En bön för de stulna

"En bön för de stulna är en roman om Ladydi Garcia Martinez. Hon lever i en by som likt många andra samhällen på den mexikanska landsbygden har decimerats av knarkhandeln, av statens jordbrukspolitik och av utvandring." Så säger författaren Jennifer Clement i sitt efterord till den skakande berättelsen om Ladydi och andra små flickor som ligger och trycker i hålor överallt och har förvandlat delstaten Guerrero till ett kaninbo. Närmade sig en stadsjeep sprang alla flickor till sina gömslen som mödrarna lärt dem annars fanns det risk att de blev stulna och sålda som sexslavar, eller tvångsarbetare eller något annat. Men bara om de var söta. En ful, harmynt flicka löpte ingen risk. Efter att ha intervjuat kartellmedlemmars kvinnor, kvinnliga fångar och gömda kvinnor under tio år kunde Jennifer Clement skriva den här romanen. Mammorna i Ladydis by klippte flickorna kort och klädde dem som pojkar  och svärtade ner deras ansikten och tänder för att göra dem mindre tilldragande så länge det gick. Männen tvingades hemifrån för att söka sin utkomst på annan ort. Ibland försvann de från landet. Somliga skickade pengar, andra hälsade på då och då men några försvann för att aldrig komma åter. Ladydis pappa var en charmerande kvinnokarl som alltid sjöng. Mamman blev trött på hans otaliga otrohetsaffärer och kastade ut honom trots att han varit hennes stora kärlek. I sin sorg slutar hon att lyssna på musik och sköta hemmet för att mestadels försjunka i öldrickande och TV - tittande. Ladydi vill inget hellre än att komma ifrån deras bergsby, så när en bror till hennes halvsyster tipsar om ett arbete som barnflicka i Acapulco accepterar hon med glädje. Det nya stället är rena paradiset! Stort, svalt och utan ohyra. Med trädgård och ung trädgårdsmästare. Ladydi blir huvudlöst förälskad. Ända tills hennes förflutna hinner ifatt henne. Tredje delen av boken handlar om hennes tid i ett kvinnofängelse med hårda regler, kalla cementgolv och sträng hackordning. Men också med solidaritet och kvinnogemenskap. En bön för de stulna (Albert Bonniers förlag; i övers. av Niclas Hval) är en riktig bladvändare. Jag läste med andan i halsen och kunde inte sluta förrän jag läst allt. Till och med baksidan! Ett par konstigheter i berättelsen får aldrig någon förklaring, men det kan jag stå ut med. Budskapet är klart. Kvinnornas ställning i Mexiko är inte avundsvärd. Knarkkartellerna skrämmer till tystnad. Man besprutar den fattiga befolkningen med de växtgifter man inte vågar spruta på kartellernas vallmo - och marijuanaodlingar. Och då blir det kvinnor och barn som drabbas. Berättarstilen är så kärv som det anstår ett ämne som detta. Humorn är svart. Ladydis mamma står för en del av den. Hon beskriver bl. a. en annan kvinna som blivit så mager (aids) att lösögonfransarnas hår  sticker ut som antenner. Det är också hon som fäller de tänkvärda orden att kärleken inte är en känsla utan ett offer.