En smakbit på söndag

På bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan man läsa om En smakebit på søndag. Enda regeln: No spoilers!
Min smakbit idag kommer från sidan 23 av romanen Mira och Irma. Den andra kvinnan av författaren Sabine Gruber, i översättning av Jörn Lindskog, utgiven på Thorén & Lindskog

"När Irma klev ut ur taxin, tog hon ett djupt andetag. Det är den sista friska luften på länge, sa hon till sig själv, den sista blicken mot himlen. Irma såg inte en enda stjärna. Svalg och tunga var torra, som om hon bara andats genom munnen.
Hon anslöts till maskinen; än en gång tvättade den hennes blod. För Irma kändes sticken i vänstra underarmen som slutpunkter. Nålarna kände hon knappt, trots att de var tjocka som virknålar. Hon var redan långt borta i tankarna och tog sin diktafon i den fria handen och talade lågt: "Slumpen och döden är inte outgrundliga; gemensamt för dom är den lugnande regelbundenheten."
Bakom Irma surrade och pep det; bristen på apparatur gjorde att hennes sista dialys, åtminstone på en tid, utfördes på intensivavdelningen."

Att lyssna på Brost

För en gångs skull har jag lyssnat på en bok. Troligen hade jag inte orkat läsa den eftersom den antagligen varit för pratig. Dö inte nyfiken! sa Gudrun Brost till sin son Johannes. Det är också titeln på 
Johannes Brosts självbiografi som han berättat den för spökskrivarna Leif Eriksson och Martin Svensson. Deras roll i sammanhanget ter sig gåtfull. Norstedts gick inte med på utgivning om inte vissa avsnitt ströks. Men det gjorde Lind & Co.
Jag håller med om att en del borde strukits och annat kunde utvecklats. Men det är ändå en resumé av en tids teater- och filmhistoria. Och om hur det kan vara att när tillgången på arbeten plötsligt minskar; om reklamfilm, informationsfilm och till och med en skräckfilm; Tältprojektet och Nöjeskompaniet, Avalon och Limpan; om resor och skatteskulder. Johannes Brosts förhållande till kvinnor är problematiskt. De flesta förhållanden var korta - en del mycket korta - och oftast ytliga. Johannes Brost har fyra barn med tre olika mödrar. Modern godkände endast en av dem. Han är ganska kortfattad vad det gäller kvinnorna i sitt liv men framhåller ofta deras fysiska företräden vilket förefaller lätt infantilt. Den enda kvinna han verkligen haft ett nära förhållande till är modern, Gudrun Brost. Fadern, Sven Forssell, fanns aldrig där för sin son. Modern ställde alltid upp, men var missnöjd med alla hans kvinnohistorier. Ett annat problemområde är drogmissbruket. Johannes Brost säger sig vara nyfiken och rastlös och att han i boken besvarar de frågor han ofta fått. Och han vill inte dölja något eller någon. Han vill leva i nuet och ta smällarna när de kommer. Mig förefaller han vara lättledd, ganska godtrogen och aningslös. Men det kanske är ungefär samma sak.

Bokbloggsjerka 16 - 19 januari

Annikas  BOKBLOGGSJERKA 16 - 19 januari kommer ifrån LOTTEN Lottens bokblogg. Frågan lyder: När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?
Jag minns inte exakt när jag knäckte koden. Men jag vet att jag kunde läsa när jag började skolan vid sex års ålder.
Och varför skulle jag inte fortsätta läsa? Det var ju det roligaste som fanns redan då. Jag bodde i en liten by i skogen i Blekinge och så väldigt många nöjen fanns det inte. Bad i de små sjöarna på sommaren; skidor och skridskor på vintern. Alla omkring mig läste, så det gick av bara farten. Jag botaniserade i allas bokhyllor. Ingen sade något om det eller talade om vad som var lämpligt eller inte. Jag minns ingen födelsedag eller julafton när jag inte fått en bok. Senare fick jag ju tillgång till ett skolbibliotek med barn- och ungdomsböcker också. Så jag började tidigt och läsintresset visar inga tecken på avtagande. Tvärtom. Och det är fortfarande lika spännande att gå i boklådor, på antikvariat, loppisar och bibliotek. Att möta nya böcker kan vara som att möta nya människor.En av de första böckerna som fängslade mig hittade jag i min morfars bokhylla.

Den heter Svensk vers och innehåller förutom verser små berättelser och dramatiska, gammaldags bilder. Omslaget är annars inte så upphetsande. Jag bläddrar fortfarande i den då och då och har skaffat mig ett referensexemplar eftersom morfars bok (som märkligt nog ganska omgående hamnade i min lilla hylla) nu lever sitt liv som lösbladssystem.

Kolla Kulturkollo!

På  KULTURKOLLO kan man delta i en Bricken - utlottning. Två vinster  med hela Vibeke Olssons Bricken - serie; en vinst med första delen, Sågverksungen och en vinst med sista delen, Glödens färger.
Jag anmäler omedelbart intresse eftersom jag faktiskt aldrig läst något av Vibeke Olsson. (Däremot har jag läst hennes föräldrar, Jolo och Margareta Sjögren.)

Japansk lyrik

Den hostande göken - en poetisk resa i harmonins örike. Den japanska lyriken av Lars Vargö  
Lars Vargö har arbetat, levt och studerat i Japan en stor del av sitt liv. Han var också den förste svensk som doktorerat på japanologi. "Social and Economic Conditions for the Formation of the Early Japanese State", Stockholms universitet, 1982. Lars Vargö har intresserat sig mycket för sydostasien i allmänhet och Japan i synnerhet. Under en tid var han även Sveriges ambassadör i Tokyo. Han har djupa kunskaper om Japan och japansk litteratur och kultur. Han har skrivit flera böcker om Japan och även gjort översättningar till svenska. Den hostande göken går igenom japansk lyrik från allra äldsta tider och fram till våra dagar.
Haikun är ju välkänd men under en tid fick den stå tillbaka för tankan för att sedan få en renässans. Flera kvinnliga nutida poeter har fått komma med i Den hostande göken. De är inte sällan humoristiska och djärva och andra diktformer har tillkommit. Lars Vargö skriver i epilogen att det alltid varit en merit i Japan att skriva poesi. Att känna till den japanska poetiska traditionen var lika viktigt för samurajerna som det är för dagens studenter. Dagstidningar och radio- och TV- kanaler sänder många program som diskuterar och presenterar poesi.
Jag fastnade för Tawara Machi, född 1962. Hon debuterade 1987 med Salladens åminnelsedag. Tredje diktsamlingen, Choklad - revolutionen, kom 1997 och blev något av en sensation. Här ett par exempel:

Jag föddes till                          Du svarar mig inte
att leka med kärleken              som en man
vare sig det är                         utan som en vuxen
kurragömma                           jag ska sätta igång
eller kull                                 en chokladrevolution

Det vackra omslaget är gjort av Petter Antonisen och korrekturläsningen (ja, det står så!) är gjord av Marianne Landqvist.

Det godaste jag vet

Krossad potatis med paprika och vanilj.
"Det här rätten fick jag inspiration till när jag intervjuade den peruansk - skånska chokladdrottningen Maria Escalante."
Det var det första jag råkade slå upp i Det godaste jag vet, en mycket rolig och personlig kokbok av Lisa Förare Winbladh. Hon är otroligt kunnig och delar gärna med sig. Varje recept åtföljs av en liten trevlig berättelse och goda råd och anvisningar. Lisa FW gillar visserligen rimmad fläsklägg men den färska är väl så användbar. Den kan man tillreda med blodapelsin och gremolata  och servera med äggtagliatelle. I en liten faktaruta fär man veta hur man bäst tillreder gremolata. Den frasigaste paneringen och fluffigaste köttfärsen får man med det japanska skorpmjölet panko. Herbamare är den enda färdiga kryddblandning Lisa FW inte kan varken leva eller laga utan. Hemligheten är att den innehåller blekselleri och libbsticka, som är goda i sig och också förstärker andra smaker. Gryta på oxnacke och ragu på oxkind; portergryta med salvia, kastanjer och katrinplommon frestar hon med liksom sangriasoppa med frukt och ganska polsk ostkaka med hallontopp. Vem kan motstå något sådant? Inte jag, som evt klickar hem boken som är utgiven på ICA bokförlag 2014 och med bilder av Linus Meyer.

Häxorna i konung Karls tid

I fyra omfångsrika kapitel från olika tider låter Therése Söderlind  olika personer berätta om sina liv. Med början 1975 berättar den medelålders Jacke om livet som tonårspappa och evig förförare. Jacke är en riktigt sorglig figur. Hustrun Lillemor har lämnat skutan. Hon står inte längre ut med allt vänsterprassel. Dottern, Veronica, börjar intressera sig för släktforskning efter det att hennes farmor berättat om släktingen Malin som brändes på bål 1675. Kapitel två är Malins historia, 1674 - 1675. Här tycker jag att Söderlinds berättarstil är som allra bäst. Malin har blivit bortgift med den våldsamme Erke trots att hon i hela sitt liv velat ha granngårdens Matz. Tredje kapitlet berättas av Veronica som vuxen, 2011. Hon gör karriär, men har mindre tur rent personligt. Hon fortsätter med sin släktforskning men känner sig allt mindre hemma i barndomens ångermanländska Nyland. Hennes mycket yngre syster lever sitt annorlunda liv som ensamstående mamma med två pojkar, som Veronica gärna hjälper till med. Sista kapitlet berättas 1740 av Olof,  son till Matz, och ett av de barn som angav sina mödrar och grannkvinnor som häxor. Olof vigde mycket tidigt sitt liv åt den tre år äldre Segrid, dotter till Malin och Erke. Segrid är lika stark och handlingskraftig som Olof är vek och godtrogen. Nu sitter han som en blind gammal Tiresias och berättar om gamla tider för sina barnbarn. Han väntar på att kunna delge kaplanen Jöns Hornaeus sina upplevelser från häxjakten och trolldomsprocesserna i sin barndom. Dessa leddes av kaplanens farfar, Laurentius Hornaeus. Therése Söderlind berättar medryckande och med stor kunskap om tiden och historien. Språket är tryfferat med dialektala och ålderdomliga uttryck i avsnitten från 16- och 1700 - talen. Tids- och miljöskildringarna är utmärkta. Patriarkatet visste inga gränser. Kvinnor och barn stod för notan. Vägen mot Bålberget lockade till sträckläsning. Jag har lyckligtvis Norrlands svårmod kvar, men det hindrar ju inte att jag ser fram emot nästa bok av Therése Söderlind.