skip to main |
skip to sidebar
1. Kungens frilla: en roman om 1560 - talet av Thora von Dardel. Den handlar om Erik den X1V och Karin Månsdotter.
Målningen ovan är gjord av Georg von Rosen. Den hänger på Nationalmuseum
2. Jaktlycka är titeln på Anna - Karin Palms senaste bok, som innehåller ett antal noveller om kvinnor i olika livssituationer.
3. Stora och små broderier av Karin Holmberg. Det är inte så länge sedan det gavs ett TV - program om Karin Holmberg och hennes fantasifulla och konstnärliga broderier. Läs mer på Brodösens blogg
"Mig törstar!" Jesu ord på korset. Och Fredrika Bremers. Ständigt återkommer hon till törsten; efter kunskap, inspiration och frigörelse, men också efter frälsning och försoning."
Så inleds Mig törstar! Studier i Fredrika Bremers spår. Redigerad av Åsa Arping & Birgitta Armo - Nilsson. Gidlunds förlag 2001. Carina Burmans bidrag har titeln "Lingonen och paradisfågeln."
Från Bremer till Brinkman - en återfunnen brevsamling.
Madeleine Gustafsson skriver om Bremers adressat. Hemmen i den nya världen berättade för Agathe. Sista inlägget i boken är Birgitta Holms: Fredrika Bremer och framtiden. Så finns det förstås många andra intressanta artiklar i boken . Ett fynd bland utgallrade biblioteksböcker.
På samma gång hittade jag Skapande par redigerad av Whitney Chadwick och Isabelle de Courtivron, Alfabeta 1994. Har finns artiklar om Camille Claudel och Auguste Rodin, Frieda Kahlo och Diego Rivera, Vanessa Bell och Duncan Grant, Leonora Carrington och Max Ernst, Anaïs Nin och Henry Miller, Lillian Hellman och Dashiel Hammet, med flera. Och vad vore väl en samling av den här typen utan Virginia Woolf; Virginia Woolf och Vita Sackville - West.
Jätteintressant läsning som med all säkerhet ger upphov till ytterligare läsning. Bildmaterialet kunde varit lite roligare dock.
Ojdå! Det pågår en radioföljetong som jag missat starten på! Idag del 11 av 15!
Fredrik Sjöberg läser själv sin senaste bok, Ge upp i dag - i morgon kan det vara för sent konstnärsbiografi över den de båda konstnärerna Olof Ågren (1874-1962), bondson från Jämtland och Lotte Laserstein (1898-1993), judinna på flykt från Ostpreussen. De kom att bosätta sig i östra Småland och blev efter sin död helt bortglömda. Nu har Fredrik Sjöberg lyft fram dem och boken är illustrerad med deras bästa verk. Ulrika Knutson recension av Sjöbergs bok är en liten pärla i sig. Läs den HÄR
TEJU COLE, Öppen stad, Natur & Kultur 2013, handlar om Julius, blivande psykiater, som gillar att gå. Till fots utforskar han New York, och dess historia; träffar många olika människor, de flesta invandrare liksom han själv, och tar del av deras livshistorier och åsikter om de stora tidsfrågorna. En gammal japansk professor som varit Julius lärare berättar om interneringen av amerikanska japaner under andra världskriget. Den gamle mannen är övertygad om värdet av att memorera dikter för djupförståelse. I en kiosk möter han den beläste Farouq som han har många intressanta samtal med. Israel/Palestina konflikten, judarnas öden i allmänhet, förintelseindustrin enligt Norman Finkelstein, drömmen om ett fritt Europa, och mycket annat avhandlas. Med sina vänner diskuterar han bipopulationernas utdöende och miljöförstöringen. Han reflekterar över vad psykiatrin betyder för dem som behöver den. Julius, som är till hälften nigerian, har yoruba som första språk och tyska som andra. Modern var tyska. Julius har gått Nigerias Militärskola och sedan fått ett heltäckande stipendeium till Maxwell university. Julius är intellektuell, analyserande och kyligt registrerande. Man upplever Julius som ganska isolerad, men på egen begäran. Romanen är väldigt bildmässig och det är inte svårt att förstå att Teju Cole, född 1975, är fotograf och konsthistoriker också. Jag gillar första meningen som lyder så här: "Så när jag började ta kvällspromenader förra hösten upptäckte jag att Morningside Heights var en bra plats att utgå ifrån när man gav sig ut i staden." Julius vandrar ofta i omkring och genom Central Park. Man kan säga att han gör arkeologiska utgrävningar i tid och rum. Öppen stad är en rik bok och det är svårt att göra den rättvisa. Den måste läsas. Jag tyckte mycket om den. En fantastisk debut, helt enkelt!
En liten volym på 48 sidor från ellerströms, lilla serien 50, innehåller en nyöversättning av Christina Rossettis Trollmarknad om de två systrarna Laura och Lizzie som lockas av trollens saftiga frukter och hur det går för den som äter av dem. Christina Rossetti (1830 - 1894) var egensinnig redan som barn och hade lätt att få utbrott av raseri. Intellektuell och kulturell verksamhet uppmuntrades i hemmet. Brodern Dante Gabriel Rossetti blev känd konstnär.
Olle Thörnvall har gjort översättningen av Trollmarknad och andra dikter och även skrivit ett förord.
Sång
När jag är död, min kära,
sjung ingen sorgesång,
sätt ingen skuggande cypress,
och inget rosbestånd:
var gräset som jag täcks av
med dagg och regnets ström:
och om du vill det, minns mig,
och om du vill det, glöm.
Jag märker inga skuggor
och regnet stör ej ron,
jag hör ej näktergalen då
som tycks ge plågan ton:
och drömmande i skymning
som ej blir natt, ej dag,
kanhända att jag minns dig,
kanhända glömmer jag.
Chinua Achebe (1930 - 2013) är i Sverige mest känd för sin roman Allt går sönder (Things fall apart); första delen i en trilogi. Andra delen, Inte längre hemma (No longer at Ease) kom ut redan 1960 men har först nu kommit ut på svenska i översättning av Hans Berggren på Bokförlaget Tranan.
Tredje delen, Guds pil (The Arrow of God) förväntas komma ut under 2015.
Inte längre hemma börjar med slutet på historien. Och sedan kommer berättelsen om hur det kunde gå som det gick för den unge nigerianen Obi Okwonko, som fått fyra års utbildning i England, bekostad av Umuofias framstegsunion. Han har förvisso lärt sig mycket i London, men inte - som unionen hoppades - juridik. Obi valde litteratur. Individen mot kollektivet, alltså. När han nu återvänder till Nigeria tas han emot som en celebritet. Fadern, som är kristen, kolliderar ofta med klanens traditioner. Modern, med vilken Obi alltid haft en speciell relation, har åldrats mycket och är sjuk. Obi finner Nigeria mycket förändrat och han känner inte riktigt igen sig. Korruptionen är utbredd; mutsystemet är helt vedertaget. Ryktet har slutligen nått Obis föräldrar att han har en flickvän, som kommer från en utstött familj. Där är det slut med faderns religiositet och modern gör en kraftansträngning och hotar med självmord. Som om inte detta vore nog får Obi dessutom ekonomiska problem och hamnar i en malström av olyckliga händelser. Moderniteten möter traditionen. Modern klagar över att hon har åtta barn och att sju av dem redan lämnat hemmet i jakten på pengar. Redan i Allt går sönder kryddade Achebe sin berättelse med kärnfulla ordstäv och folkliga liknelser och det fortsätter han med i Inte längre hemma. Obis språk och kultur är igbo och han upptäcker under vistelsen i London vad Nigeria verkligen betyder för honom. Inte längre hemma är en fantastisk skildring av ett land i förändring. Romanen tilldrar sig på 1950 - talet; Nigeria blir självständigt 1960 - och man har redan börjat förbereda sig för självstyre. Man flyter snabbt genom bokens 224 lättlästa sidor av intresse för tiden, platsen och Obis öde. Chimamanda Ngozi Adicie räknas som Achebes arvtagare. Allt går sönder nämns också i Americanah. Både Achebe och Adichie referar till Hjärtpunkten av Graham Greene. Naturligtvis måste den ju läggas till läslistan.
Jag var mycket förtjust i Tomas Espedals förra roman, Mot konsten, och jag blev minst lika charmerad av hans senaste Gå. (Eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv). Tomas Espedal gillar att gå. Och går gör han i andanom tillsammans med rader av andra författare som också gått mycket, till exempel Wittgenstein, Heidegger, Kierkegaard, syskonen Wordsworth, Coleridge, Thoreau, Walt Whitman och många flera. Mestadels män. Rimbaud vandrade praktiskt taget livet av sig. Han fick besvär med knäna och måste amputera en fot. Med på färderna finns naturligtvis reselektyr i form av pocketböcker (Hamsun, Aesopos, t. ex.) som man lätt kan göra sig av med om ryggsäcken visar sig bli för tung. Espedal vandrar omkring i trakterna kring födelseorten Bergen i första delen av boken. Han övar sig inför längre vandringar tillsammans med vännen Narve Skaar. Man måste vara beredd på strapatser, skavsår, sovande under bar himmel, kyla, väta och annat man inte rår över. Tomas Espedal vandrar iförd kostym, skjorta och Dr Martens - kängor. Han gör inte någon förändring men hoppas på en förvandling. Och den kommer. Han lever upp till bilden av vagabonderande luffare. Naturligtvis träffar man många olika människor på sådana här vandringar. Särskilt som Espedal och Skaar älskar att sitta och röka och dricka på barer. Andra delen av Gå rör vandringar i Paris, Aten, Istanbul och längs den vackra lykiska leden längs medelhavskusten i södra delen av Turkiet. Hemlängtan är en självklar del i alla resor, skriver Espedal. Den börjar i kroppen och sprider sig först till hvudet och sedan till fötterna. Men vandrandet på vägarna innebär en känsla av frihet och ansvarslöshet. Gå är också en metaroman. Den handlar om tillkomsten av romanen Gå. Översättningen är gjord av Jimmy Ginsby (som verkar ha problem med pronomina).
Förlaget är Lindelöws. Jag tyckte mycket om att sitta ute i grönskan och resa med Espedal i Gå. Jag känner mig förflyttad och berikad.