Den lysande världen

Ljusgestalten i fjärran är ingen mindre än Siri Hustvedt. Jag tyckte att jag infann mig i väldigt god tid strax före klockan sex på Malmö stadsbibliotek i Ljusets kalender. Samtalet mellan Siri Hustvedt och Johanna Koljonen skulle börja klockan 19. Men icke! Där satt publik som kommit redan klockan 16. Alltså fick jag hålla tillgodo med att kika mellan huvuden som flyttade sig hela tiden och vaja fram och tillbaka som en kobra för att fånga lite glimtar. Men det var ett intressant program värt olägligheterna. Den lysande världen heter Hustvedts senaste bok. Och det är en uppgörelse med konstetablissemanget ur ett feministiskt perspektiv. Harriet Burden heter huvudpersonen. Hon är bara för mycket på alla sätt. Inte minst tar hon stor fysisk plats, men det är något hon inte ber om ursäkt för. Harriet Burden är dessutom 62 år. Hon är konstnär men får inte den uppmärksamhet som borde tillkomma henne. Harriet Burden är egentligen en Bellow- eller Roth- hjältinna. Hon belyses från olika håll och läsaren får försöka välja perspektiv. Siri Hustvedt berättar om hur det var att ikläda sig alla romanens olika personligheter. Egentligen var det en multiple disorder - book, säger hon, men den var rolig att skriva. Harriet Burden är inte "socially elegant". Hon får utbrott av ilska "a higly focused fury", säger Hustvedt. Harriet vill väldigt mycket; hon är passionerad och hon har bråttom. Harriet Burden har satt arbetet före kärleken. Hennes man är död. Han dog med ansiktet i en marmeladsmörgås vid frukostbordet. Nu håller hon sig med en älskare, men han är "not a part of her ambitions." Harriet är en glad icke uppoffrande mamma och det ingår med all säkerhet i hennes planer för framtiden att fortsätta med det. I senaste numret av Vi läser - den med Bruno K Öijer på utsidan - finns en väldigt bra artikel om Siri Hustvedt där den lysande världen kallas "intellektuell deckare om New Yorks konstvärld".

Tematrio - Possessiva pronomen

LYRANS uppgift för veckan: Tre titlar innehållande possessiva pronomen. Jag väljer tre klassiker

Vårt krångliga liv (1960) novellsamling av Cora Sandel, mest känd för böckerna om Alberte. Hon föddes i Tromsö och flyttade till Paris för att måla. 1921 flyttade hon till Uppsala och började skriva
Min barndom. Självbiografisk skildring av Maksim Gorkij (1868 - 1936). Gossen Aleksej växer upp i det gamla, fattiga Ryssland med en mor som inte finns där för honom, hänvisad till mormor och en morfar som slår honom. Mina universitet och Ute i världen heter de följande delarna.
Sörj dina träd (1975) av Walter Ljungquist. Han har skrivit en lång serie böcker med sitt alter ego Jerk Dandelin som huvudperson och har liknats vid Proust och Faulkner. I Sörj dina träd undersöker Jerk Dandelin omständigheterna kring väninnan Paulas liv med citat ur hennes dagböcker under en rad av år.

Tolv hav

I Mats Almegårds intervju med Therese Bohman i den litterära podcasten TEXT + 1 nämnde hon diktsamlingen Tolv hav av Stina Aronson som en favorit. Jag blev nyfiken och lånade hem den. Stina Aronson var en tidig modernist och hon påminner mig om både Edith Södergran och Rut Hillarp. I Tolv hav anar man spåren av Stina Aronsons korta men intensiva kärlekshistoria med Artur Lundkvist. 1930 kom Tolv hav ut. 2009 kom den ut i nyutgåva på Rosenlarv förlag med förord av Anna Jörgensdotter och efterord av Nina Lekander.

 Schism

Som om jag vore den lilla dammen därute,
som speglar himlens alla skiftningar,
förnam jag dig som en färg.

Inte den violetta
eller den violblå
eller den turkosblå
som är en öm viskning,
men den scharlakansröda
som är bråddjup.

Som om jag vore dammen
måste jag ständigt återge dig,
ständigt skänka din färg tillbaka
till det omättliga ljuset.

Men mitt hjärta som lever dolt
och sover bittert i sin håla
är rovgirigt
och vill besitta okvalt
efter de röda musklernas lag.

Goodbye, Maj

I Liv till varje pris, den avslutande delen i trilogin om familjen Lundberg fortsätter Kristina Sandberg sin skildring av familjens liv i 50 - och 60 - talens Sverige. De två tidigare delarna är Att föda ett barn och Sörja för de sina. I denna tredje del kämpar Tomas L med firman som fått en ny energisk ledare. Läsaren anar ugglor i mossen, men Tomas trampar på i ullstrumporna och arbetar långt mer än heltid bara för att så småningom stå utan arbete. Maj är inte insatt i affärerna. Hon har fullt upp med att sköta hushållet; oroa sig, putsa och feja. Maj är yr och har hiskliga blödningar. Barnen, Anita och Lasse, blir allt självständigare och mindre beroende av henne och äktenskapet darrar i sina grundvalar. Maj tar sin tillflykt till några väninnor, men inte ens med dem talar hon om allt. Anita tar studenten och drar till Lund. Maj var inte informerad. Mor och dotter har ingen lysande kommunikation och det har ju inte Maj och Tomas heller. Maj känner sig mindrevärdig. Hon och Lasse är mera praktiskt lagda. Lasse har fått ett arbete och kommer ibland hem och äter middag, ibland inte. Maj blir allt ensammare. Gamla familjetraditioner luckras upp. Fönsterbågarna förblir omålade och Maj misstänker att Tomas har en ny kvinna. Maj är fortfarande noga med sitt utseende och sin klädsel. Hon är ingen motionär, men har av naturen en fin figur. Man kan inte undgå att irritera sig på Maj samtidigt som man beklagar henne. Hon har gjort en klassresa, men till vilket pris? Man läser den här trilogin med ett aldrig avtagande intresse. Inte bara för berättelsen om familjen utan också för skildringen av det vardagliga, de små ständigt upprepade nödvändiga sysslorna, det tidstypiska, kläderna, möblerna, maträtterna, kaffekalasen, midsommarfirandet, påskfirandet och så vidare.  Liv till varje pris ger en bild av en tid i Sveriges historia genom en kvinnas liv. Kristina Sandberg har gjort ett fantastiskt arbete.

Ny intervju i Text + 1

Text + 1 : 004
I denna del intervjuar Mats Almegård Therese Bohman. Samtalet handlar om hennes författarskap i allmänhet och Den andra kvinnan i synnerhet. TB berättar att hon mycket tidigt var klar över att hon ville skriva. Hon har kvar lådor och väskor med skrivblock och anteckningsböcker från mellanstadiet. Som barn satt hon mycket för sig själv och läste, ritade och skrev. Sedan gick hon estetisk linje på gymnasiet och tänkte bli konstnär, men skrivandet tog över. Den andra kvinnan var på gång redan medan hon skrev på Den drunknade. TB gillar författare som Dostojevskij, Hjalmar Söderberg, Ola Hansson, Christine Falkenland och Carina Rydberg. Och med Baudelaire känner hon ren släktskap. Varför finns det så få kvinnliga flanörer, undrar hon? Och varför är bitterheten en så nedvärderad känsla? Bitterheten är Falkenlands drivkraft, till exempel. Bitterhet och ilska är visserligen oattraktivt hos en kvinna. TB säger också att det finns få författare som skriver om den skötsamma, problemfria arbetarklassen utan alkoholproblem och tatueringar. Det är hennes egen uppväxtmiljö. Den namnlösa kvinnan i Den andra kvinnan föraktar medelklassen men vill gärna tillhöra den. Hon föraktar de andra studenternas tankar och känner sig utanför överallt. Mats Almegård inflikar att hon ändå känner sig hemma i litteraturen. Och så är det ju. 
När TB skall skriva en roman börjar hon med platserna och personerna. Allra roligast är det att modellera personerna. Eventuellt är en tredje roman på gång.
Therese Bohmans litterära favoritepok är slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Och hon nämner en diktsamling Tolv hav av Stina Aronson som en absolut favorit.
HÄR kan du läsa vad jag tyckte om Den drunknade.
Om Den andra kvinnan tyckte jag  SÅ HÄR

Bokbloggsjerka 26 - 29 september

I Bokbloggsjerkan 26 - 29 september ställer ANNIKA följande fråga: Vilken är den längsta bokserien du har läst och upplever du att skrivandet förändrades (antingen till det bättre eller sämre) längs vägen? (Du som inte läser bokserier kan i stället svara på om du har märkt att någon av de författare du har följt längst har ändrat sitt skrivsätt och om du tycker att förändringen är positiv eller negativ)
När jag tittar i min bokhylla ser jag en massa titlar av Elizabeth George.
Länge läste jag mycket intresserat om kommissarie Thomas Lynley och hans medhjälpare Barbara Havers. Men vid någon tidpunkt kom jag att tycka att böckerna inte var så bra längre. Det behöver inte ha berott på Elizabeth George utan mer på att jag bara tappade intresset. Annars hoppades jag länge att det skulle bli de två...
Vallmstasviten, eller Katrineholmssviten eller Kvinnorna och staden av Kerstin Ekman består av fyra delar. Den första delen Häxringarna kom 1974. Den sista delen En stad av ljus kom 1983. Springkällan och Änglahuset är titlarna på delarna 2 och 3. Alla delarna var helt fantastiskt bra!
Jag älskade serien om Takeo som uppfostrats av en krigsherre i ett fiktivt medeltida Japan, Tales of the Otori av Lian Hearn (Gillian Rubinstein). Den består av tre delar plus en en prequel och en sequel. Uppföljaren som berättar vidare på handlingen - Vid hägerns skarpa skri - tyckte jag hade tappat spänsten något. Jag tänker dock ge den ytterligare en chans vid senare tillfälle.

Vardagligt kvinnoliv

Det är alltid med förväntan man öppnar en ny bok av Anna - Karin Palm. I Jaktlycka. Noveller (Albert Bonniers förlag 2014) skildrar AKP i tio noveller kvinnor i olika skeden i livet. Den yngsta kvinnan är 17 år och tampas  med sin sexualitet eller kanske ännu mera de jämnåriga gossarnas pockande begär. Den äldsta kvinnan i den bokens sista novell, Komma hem, är desto mera hemmastadd. Det händer inga stora saker i novellerna, men det som händer är stort nog i vars och ens liv. Kvinnan som blir övergiven och flyttar hem till sin hemstad med dottern bara för att upptäcka att hon fått cancer möter man i novellen Katten & sorgen. Titelnovellen handlar och kvinnan som egentligen är stadsbo, men möter kärleken under en jakt i skogarna i Hälsingland. Så småningom upptäcker hon att hon blandat ihop begreppen. Edith Södergran intar en central plats i novellen Jungfrufrihet. Bl. a. sägs det så här: "... du sökte en själ, du fann en man; du är besviken." 
I Alltid öppet sitter en man och en kvinna på ett nattöppet fik och diskuterar hur de ska ha det i fortsättningen. Kvinnan, Signe, irriterar sig på det osäkra förhållandet dem emellan. Alldeles särskilt som hon upptäckt att de väntar barn. Mannen, Johannes, säger generöst att det är Signes beslut. Det är hennes kropp. Nej, inte min kropp, säger Signe. I min kropp.  Johannes och Signe har intressanta diskussioner och båda vill bli författare. Gertrude, f.d. operasångerska numera baglady, meddelar att om en kvinna vill bli konstnär ska hon skaffa barn så sent som möjligt. Alberte- trilogin är genomsyrad av sanning, tänker Signe. Precis så svårt är det. Johannes beskrivs som en man med ett stort, runt ansikte. Barnet skulle kunna heta Hugo, säger någon av dem. Jag tycker att här finns flera blinkningar till Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande. Det finns mycken ensamhet i Jaktlycka. Män och kvinnor tänker och känner olika. Tillsammans i en bubbla fast ensamma. Här finns starka kvinnor och kvinnor som sätter stort värde på frihet. Anna - Karin Palm berättar insiktsfullt, med värme och känsla om sina karaktärer. Det finns mycket att diskutera i novellerna i Jaktlycka. Jag tyckte mycket om den.