skip to main |
skip to sidebar
Top Ten Books I'm Looking Forward To In 2015.
10 books in Swedish during Spring 2015.
1. Kanada berättar
2. Ak Welsapar – Legenden om Aypi
3. Chinua Achebe - Guds pil
4. Paul Auster - Rapport från insidan
5. Jeanette Winterson - Skymningsporten
6. Hilary Mantel - Skuggan av ett liv
7. Marie Darrieussecq - Man måste älska männen mycket
8. Kobo Abe - Kvinnan i sanden
9. Vladimir Sorokin - Tellurien
10. George Prochnik - Stefan Zweig vid världens ände
1908 kom Anne of Green Gables ut för första gången. Författaren L. M. Montgomery kom att skriva en lång rad böcker om Anne från det att hon är 11 år och långt upp i vuxen ålder. Förläggare och läsare krävde det helt enkelt. Anne kommer från ett barnhem till Marilla Cuthbert och hennes bror Matthew på Prince Edvards ö i östra Kanada. De är lite till åren komna och Anne är rödhårig, livlig och fantasifull. Jag minns kollisionerna med Marilla än idag trots att det är långe sedan jag hörde Anne på Grönkulla läsas högt i skolan. Matthew fungerade som åskledare och medlare. Anne fick en bästis i Diana Barry, något hon drömt om i hela sitt liv. Hennes filosoferande om "besläktade själar" var också något som fastnade hos mig. Redan 1909 kom boken i svensk översättning och blev väldigt väl mottagen. 2009 utkom en antologi med läsarreflektioner Besläktade själar: Läsupplevelser av Anne på Grönkulla, 2009. Texterna i antologin är skrivna främst av kvinnor i mycket olika åldrar. Anne på Grönkulla lästes alltså även av vuxna. Den mest kända svenska läsaren var Astrid Lindgren. Anne på Grönkulla har även kommit ut under titeln Anne på Gröntorpa. Även Lucy Maud Montgomerys Emily - serie mottogs väl i Sverige.
Deras ryggar luktade så gott är Åsa Grennvalls nionde serieroman.
Åsa Grennvall föddes 1973 och Jenny i romanen växer upp under 70 - och 80 - talen med Kyrkans barntimmar och spaghetti och köttfärssås på burk. Åsa Grennvalls serier har ofta självbiografiska inslag. Deras ryggar luktade så gott handlar om Jennys uppväxt i en familj som inte var så framstående känslomässigt. Om Jenny grät lämnade pappa rummet och mamma viftade bort Jennys känslor. De ställde aldrig upp på hennes sida och hon upplevde ofta att de skämdes för henne. När hon bad om ursäkt kunde hon mötas av iskall tystnad. Jenny lider ingen materiell brist och hon blir inte misshandlad fysiskt. Föräldrarna förstår inte bättre, helt enkelt. Ändå kryper Jenny ihop mellan deras ryggar om nätterna för att tanka någon sorts trygghet. Det är en starkt berörande text. Skildringen av det ensamma barnet i så starkt behov av kärlek och förståelse är så fint och inkännande gjord. Jag läste verkligen som jag läser en roman. Serier är annars inte min starkaste gren. Teckningarna är så uttrycksfulla och man vill bara krama Jenny.
När Jenny själv får barn ställs allt på sin spets och då har hon turen att äntligen möta en vuxen som förstår, kan och vet. Deras ryggar luktade så gott borde läsas av många vuxna - inte bara föräldrar.
Annikas fråga i Bokbloggsjerkan 28 november - 1 december lyder så här: Vilka nobelpristagare kan man hitta i din bokhylla?
alt. vilka nobelpristagare har du läst? Hur jerkan går till kan man läsa HÄR
Det var riktigt roligt att gå igenom alla pristagarna och tänka efter vilka jag läst och sedan göra en inventering av hyllorna.
Av de 108 nobelpristagarna i litteratur har jag läst hälften.
39 nobelpristagare står i min hylla och de är lästa. Undantag: Nobelpristagarna 1980 och 1981, d.v.s. Czeslaw Milosz, Issadalen och Elias Canetti, Förbländningen. Några pristagare har vi läst i läsecirkeln, t. ex. Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Albert Camus, John Steinbeck, le Clézio, Herta Müller och Alice Munro. Första boken till diskussion i januari 2015 är Patrick Modiano, Lilla smycket. Sigrid Undsets trilogi om Kristin Lavransdotter läste jag som mycket ung - flera gånger - liksom Pearl Bucks trilogi om kinesiskt bondeliv, Den goda jorden, Sönerna, Wang Lungs barnbarn. Yasunari Kawabata har jag nyligen läst om och omläsning av Patrick White, Stormens öga ligger på lut. Strändernas svall av Eyvind Johnson var inget mindre än en läsupplevelse och Harry Martinsons lyrik är aldrig långt borta. Mannen utan öde av Imre Kertez är bland det starkaste jag läst. Coetzee, Onåd berörde mig också djupt. Doris Lessing borde ha fått priset mycket tidigare, det kunde man väl hålla med henne om. Sällan har väl så många varit så överens som när kanadensiska Alice Munro fick sitt pris.
Mrs Sinclairs resväska är engelska Louise Walters debutroman. Den tilldrar sig under andra världskriget och i nutid. Roberta Pietrykowski är 30 + och arbetar i en trevlig bokhandel i Oxford, Old and New Bookshop sedan elva år tillbaka. Hennes far är sjuk; modern har hon inte haft kontakt med sedan denna lämnade far och dotter för länge sedan. Farmor Dorothy har tagit hand om fadern och Roberta. Nu hittar Roberta ett brev i en bok skrivet från farfadern till farmor, Dorothea. Roberta får inte ihop farföräldrarnas historia. Det är något som inte stämmer. Roberta samlar på brev och meddelanden som hon hittar i böcker som lämnas in. Böckernas titlar anges nogsamt liksom status och prissättning. Det är en väldigt trevlig miljö som skildras. Roberta trivs med sin chef och sina arbetskamrater, men är i grund och botten ganska ensam. Dorothy blir Mrs Sinclair när hon mycket ung gifter sig med Albert Sinclair - gifter ner sig, säger hennes mor och tar avstånd från sin dotter. Dorothys liv blir inte som hon tänkt sig. Albert ger sig ut i kriget utan att ge ett ljud ifrån sig. Dorothy blir hyresvärdinna åt ett par unga kvinnor ur Women´s Land Army. Aggie och Nina är unga och glada och blir ett trevligt sällskap för Dorothy. Kriget sammanför henne också med den charmerande polske flygaren major Jan Pietrykowski. Robertas och Dorothys liv skildras parallellt för att så småningom sammanstråla. Storyn i Mrs Sinclairs resväska är inte så tokigt ihopkommen, men jag tycker att Roberta - delen är betydligt bättre än berättelsen om Dorothy. Kärlekshistorien mellan Dorothy och Jan är väldigt valhänt skildrad, men inte värre än att jag måste läsa vidare och se hur det går. En feel - goodroman som inte saknade sina poänger.
”Att leva är att vara skyldig”, säger Lotta Lundberg i en intervju . ”Vi
skulle alltid kunna göra lite till men vi förmår inte, räcker inte till.
Så står vi där med en skuld som förlamar. Men skuld är inte farlig, den
gör bara ont."
Titeln på Lotta Lundbergs sjunde roman är
Timme noll. Termen betecknar krigsslutet och romanen inleds med författaren Hedwig Lohmans berättelse i Berlin. Ingrid bor på en ö i Stockholms skärgård 2004 och den unga flickan Isa går i terapi under 80 - talet i Uppsala. Tre kvinnor som står i var sin ruin. Dessa tre kvinnors berättelser vävs samman på samma sätt som Michael Cunningham flätar sin roman Timmarna. Timme noll tillägnas Cordelia Edvardson. Lotta Lundberg bor sedan många år i Berlin. Hon kom dit för att göra research för sin roman Skynda, kom och se och blev kvar. Hon trivs i Berlin där nutidshistorian känns närvarande. Skuld/ansvar är vanliga samtalsämnen som angår alla. Underlåtelse och nåd är begrepp man inte talar om i Sverige, säger hon. Tyskland är ett Sverige för vuxna. I den litterära podcasten TEXT + 1: 006 intervjuas Lotta Lundberg av Mats Almegård.
1970 kom Desperate characters, Förtvivlade människor, ut första gången. Den fick ett fint mottagande, men Paula Fox blev på något sätt en författarnas författare. Två yngre författare, Jonathan Franzen och David Forster Wallace, återupptäckte henne på 1990-talet när man tröttnat på den experimentella romanen och önskade realismen tillbaka. Förtvivlade människor har lånat titel efter ett citat av Henry David Thoreau: ”De flesta människor lever ett liv i stilla förtvivlan”.
Sophie och Otto Bentwood lever ett välordnat, ombonat liv i sin våning i Brooklyn. De är båda intellektuella liksom alla deras vänner. Sophie är arbetslös översättare och Otto äger en juristfirma tillsammans med en god vän. En dag blir Sophe biten av en vildkatt som hon envisats med att mata, trots Ottos upprepade varningar. Såret infekteras; handen svullar och ömmar. Samtidigt anar man en molande oro i deras liv. Människor av ett nytt, okänt slag börjar flytta in i deras område; det är skrik och fylleri om nätterna och ett undertryckt våld går i dagen. Sophie och Otto är förvirrade och börjar känna sig främmande mitt i allt det välbekanta. Ottos kompanjon, Charlie Russel, sliter sina förtöjningar och det står klart att Otto och han inte delar grundläggande värderingar. Sophie tänker på en kärlekshistoria hon haft med en man som hon bedragit Otto med. Det är ingen tillfällighet att omslaget föreställer två människor bortvända från varandra. Det ser ut som om man skulle kunna bryta framsidan rakt av som man delar en pepparkaka. Paula Fox skriver sparsamt och knappt med en bra dialog. Hon är 91 år och bor bor i Brooklyn med sin tredje man, Martin Greenberg. Som barn lämnades hon bort av sin känslokalla mamma och sin alkoholiserade far och kom att skjutsas runt bland en mängd olika människor. När Paula Fox själv fick barn i 20 - årsåldern lämnade hon bort det. I sitt andra äktenskap fick hon två söner och med tiden har hon också återförenats med sin dotter, Linda. Översättning: Eva Johansson. Natur & Kultur
Inlägg
