tisdag 3 februari 2015

Evighetsbarnen

Fyra udda människor i Evighetsbarnen av Beate Grimsrud skiljer sig på olika sätt från människor med "vanliga" liv. Siri har en second - handaffär som hon sköter lite halvhjärtat efter sin jorden - runtresa.  När hon kom hem ifrån Indien var hon gravid. Men det var bara hon som förstod det. Varken läkare eller polis insåg vad den växande magen betydde så plisen körde henne till psyket. Siri har till sin oförställda häpnad fyllt 42 och står där utan vare sig man eller barn. "I vem har man satt spår?" undrar hon. André, 37,  är anestesisköterska och bor tillsammans med sin katt Kassandra. Hon är hans hela värld och hon är en outtröttlig lyssnare. I gengäld sköter André henne  minutiöst. Men när André under en tid har en äventyrlig flickvän sitter Kassandra uppe på ett skåp och ogillar. "Det är jag som är barnet i mitt liv", säger André. "Att dö är att dra in klorna efter att ha skrivit i sanden," filosoferar han. Andres vän Tomas, sjukhusfotograf med lönebidrag, är en mera diffus person. Han och André planerar semesterresor, som Tomas omedelbart hoppar av. Tomas har beröringsskräck och låtsasröker på balkongen. Siris amerikanska väninna, Louise, är shopoholic. Hennes kropp ett minnesmärke efter ett liv av självskadebeteende. Henne kommer man inte nära. Och vem är damen med det röda hundkopplet som springer runt i Tantolunden och ropar på Bosse?  Rymden är som ett stort öra i den dånande tystnaden ovanför allt detta. Alla är till syvende och sist totalt ensamma.  Beate Grimsruds solidaritet med de i någon bemärkelse utanförstående är sympatisk. (På sätt och vis är det samhället vid sidan av dem som är annorlunda.) Beskrivningen av dem - särskilt André och Siri - är inkännande. Miljön är begränsad till kvarteren runt Tantolunden och blir till slut välbekant. Många meningar är aforistiska och man skulle vilja stryka under och minnas för alltid.  Ja, mycket är mycket bra. Men Evighetsbarnen når inte upp till En dåre fri. Det ska man kanske inte begära. En dåre fri är ett mästerverk. Ändå tror jag att en lätt uppstramning och förtätning av Evighetsbarnen kunde ha gjort mycket.
Läs söndagssmakbiten från första sidan i Evighetsbarnen HÄR!

måndag 2 februari 2015

Tematrio med tillbehör

Berätta om tre böcker där djur har stor betydelse eller rent av är huvudkaraktären, uppmanar Lyra i veckans tematrio! Hur man gör? Läs HÄR!
1. Katten Kassandra i Beate Grimsruds nya roman, Evighetsbarnen, som jag ännu inte formulerat mina tankar kring. Kassandra är den viktigaste levande varelsen i Andrés liv. Hon är hans samtalspartner, barn, förtrogna och terapeut. Hon förstår honom bättre än någon annan och de vet var de har varandra. Och hon gillar inte inkräktare...
2. Varghunden Vittand är huvudpersonen i Jack Londons roman, Varghunden. Vittand är till hälften hund och till hälften varg. Han framlever sitt liv i vildmarken; han fungerar som slädhund, kamphund och slutligen som ständig följeslagare till sin älskade herre Weegan Scott. För inte så länge sedan åter upplivade jag bekantskapen med honom. Läs HÄR vad jag tyckte!
3. En labrador, en gammal bullterrier och en pimpinett siamesisk katt är huvudpersonerna i Sheila Burnfords bok Den otroliga vandringen. Det är länge sedan jag läste den, men jag minns fortfarande hur mycket jag tyckte om den och hur jag bestämde mig  för att någon gång i livet skaffa en bullterrier. De tre vännerna lämnas bort medan deras familj åker på en resa. De bestämmer sig för att gå hem igen och så får vi följa den farliga vandring genom vildmarken.
3+. Söder om stadens ljus av Angela Huth handlar mycket om höns. 3 ++. Alla känner väl den glada och lättsinniga kossan Mu och hennes kraxande vän Kråkan? Ett litet  barnbarn presenterade mig för dem.
Vi fann varandra direkt!

söndag 1 februari 2015

En smakebit på søndag

Så är det redan söndag igen och dags för En smakebit på søndag hos Mari på
Flukten fra virkeligheten. Min smakbit kommer från sidorna 5 och 6 i Evighetsbarnen av Beate Grimsrud. Det kommer en lite mer uttömmande rapport om någon dag när läsningen är avslutad och jag har tänkt efter.
" Gamla stan, en av Europas fattigaste stadsdelar på sextonhundratalet. Nu en turistdiamant. Ett då att shoppa i. Stockholm. Staden som växt på öarna. Husen har gått från att vara hyreslägenheter till att bli bostadsrätter. De rika har flyttat in. De vanliga, de fattigare har fösts undan. De riktigt fattiga tar sig in till centrum varje dag med sina utsträckta händer. Och så har de hängt sig kvar här ändå. Evighetsbarnen. De som inte hängt med men inte heller ramlat av. --- Nu börjar det snöa. Och vi sjunker med flingorna. Ovetande om sin framtid finns de där, evighetsbarnen,   beredda att öppna sin dörr för oss och varandra."

Fler smakbitar finns HÄR.

lördag 31 januari 2015

Grantchester Mysteries

Bilden är lånad av Public Broadcasting Service


Det är ingen sinekur att vara anglofil! Nu börjar det en ny engelsk serie i sex delar i SVT 1 lördagar kl 21.30. Skådeplatsen är Grantchester. Snygge 32 - årige prästen Canon Sydney Chambers (spelas av James Norton) och polismannen Geordie Keating (spelas av Robson Green) löser mordgåtor, spelar backgammon och går på promenader med Dickens (spelas av svart labrador).  Serien bygger på kriminalromaner av James Runcie. Läs mer om honom HÄR

Moderna klassiker

Ebba Witt - Brattström nämnde Tjugoen moderna klassiker (1995) av Göran Hägg i sin bok Stå i bredd så jag blev lite nyfiken på den. Göran Hägg skrev en artikelserie i Finanstidningen som blev väldigt väl mottagen och det är den som ligger till grund för boken. Han vill återupprätta vad han kallar de förlorade åren efter 68 och ett kvartssekel framåt.  Till någon del behandlar Witt Brattström och Hägg alltså samma år. Allra sist i Tjugoen moderna klassiker berättar Göran Hägg vad han tycker att en klassiker är och varför. En klassiker är en text som överlever. Vi behöver klassiker bl. a. för språkets skull. Stora upplagesiffror gör ingen klassiker. Hägg betvivlar att någon i framtiden uppsöker Sandemo eller Guillou annat än möjligen i forskningssyfte. Hägg har starka övertygelser och han tvekar inte att attrycka dem. Egentligen precis som Ebba Witt Brattström. Vilka är då hans utvalda klassiker. Som alla som gör ett urval vet han att det blir protester. Varför är den med men inte den? Sjöwall & Wahlöö, Roman om ett brott inleder tätt följd av Slas; Evander, Det sista äventyret och Olof Lagercrantz´bok om August Strindberg. Jack av Ulf Lundell och Maken av Gun - Britt Sundström har även Witt Brattström med i Stå i bredd, liksom Inger Alfvén, Inger Edelfeldt och Kerstin Ekman. Hägg tar också upp Barndom av Jan Myrdal; Poltava av Peter Englund och Råttan i pizzan av Bengt af Klintberg. Det är faktiskt riktigt kul med de här personliga urvalen. Tjugoen moderna klassiker inspirerar till vidare läsning på ena eller andra sättet.

fredag 30 januari 2015

Upprepningars vara eller inte vara

Annikas bokbloggsjerka 30 januari - 2 februari handlar om upprepningar. När fungerar de och när blir de för mycket. Läs vidare HÄR
Det första jag kommer att tänka på är omkväden; upprepningar som stilistiskt medel som kan vara väldigt verkningsfulla. Som till exempel i den medeltida balladen. 
"... vi tackom nu så gärna..." och "... alltför den ljusa stjärna ..." En sorts föregångare till refrängen. Sedan kommer jag att tänka på Kurt Vonnegut: "So it goes!" i Slaughterhouse five. Därnäst kommer jag att tänka på Modiano och Lilla smycket där meningen "Det man förlorat kommer aldrig igen" dyker upp med jämna mellanrum som ett memento mori. Det är kanske så upprepningar är som mest verkningsfulla. Så finns det ju upprepningar som är rena avsaknaden av synonymer, och de är bara tröttsamma. Komiska upprepningar finns ju också i många olika sammanhang. En favorit på området är Mrs Bucket när hon t. ex. presenterar sin rika syster Violet i Keeping up Appearances. "It's my sister Violet - the one with a Mercedes, swimming pool, sauna and room for a pony". 
Det känns som om ämnet kunde varit föremål för en mera uttömmande utredning som det väl inte var meningen att det skulle bli i jerkan så detta får räcka.

torsdag 29 januari 2015

Husmorsthriller utan mord


Vid gårdagens författarbesök i Kulturkvarteret i Kristianstad berättade Kristina Sandberg om sin utmärkta romantrilogi Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris. Enkelt och chosefritt redogjorde hon för upprinnelsen till det hela; den egna graviditeten, farmoderns död och samtalen med mormor. Man hade börjat tröttna på berättelser om ledsna flickor med självskadebeteende och så småningom bestämmer sig Kristina Sandberg för att skriva en bok om en kvinna som anpassar sig. Det skulle bli en stor berättelse från köksperspektivet. "Folkhemsköket var spännande", sade Kristina Sandberg. När man skriver måste hjärtat vara med, det har KS lärt sig av Joyce Carol Oates. När hon talade med sin mormor upptäckte hon snart att det fanns saker som inte var pratbara. Till exempel var det något oerhört att föda ett barn utom äktenskapet på mormors tid. Så när Maj i Att föda ett barn blir med barn 1938 som 20 - åring finns det inget egentligt val. Hon måste gifta sig med barnafadern även om hon inte var speciellt engagerad. Och Tomas Berglund är inget dåligt kap. Han är visserligen en bra bit äldre än Maj, men han innebär ett kliv uppåt på samhällsstegen och han har bil, båt och lantställe. Kristina Sandberg erinrar om att det vid den här tiden är kris i befolkningsfrågan. Ludvid Nordström skriver om den dåliga bostadsstandarden i Sverige; allra värst var det i Skåne. Det är också steriliseringarnas tid. Kvinnan skulle vara så professionell i hemmet så att mannen hade lust att vara där och när mannen steg upp på morgonen skulle kvinnan ha hunnit sätta på sig ansiktet och vara prydlig och fräsch. Verka men inte synas. Moderskapet skulle vara strikt och pedagogiskt vilket kan förklara en del av Majs kyla mot dottern Anita. Alva Myrdal tyckte rentav att man skulle befria barnen ifrån föräldrarna. Kristina Sandberg har skrivit en husmorsthriller utan mord, säger hon. Och man måste inte tycka om Maj, men man måste låta henne finnas till. Jag har läst hela trilogin och är på väg att läsa om Att föda ett barn. Det var väldigt nyttigt att få romanerna satta i ett samhälleligt sammanhang och bli påmind om tiden. Kristina Sandberg är utbildad psykolog och det kan man märka i hennes sätt att resonera och skriva.
Så här tyckte jag om Att föda ett barn när jag läste den första gången. Och så här om  Att sörja för de sina  och om Augustpris - vinnande Liv till varje pris