Målgång: Tre på tre 2014

TRE PÅ TRE  Vi drar igång första september och avslutar sista november. Jag valde att läsa tre titlar från Elisabeth Grate förlag. Den första läste jag omgående, Kungens fall av Abdellah Taïa. Den andra läste jag klart för ett par dagar sedan, Standard av Nina Bouraoui. Observera! att jag redan ifrån början hade programmerat in fel deadline, nämligen 31/12! Men bättre för sent än aldrig. Det är jämt en månad efter bäst-före-datum. Nätternas gräs av Patrick Modiano (som jag fick i julklapp av mig själv) är den tredje romanen ifrån Grate. Som vanligt rör sig författaren i Paris och även en inbiten anglofil kan känna hur det rycker i de litterära nervtrådarna av längtan efter att vandra i Montparnasse och Cité Universitaire. Det handlar om minnet, glömskan och tiden. Berättarjaget, en författare vid namn Jean, rör sig i det förflutna och i nuet. Genom en spricka i tiden och parallell tid handlar det om båda planen samtidigt. För fyrtio år sedan träffade Jean en gåtfull flicka som kallade sig Dannie. De kom att tillbringa mycken tid tillsammans utan att Jean för den skull kom underfund med vad hon egentligen hette, var hon kom ifrån och varför hon fick sin post till poste restante i ett annat kvarter än där hon bodde. Någonting allvarligt har hänt och troligtvis är Dannie inblandad. Kriminalkommissarie Langlais förhör Jean, som varken vet något eller förstår vad det rör sig om. Långt senare återser han Langlais och får lite mera vetskap om hela saken. Men "vi är utlämnade åt vissa tystnader här i livet", skriver Jean. Hans svarta anteckningsbok används flitigt. Jean kastar ner uppgifter om historiska personer, adresser, telefonnummer och gör en katalog över bänkarna på olika sträckor i Paris. Anteckningarna fungerar sedan som Morse - meddelanden när Jean ska skriva sina böcker. Språket i Nätternas gräs är stramt, vackert och fullt av underbara aforistiska formuleringar. Jag tyckte mycket om att läsa Nätternas gräs. Däremot var jag mindre förtjust i att lyssna på Staffan Göthes uppläsning i Radioföljetongen.

Bruno Kerjen - medelmåtta

Yasmina "Nina" Bouraoui har skrivit en rad romaner med kvinnliga huvudpersoner. I senaste romanen, Standard, är protagonisten en man, Bruno Kerjen. Han är varken det ena eller det andra, han har inga mål eller drömmar, ingen ambition, ingen fantasi, inga vänner och ännu mindre någon flickvän. Bruno Kerjen har beröringsskräck i bokstavligen och bidligen. Fadern är död och det är Bruno närmast glad för. Modern känner han en lätt motvilja för. Bruno tycker att kvinnor i allmänhet luktar illa. Han arbetar med elektroniska komponenter på ett företag som har svårt att klara konkurrensen med Kina. Han är en lojal arbetare som är fullkomligt nöjd med att stå i sitt lilla bås och syssla med det han alltid sysslat med. Han till och med tackar nej till ett avancemang. Bruno Kerjen Och vill inget nytt. Han och ende vännen Gilles är vad Gilles kallar standardkillar som ingen kvinna tittar två gånger på. Det finns inget charmerande med Bruno. Den enda som förmått röra vid den känslomässigt handikappade Brunos hjärta är klasskamraten Malène. Nu berättar Gilles att hon flyttat tillbaka till den lilla bretonska håla där de alla tre vuxit upp. Och Bruno blir gravt störd i sin enformiga vardag. Inte blir det bättre för att Malène ringer honom heller. Bruno är en sorglig antihjälte som inte vet att följa med sin tid  och som inte besitter någon som helst social kompetens. Nina Bouraoui är väldigt övertygande i sin skildring av en karaktär som utöver sin ovanligt renodlade medelmåttighet även lyckas vara känslomässigt förfrusen, totalt fantasilös och riktigt osympatisk. Jag orkar inte ens tycka synd om honom fast jag känner att jag kanske borde. Och jag frågar mig: Finns Bruno Kerjen?

Ständige? Ständiga? Det är frågan

Foto: TT

Så väl valt av Svenska Akademien! Man blir glad! Vilket man också blir när man läser något Sara Danius skrivit. Nu senast Husmoderns död och andra texter Albert Bonniers förlag 2014. I essän med samma namn går Sara Danius igenom Bonniers kokboks fyra upplagor 1960 - 2010 och följer upp hur recepten på ål, hummer och hare förändrats med tiden och hur köket glidit husmodern ur händerna. Andra essäer handlar om Jane Austen, Thomas Mann, Dubravka Ugresic, Irving Penn, Orrefors glasbruk, Mode i litteraturen, Proust och majonnäsen och Calvino bland träden. Särskilt glad blir jag över en essä om Stina Aronson, Emma Niskanpää och den underbara romanen Hitom himlen som kom ut 1946. Det är roligt och vitaliserande att läsa en så kvick, originell och otroligt beläst författare som Sara Danius. Hon är professor i litteraturvetenskap och har  i nära nog trettio år arbetat som litteraturkritiker i DN. Sara Danius är även utbildad croupier. Det kan kanske bli användbart på den nya arbetsplatsen??? OBS! 28 december är Sara Danius vinterpratare i P1!
Vad den språkliga frågan "ständige" eller "ständiga" anbelangar kommer Svenska Akademien med en rekommendation under tidig vår, lovar kanslichefen Odd Zschierdrich. Tills dess kan man göra som man vill.

Nu blir det lite julledighet för den här bloggen.
God Jul!

Tematrio - Julböcker

Så här två dagar före dopparedan vill LYRAN att vi berättar om tre bra böcker som handlar om julen. Mina tre titlar visar att man kan fira jul på helt olika sätt.

Julen är alla hjärtans fest av Lise Nørgaard.  
Lise Nørgaard har kallats Danmarks Mark Twain. Hon har vunnit en plats i svenska folkets hjärtan som författare dels till den älskade TV- serien Matador, dels till böckerna Volmer och Sommargästerna. Lise Nørgaard  är tillbaka - med fyra härliga julberättelser. På sitt oefterhärmliga sätt, varmt humoristiskt och ironiskt, skildrar hon denna glädjens och familjens högtid som så ofta blir något annat än man tänkt sig. Enligt förlagsreklamen.

Julfritt - Skipping Christmas -  av John Grisham. Paret Kranks dotter har flugit ur boet och föräldrarna bestämmer sig för att hoppa över julen och istället åka på en kryssning i Karibien. Trodde de ja! På julafton dyker dottern upp. Med en fästman i släptåg. Det säger sig självt att av paret Kranks resa blir det ingenting. Julfritt är även filmad.

Nådastöt - Dead cold - av Louise Penny. Den sympatiske kommissarie Armand Gamache utreder återigen ett mord i den lilla kanadensiska byn Three Pines med de originella invånarna som just håller på att förbereda julen. En illa omtyckt kvinna hittas död och många visar sig ha motiv. Första delen heter Mörkt motiv. Båda böckerna är tryfferade med litterära referenser vilket i hög grad ökar läsvärdet om någon frågar mig

En smakebit på søndag

Bokbloggen Flukten fra virkelighetenuppmanar oss att lämna smakprov på det vi läser just nu. No spoilers är enda regeln. Sedan lämnar man en länk till sitt bidrag i en kommentar på Flukten fra virkeligheten. Min smakbit kommer från en liten läcker bok, Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten, skriven av en debutant vid namn Anna Hedlin. Den handlar om Henrik VIII och hans drottningar Anne Boleyn och  Jane Seymour och hovets liv och leverne vid den här tiden. I inledningen på sidan 3 står det som följer:

"England är ett örike, ett land av tölpar isolerade av vattenmassor, med ett hov som kan avfärda nordländernas utmarker, men samtidigt blickar mot kontinentens lågländer. Riket är löst i kanterna, regionerna som kallas gränsländer är fler än hundra och har egna herrar och härskare, några med vita och oanfrätta händer, men fler med valkiga nävar och spruckna naglar där smutsen är så intorkad att varken såpa eller rotborste kan tvätta bort den. Med korngröt, kålsoppa och torkad torsk i magen formar bönderna jorden, vars kvävande fuktighet vill kräva sin rätt över allt annat. Doften av kokt kål och rova - hjärtats och livets grönsak för den som är tvungen - maskeras av hemmets ständiga rök, stickig och tjock, avstannad och kvarvarande, långt ifrån eldens dyrbara tillfällighet. En hårdhet över ögats känsliga hinna..."

Kvinnan i sanden

Kobo Abe (1924 - 1993) föddes i Tokyo och var läkare innan han blev författare. Kvinnan i sanden kom på japanska 1962 och översattes till svenska 1982 av Irmelin Fritzell och Keiko Kockum. En märklig berättelse om en lärare som ger sig ut till havet för att ägna sig åt sitt stora intresse som är att studera insekter. När han ber om logi för natten leds han iväg till ett litet hus som ligger i en sandgrop och som endast bebos av en enda kvinna. Långsamt går det upp för honom att han är satt i en sorts arbetsläger övervakat av ett brandtorn. Om inte mannen och kvinnan skyfflar sand varje dag begravs deras hus av sanden som ständigt är i rörelse dag som natt. Sanden tas om hand av byborna som håller honom fången. Man förstår inte riktigt om kvinnan känner sig som en fånge eller inte. Mannen umgås ständigt med flyktplaner. Han studerar sanden; han tänker på sitt liv sådant det varit och som det blivit. Arbetet i sig har inget värde; arbetes mål är arbete.  Kvinnan i sanden är en modernistisk roman som blandar realism och surrealism. Jag ser den också som en allegori om människans sätt att leva. Kobo Abe är en föregångare till Haruki Murakami. Nobelpristagaren Kenzaburo Oe tyckte så här: "Nu när jag fått Nobelpriset hoppas jag att åter få fler läsare. Det är mycket värdefullt för mig, även om jag menar att det skulle ha mottagits av Kobo Abe." Romanen filmatiserades 1964 som Suna no onna Kvinnan i sanden av regissören Hiroshi Tosogahara. Jag läste fascinerad Kvinnan i sanden. Ibland hade jag en känsla av att något gick mig förbi. Förmodligen läser jag någon av hans övriga romaner också. Kvinnan i sanden dröjer sig kvar efter avslutad läsning.

Bokbloggsjerka 19 - 22 december

Veckans fråga på Annikas BOKBLOGGSJERKA kommer från Mia:
Snart är det jul och lite välbehövlig vila. Hur ser julen ut? Vad ska ni läsa?
Visserligen verkar det inte bli någon vit jul än mindre fullmåne, men man kan ju elda brasa, tända ljus och bränna tomtebloss för det. Man kan läsa högt och testa lekplatser i nejden, klippa och klistra; städa i halsbandslådan, äta ris à la Malta och mandelmusslor med sylt och grädde. Läsningen då? Jo, jag tänkte läsa Den enögda kaninen av Christoffer Carlsson. Det var länge sedan jag läste en regelrätt deckare. Och så tänkte jag läsa om en rysk klassiker från 1859, nämligen Oblomov av Ivan Gontjarov. Den börjar så här: "I sin våning i ett av de stora husen vid Gorohovajagatan i Petersburg, som kunde rymma en hel småstads befolkning, låg Ilja Oblomov denna morgon i sin bädd." Det står ett luggslitet exemplar i min hylla i Natur och Kulturs klassikerserie, Levande litteratur. Högläsningen kan jag inte säga så mycket om för den bestämmer inte jag...