Sanning och konsekvens

Jag piggnar alltid till när jag ser Carina Burmans namn i tidningen. Idag skriver hon en  understreckare om en ny bok av Edith Södergran. Vad hade hade hänt Edith Södergran (1892 - 1923 )och alla andra för tidigt bortgångna författare om de inte dött så unga? Bilden av dem präglas mycket av just detta faktum. Agneta Rahikainen, finländsk litteraturforskare har skrivit en ny biografi om ES, Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran (Atlantis). Första delen är författarbiografi; andra delen ägnas uppkomsten av myten. Rahikainen går igenom de biografier som skrivits om ES fram till 1950. Hagar Olsson och Elmer Diktonius började omedelbart efter Södergrans död att tävla om vem som varit bästa vännen. Rahikainen kritiserar särskilt Gunnar Tideströms biografi som kom ut 1949. Han driver tesen att man kan tolka ES:s dikter biografiskt och att alla hennes problem var psykiska. Det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga södergranforskare och det läggs väldigt stor vikt vid henne utseende och kropp. Rahikainen tecknar bilden av en mera robust kvinna som var okonventionell, intresserad av kvinnosaken och politik. Hon talade ett flertal språk och hennes Raivola var inte alls så avskuret från omvärlden som tidigare gjorts gällande. Rahikainen håller för troligt att ES inte alls varit särskilt trevlig utan mera originell och lite galen. Det är inget dåligt eftermäle i mina ögon. I min egen hylla hittade jag Ernst Brunners doktorsavhandling med den vackra titeln Till fots genom solsystemen. Edith Södergrans expressionism från 1985 (med massor av referenser till Gunnar Tideström).

Tematrio - Norge

Svenska deltagare berättar om norska böcker/författare och norska deltagare  berättar om svenska favoriter. 
HÄR kan du läsa om Lyrans norsk/svenska eller svensk/norska uppdrag.

Olav Hauge, äppelodlaren vid Hardangerfjorden, bodde på en liten gård i hela sitt liv utom några år som han tillbringade på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni. Under 70 år skrev han 84 dagböcker och det är de som är hans verkliga biografi, säger Carl - Göran Ekerwald som skrivit en biografi med titeln Det stora självporträttet 2011. Olav Hauge blev storläsare redan som tonåring. Han skrev dikter och var kännare av bl. a. kinesisk lyrik. Hans brevväxling omfattade hela världen. Robert Bly har översatt hans dikter till engelska. Olav H. Hauge (1908 - 1994) var en mycket särpräglad och intressant människa för vilken ensamheten var en lyx och de små tingen i vardagen värda en dikt. 
 

Tomas Espedal är född i Bergen 1961. Han har skrivit många böcker, men det är först hans tionde, Mot konsten, som 2013 översattes till svenska. Mot konsten innehåller på litet utrymme en hel släkts historia samt Espedals egen väg till skrivandet. Det enda han alltid varit säker på är att han vill skriva. På kort tid har både hustrun och modern dött och nu ska författaren vara en god mor åt sin dotter. Han försöker vara författare medan hon är i skolan. Mot konsten är självbiografisk, lyrisk och essäistisk. Den ger mersmak.
 
Merethe Lindström
fick Nordiska Rådets litteraturpris 2012 för Dagar i tystnadens historia. Och det är verkligen tyst mellan Simon och Eva. Det kommer en tidpunkt efter vilken det förefaller omöjligt att tala. In i all denna tystnad kommer städhjälpen Marija från Litauen. Hon är desto mera talför och blir snabbt deras vän. Merethe Lindström säger att hon skriver för att förtydliga. Hon är intresserad av relationer och det är det hon skriver om. Hon utforskar människors allra hemligaste gömslen.

Under lysande måne

Tredje delen av Lian Hearns Sagan om klanen Otorio heter Under lysande måne. Den håller måttet med råge. Skruven dras åt, tonen skärps; stridigheterna är många och Otori Takeo härdas och präglas av grymheterna och sveken omkring sig. Han har inte fostrats till krigare och har i grunden ett annat sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, vänner som fiender. Men han lär sig. Hans älskade Kaede (kaede betyder för övrigt lönnlöv) faller i fiendefälla. Hon vaktas av en häxa och håller på att förgås av leda och sysslolöshet. Hon börjar leka med ord och formar poem som hon måste gömma i sitt hjärta. Kaede iakttar de små sakerna omkring sig;  fåglarna i trädgården, trädens färgskiftningar och fiskarna i dammen. Varje morgon kommer en gammal man och plockar upp allt skräp och kammar mossan. Kaede iakttar honom bakom en skärm. Ingen annan man får se Kaede än den som tagit henne till fånga. Kaede undkommer till slut genom ett mycket lägligt jordskalv - men till ett pris. Takeo har just slutit ett fördrag med en av sina farligaste fiender och vet inget om vad som hänt Kaede. Båda tänker kämpa för sina rättmätiga arv och varandra. Det mäktiga Släktet som går utanpå alla klaner jagar fortfarande Takeo och önskar hans död. Takeo har värdefulla handlingar rörande Släktet i sin ägo. Svårt medtagen efter alla strider ger han sig av till grottan där han gömt sin hemlighet. Han känner att där väntar honom något annat också och skymtar en gestalt som förefaller bekant...
Lian Hearn (Gillian Rubinstein) är väldigt duktig på att skapa stämningar och måla bilder. Hon är omsorgsfull och noga med detaljerna och det gör att närvarokänslan är stark. Och det är spännande. Författaren väljer inga enkla lösningar eller billiga effekter utan överraskar hela tiden. Kaede och Takeo är ett sympatiskt par som man önskar allt gott. Men Takeo har en profetia hängande över sitt huvud. Den besvärar både honom och läsaren.

Bokfrågan

Jag tror att jag började läsa direktpå skötbordet. Jag minns i varje fall inte en enda bilderbok som någon skulle ha läst för mig. Mamma berättade i stället sanna historier ur livet från sin barndom och uppväxt och sjöng tårdrypande skillingtryck; Kors på Idas grav, Älvsborgsvisan, Lilla svarta Sara, Hjalmoch Hulda, Elvira Madigan - det ena sorgligare än det andra. Texter och melodier kan jag fortfarande.

En gammal, gulnad, oansenlig, illa medfaren ABC - bok hade vi.
På omslaget fanns en tupp som hade den egenheten att den kunde värpa. Det gjorde den när man hade tappat en tand. Då fanns det en peng någonstans i boken när man vaknade på morgonen och ingen människa kunde begripa hur och när den kommit dit! Tuppen på ABC - boken på bilden är hämtad från Projekt Runeberg

Dessutom minns jag många rim och ramsor ur Min skattkammare del 1. "Lilla trollet Klumpadumpa skulle gå på fest. Mamma sa, Min lilla stumpa, minns att du är gäst. Sväng på svansen riktigt elegant, nig sen fint för tant och hälsa från din mamma." - Tusenfotingen som tog av sig stövlarna, ABCD, råttmor kokar te; ajaj, sa källingen, jag brände mig på vällingen; m. fl.

Elsa Beskow var i allmänhet inte min favorit. Men något gjorde att jag tyckte mycket om Blomsterfesten i täppan. Om flickan Lisa som får vara med om blommornas fest och sång på midsommarafton. Jag tror att det var tistlarna utanför grinden som tilltalade mig. Och så att blommorna var så blommiga, d.v.s. kändes så riktiga.

Lånad bild

Svensk vers. Läseböcker för Sveriges barndomsskolor utgivna av Alfred Dalin och Fridtjuv Berg. Albert Bonniers förlag 1935. Den nallade jag i morfars bokhylla och han sa ingenting så jag behöll den och har den kvar ännu. För säkerhets skull har jag skaffat ett nytt ex., men det gamla är finast. I Svensk vers finns verser om tomtar och troll, jättar, älvor, fåglar, hundar, prinsessor och vackra drottningar på lit de parad i skogen. Ett visst bildmaterial ingår. Svensk vers finns i Projekt Runeberg och det tycker jag är roligt.

Bokbloggsjerka 16 - 19 maj

Annika undrar i sin Bokbloggsjerka 16 - 19 maj om vi brukar köpa  böcker efter att vi lånat och läst,  
e - böcker eller svartskift. Svaret är ja. Det händer ibland. Inte så ofta, men i alla fall. Här kommer några exempel.
Dagbok av Sándor Márai som jag just har läst är en sådan som jag känner att jag vill ha tillgång till när som helst. Nästan som en andaktsbok.

Herrarna i skogen - essäer på temat skog - är en  av mina favoritböcker. Lika lärt som poetiskt av Kerstin Ekman. Man känner doften av mossa och hör suset av granskog och lajkans flämtande när man läser. Och alla dessa litterära referenser! 

Trollsländans land av Monica Braw, fil.dr. i japansk historia, tidigare Svenska Dagbladets korrespondent i Tokyo och en av Sveriges främsta japanexperter, presenterar på ett personligt sätt ny forskning och egna reportage om kejsare, samurajer, munkar, kvinnor, bönder, stadsbefolkning och poeter.   
En mycket vacker och lärorik bok som jag gärna ville ha i min Japan - hylla.   

En läsupplevelse

Detta är den vackraste bok jag läst på länge!
Sándor Márai (1900 - 1989) skrev dagbok i hela sitt liv med början 1943. Han föddes i dubbelmonarkin Österrike - Ungern, men flydde därifrån några år efter det kommunistiska maktövertaget. Efter många år i exil i Italien och New York hamnade han och hustrun i San Diego i Kalifornien. Sándor Márai är en av de mest kända ungerska författarna. Han skrev dikter, romaner och skådespel på ungerska, vilket var moderns språk. Fadern talade tyska.  På svenska finns Den rätta (1943), Gästspel i Bolanzo (1944), Glöd (2000) och Eszters arv (2002) och Visdomsord för vardagsbruk (2008). I övriga Europa upplevde han en storhetstid på 1990 -talet och det var i Frankrike man uppmärksammade honom först.
Dagbok 1984 - 1989 handlar om de fem sista åren i Marais liv. Han börjar känna av sin kropps förfall; han ser dåligt och måste gå med käpp. Men intellektuellt är det inget fel på honom. Han kommenterar klarsynt läget i världen och håller ett speciellt öga på utvecklingen i Ungern precis som han alltid har gjort. Och han läser; klassiker, ungerska poeter, historikern Edward Gibbon och The portable Edmund Wilson.  Alla hans jämnåriga har gått ur tiden och nu dör också hans yngste bror som varit hans läsare och en levande länk med Ungern. Hustrun L (Lola) är hans allt. De har delat ljuvt och lett i 62 år. Hennes syn och hörsel sviktar och när hon också drabbas av återkommande svimningsanfall blir Sándor Marái anhörigvårdare. Det är rörande att läsa om hur han sköter henne och får förlägga sin läsning mellan midnatt och klockan två på natten efter det att L somnat. När hon måste ha vård hela dygnet får hon vårdplats på sjukhuset. Men först efter det att maken visat ett kontoutdrag som visar att han kan betala sjukvårdskostnaderna. När hon dör blir han mycket ensam och känner att han lever på övertid. Han sitter där med hennes dagböcker och tycker sig få ett brev av henne varje dag. Dessutom talar hon med honom i drömmar om nätterna. Sándor Márai har införskaffat en revolver för att i god tid kunna avsluta sitt liv innan han blir ett vårdfall. 
Jag skulle gärna vilja läsa dagböckerna från början. Dagbok 1984 - 1989 är ett tidsdokument, en berättelse om stor kärlek, en fortlöpande litterär kommentar och ett knivskarpt iakttagande av människans villkor. Det är mänskligt, storslaget och enkelt och jag läser respektfullt.
Översättaren Ervin Rosenberg har skrivit ett förord och Nobelpristagaren Imre Kertész har skrivit ett efterord som han kallar Vittnesbörd om en borgare.
Bokförlaget Tranan står för utgivningen.

På önskelistan

Här är två böcker som jag ska försöka skaffa mig. 
Japanska tecken i tiden (1994) är skriven av författaren och forskaren Monica Braw, som arbetat i Japan i femton år. Som medförfattare har hon Hiroko Kimura som sattes att lära kalligrafi när han var tre år och gjorde sitt gesällprov vid sju! "Tillsammans har de utforskat det japanska skriftspråkets historia, sociologi och estetik - för första gången på svenska" står det på bokens baksida 

Inspiration från japanska trädgårdar av Christa Holm i Natur och Kulturs gröna serie 1996. Christa Holm tycker att vi ska närma oss den förfinade japanska trädgården med ödmjukhet. Vi ska inte försöka plagiera den japanska trädgården utan hämta inspiration och idéer. "Japan drabbar en med stor kraft - det är många utlänningars gemensamma upplevelse. Det betyder inte att man gillar allt man ser, men man blir nyfiken," säger Christa Holm i sitt förord.