna Schöön läser.

Tematrio - Sjukdomar/sjukhus

Veckans tematrio gäller sjukdomar och eller sjukhus. Läs vidare hos Lyran HÄR.

1. En ängel vid mitt bord av Janet Frame. I den skildrar författaren sin uppväxt på Nya Zeeland i en ganska fattig familj som drabbades av sjukdom och sorger, men där fanns också kärlek och värme. Janet hamnar så småningom på mentalsjukhus och det går så långt att hon ska behandlas med lobotomi. Men en läkare har sett att hon är publicerad författare och avstyr behandlingen.
2. Lamslagen av Carin Svensson handlar om Rut som blir så svårt misshandlad av sin man att hon blir totalförlamad. Varje dag blir en kamp för ett värdigt liv. Rut har en personlig assistent som heter Jenny. Romanen varvar de två kvinnornas vardagsberättelser om hur det är att vara patient och assistent.
3. Den engelske patienten av Michael Ondaatje. I en italiensk bergsstad i ett övergivet nunnekloster vårdas en svårt brännskadad man som kallas den engelske patienten av en ung kanadensisk sjuksköterska. Det andra världskriget går mot sitt slut. Till villan anländer efter en tid underrättelsemannen Caravaggio och den unge indiske sappören Kip.  Samtidigt som de fyra personernas skilda historier sakta träder fram, växer misstänksamheten mot den engelske patienten. vem är han egentligen Caravaggio vet mer än han säger.

Dagens klassiker

I The Bibliophile´s Devotional. 365 Days of Literary Classics för dagens datum presenteras Miss Lonelyhearts (Fru Hjärtesorg 1955) av Nathanael West (1903 - 1940). Nathanael West är pseud. för Nathan Wallenstein Weinstein, född i New York i en tysk-judisk familj, som invandrat från Litauen. NW blev så småningom ansedd som en av mellankrigstidens största amerikanska författare men inte förrän efter sin död först därefter. Fyra korta romaner fyllda med satir och svart humor hann han med. De mottogs inte väl av samtiden. Men den andra romanen, Miss Lonelyhearts 1933; Fru Hjärtesorg på svenska 1955), blev ändå lite uppmärksammad sedan den blivit  filmad. Den handlar om en man som mera på skoj startar en hjärtespalt i en tidning och sedan blir fullständigt tillintetgjord av människors djupa nöd.
NW:s stora mästerverk, The day of the Locust (1939; på svenska Gräshopporna 1959) är en apokalyptisk skildring av uttråkade medelklassmänniskor i Hollywood som gör uppror emot förljugenheten och ytligheten i filmstaden. Allt är falskhet och villa. Till och med upproret. Nathanael West omkom i en bilolycka.

Stulna flickor

Hos Mari på Flukten fra virkeligheden hittar man många smakebitar på söndagar. Min smakbit kommer från allra första början av En bön för de stulna av Jennifer Clement. I översättning av Niclas Hval. Albert Bonniers Förlag

" Nu gör vi dig ful, sa mamma. Hon visslade. Hennes mun var så nära att min hals blev blöt av hennes visselspott. Det luktade öl. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon.
Det är mitt första minne. Hon höll upp en gammal sprucken spegel framför mitt ansikte. Jag måste ha varit ungefär fem år gammal. Sprickan gjorde att mitt ansikte såg ut att ha gått itu. Det är det bästa man kan vara i Mexiko: en ful flicka"