Morfar och Madame på Sardinien

En fjortonårig sardisk flicka berättar i en jag - och dagboksberättelse om familjens och de närmaste grannarnas liv på Sardinien. Pappas vingar (Grate) av Milena Agus har det självupplevdas övertygande ton.  Sardinien är författarens hemmaplan. Beskrivning av det sardiska landskapet, havet, det kallt blå månskenet, växterna och örterna får läsaren att resa i fåtöljen. Flickan har en far som ruinerat familjen genom sitt spelande och sedan flytt fältet.  Hon känner hans beskyddande närvaro i form av ett par stora vingar. Morfar, som är en viktig person i romanen, älskar sitt liv som det blev sedan han blev fattig. Nu inser han vad som verkligen är viktigt i livet och uppskattar att han bor på en vacker plats, har familj och grannar, mat för dagen, grönsaker och örter. Madame är en annan viktig person, en främmande fågel, god vän med morfar, men inget älskarinnematerial, säger han. Annars är hon frikostig med sin kropp och låter sig exploateras på ett sätt som hon aldrig skulle drömma om när det gäller sin attraktiva, strandnära tomt. Exploatörerna är påträngande, men hon fintar bort dem. Madame är ensamstående och har en rad manliga bekanta som utnyttjar henne utan att ge så mycket tillbaka. En har den stora fräckheten att bo i två månader på hennes lilla pensionat och sedan ge sig iväg utan att betala notan. Visserligen har han blivit hennes älskare, men i alla fall.
Pappas vingar är en annorlunda roman. Den blandar humor och tragik med en platsens poesi. Skärmytslingarna med den fundamentalistiskt katolska grannfamiljen är mycket roliga samtidigt som man förfäras över den yngste sonens icke tillgodosedda behov. Ingen hör eller ser honom. Barnen behandlas kollektivt. Ingen får någon "särbehandling".  
Jag känner mig alltid lockad av Grate förlags utgivning.

Wanås vänners litteraturdag

Idag gick Litteraturdagen på Wanås av stapeln. Glädjande nog hade många uppmärksammat tillfället. Kristianstadsflickan Jenny Wrangborg läste ur sina båda diktböcker Kallskänken (2010) och Vad gör vi med varandra som kom tidigare i år. Hon läste bra; tydligt influerad av Bruno K. Öijer och Bob Hansson. Hon skriver om sina erfarenheter som kallskänka i Göteborg och Vancouver och om hur det är att vara arbets- och bostadslös i Stockholm, som hon ser som symbol för den nyliberala politiken.Tidigare i år fick hon motta Frödingpriset.
Akademiledamoten Katarina Frostensson läste ur sin senaste bok Tre vägar. Hon inspireras ofta av konst i sitt skrivande. Så också i Tre vägar som innehåller tre vandringar i tre olika landskap. Den tredje delen heter just Konstvandring och handlar om en målning av Tizian som finns i en liten by i Tjeckien.
Efter pausen läste konstkritikern Ingela Lind ur sin nya bok Blod i salongerna: om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. Hon berättade bland annat om DH Lawrence och hans försök att skapa ett alternativt samhälle. Den verkliga primitivisten i familjen var annars hans tyska fru Frieda. För henne var det naturligt. De slog sig ihop med indianen Tony Luhan och hans hustru Mabel Dodge Luhan. 1922 möttes de för att förverkliga sina drömmar. Det enda kruxet var att de drömde fyra olika slags drömmar. Blod i salongerna är uppbyggd som en utställning. Måste nog läsa. Den verkar lika spännande som hennes bok om Bloomsburygruppen, Leka med modernismen.

Sist i raden av författare - med andan i halsen i taxi från Malmö - kom Athena Farrokhzad och trollband publiken genom att med sin hypnotiska röst läsa stora delar av Vitsvit (2013). Jag tyckte att det var fantastiskt att lyssna på henne live eftersom jag var så förtjust i hennes SOMMAR.
Moderator var poeten Eva Ström, initiativtagare till Litteraturdagen. Johanna Sjunnesson, begåvad cellist född i Broby, spelade Bach och Ingvar Liedholm.
Slottsfrun Marika Wachtmeister avtackade alla deltagarna. Nästa litteraturdag infaller 2016.

Bokbloggsjerka 5 - 8 september

Bilden är lånad

Annikas BOKBLOGGSJERKA 5 - 8 september ställer frågan om vi brukar läsa hela nätterna eller somna ifrån läsningen.
Mitt svar är att om en bok är riktigt bra läser jag fram på småtimmarna tills boken faller ur mina händer och förtränger nästa dag. En bok som inte engagerar lägger jag utan saknad ifrån mig redan kl 23. Eller tidigare.
Ett exempel på läsning som varit svår att avsluta som jag kommer på just nu är Sagan om klanen Otori av Lian Hearn.
CD - böcker är det lätt att somna till. Tankarna börjar vandra och snart är man långt borta. Men om man stryker, syr, stickar, åker bil, motionerar, lagar mat eller bakar kan en ljudbok vara perfekt sällskap. En ljudbok som engagerade såväl förare som passagerare under en längre bilresa var Leif G W Perssons kriminalroman Den döende detektiven. Inläsare: Peter Andersson 

Jackie och Jimmie Darling

Beckomberga. Ode till min familj av Sara Stridsberg är det bästa och vackraste jag läst - avnjutit - på länge;  ömsint, sorgset och sparsmakat. Huvudpersonerna i boken är en dotter och hennes far.  Jackie har i många år åkt ut till Beckomberga mentalsjukhus för att besöka sin far, Jim eller Jimmie Darling,  som hamnat där efter sjävmordsförsök, alkohol- och narkotikamissbruk. Han lever på samma sätt som han spelar schack, utan att tänka, utan strategi, utan en tanke på framtiden. Läkaren Edvard Winterson förklarar för Jackie att Jim förlorat något som han inte vet vad det är. Det är en känsla som blivit till ett tomrum. Jims mor, Vita, tog livet av sig utan att ta farväl. Hur håller man någon kvar i ljuset som inte vill vara där? Jim tror att det finns en himmel under jorden också. Han tänker avsluta sitt liv själv; han vet precis hur bara inte riktigt när. Han bor i Spanien  och det kommer att ske där.  Jackies mor, Lone, har skilt sig från Jim och  besöker honom sällan på Beckomberga. Hon avskyr sjukhusmiljön. Hon åker i stället iväg och fotograferar i katastrofområden. Porträttet av fadern är genomlyst av kärlek och förståelse.Och rentav respekt. Under någon tid lär Sara Stridsbergs egen far ha varit patient på Beckomberga. Romanen skildrar först och främst Jims och Jackies liv. Jackie möter en riskabel kärlek och får en son, Marion. Marion är fulländad. Han är den ende i familjen som inte är deformerad, säger Jackie. Beckomberga handlar också om sjukhusets historia från 1932 till 1995 när det stängdes. Efter att ha stått tomt i många år ska det nu byggas om till bostäder. Beckomberga och den vackra sjukhusparken var en värld i världen; en trygghet för många. Beckomberga är också berättelsen om den siste patienten, Olof, som bott där hela tiden. Nu ska han möta världen utanför. Hur ska det går för Olof?
Boken tillägnas alla som passerade sjukhusparken under åren 1932 till 1995.

En man och hans två kvinnor

Erik Wästberg är en skicklig journalist, författare och sällskapsmänniska; beundrad i alla läger inte minst av sonen Per Wästberg. Han var det enda utav barnen som blev ordmänniska i faderns efterföljd, men han säger sig aldrig ha känt av någon press utan betraktade fadern som en förebild och inspirationskälla. Efter faderns för tidiga död 1954, 49 år gammal, tänker PW att han borde sett tecknen på faderns förestående bortgång under besöket strax innan i New York där PW studerade. Det var så mycket han ville ha frågat och sagt.  En tid efter faderns död uppdagar Per Wästberg att Margot Hirsch, syster, svägerska och moster och under sjutton år varit Erik Wästbergs älskarinna. Det kommer som en total överraskning. PW känner att han får omvärdera hela sin barndom så som den skildras i De hemliga rummen. När moster Margot är 84 år och så smått börjar tappa minnet går hon med på att tala om det som hon tigit om i alla år. För första och sista gången. Hon tycker att Eriks son har rätt att få veta. Han frågar varsamt ut henne. Margot är sparsam med upplysningarna men svarar på frågor och är ändå mer öppen än hon någonsin tidigare varit. Per Wästberg minns henne som en glad och harmonisk moster, sekreterare åt EW och sin syster Gretas stöd. Vad visste Greta? Förmodligen blundade hon. Fullständig öppenhet mellan makarna var inget prioriterat. De hade mycket luft emellan sig. Erik inledde  förbindelsen med Margot med en våldtäkt. Margot var då 17 år och mycket oerfaren. Erik var nästan dubbelt så gammal och tvåbarnsfar. Trots det konstaterar Per Wästberg att hans far var mosterns livs stora kärlek, även om hon hade ytterligare relationer efter EW:s död. Erik och Margot. En kärlekshistoria är titeln på Per Wästbergs femte memoardel där han berättar om faderns och mosterns hemliga kärlek. Svalt och behärskat. Outtalat. Hemligt. Snyggt, polerat och välordnat. Inga scener; ingen svartsjuka. En oklanderlig fasad. Borgerskapets diskreta charm. Jag får en ingivelse att läsa om Om man håller sig i solen av Per Wästbergs dotter Johanna Ekström.
PW är som vanligt en storartad stilist. Han lyckas i ord fånga svåråtkomliga känslor och stämningar. Språket är vackert och lätt att läsa. Men jag hejdar mig ofta för att läsa om speciellt pregnanta formuleringar och tänkvärda meningar. PW är också en fin stockholmsskildrare. Jag läser honom mycket gärna.

Tematrio - Titelverb

Lyrans uppgift v. 36 är att berätta om tre böcker med ett verb i titeln. Läs instruktionerna HÄR.

1. Vinden vände bladen Elin Wägners sista stora roman från Småland. Den kom ut 1947. Romanen är ett stort epos som tar sin början i forntiden och sträcker sig fram till modern tid. Två släkters öden vävs samman. Porträttet av Livia Värdig är ett kvinnoporträtt som kan jämställas med det av Åsa-Hanna.

2. Du tror du kuvar mig liv?  Finsk kvinnodikt. En antologi samlad av Märta Tikkanen och Tua Forsström. Här blandas yngre och äldre med kända och okända i alfabetisk ordning.
Herrarna finns med som översättare.

3. Reading Lolita in Teheran. A Memoir in Books av Azar Nafisi. Det var inte alldeles problemfritt att träffas och läsa skönlitteratur i aytolla Khomeinis Iran; särskilt inte om man var kvinna naturligtvis. Att läsa Lolita i Teheran kom på svenska 2005. Fantastisk läsning!

Ny radioföljetong. Björn Granath läser

Kvinnan i svart, SUSAN HILLs
första spökhistoria Vintage Books 1998; på svenska 2013 i översättninga av Ola Klingberg. "Heartstoppingly chilling" säger Daily Express. Och visst, i ett par passager var det gastkramande, helt enkelt. Susan Hill är de kusliga stämningarnas mästare. Med hjälp av landskapet, väder och vind, ljus och skuggor och inte minst ljud får hon håret att resa sig på såväl sina karaktärer som läsare. Den unge - mer än lovligt naive - Artur Kripps får uppdraget att åka till Eel Marsh House i Crithin Gifford i norra England för att ordna den juridiska kvarlåtenskapen efter den nyligen avlidna enstöringen Mrs Drublow. Hennes hus kan endast nås de tider på dygnet då det är ebb.
Artur vet inte att om London har sin peasoup - dimma så har Crithin Gifford sin mjölkiga havsdimma -fåk - som rullar fram snabbt och utan föregående varning och förtar all sikt och förvränger ljud. Tänk, att som Artur stå i mörka natten mitt på Nine Lives Causeway - mellan fastlandet och ön - och överraskas av dimman och dessutom höra floden klucka och sorla och totalt ha tappat orienteringen! Usch! Och att höra knirkandet av en kärra (Körkarlen?) och ett barns skräckslagna gråt och inte kunna lokalisera vare sig kärra, häst eller barn!
Och att få nattsömnen störd av regelbundna dunsar i ett låst rum. Och att se den lilla trofasta hunden Spider ömsom morra långt nerifrån magen ömsom bli stel av skräck - man vet inte vilket som är värst. Och den svarta damen själv visar sig allra först vid Mrs Drublows grav, men hon återkommer sedan. Hennes uppsåt kanske inte är alldeles gott...
Ändå kan jag tycka att THE SMALL HAND var snäppet bättre, mera komplicerad och arbetad.Men givetvis ska man läsa båda.