måndag 3 februari 2014

Theo och tavlan

Äntligen är Steglitsan läst! Det har tagit tid och någon gång var jag beredd att ge upp. Precis som när jag (inte) läste Den hemliga historien. Men den lilla fina tavlan, Steglitsan, av Carel Fabritius från 1600-talet gjorde att jag ville läsa vidare. Theo Deckers föräldralösa liv i olika miljöer och samhällsskikt i New York och Las Vegas intresserade mig också. Theo Decker upplever att hans liv med Steglitsan har fått ett högre värde trots att tavlan egentligen inte ens är hans. Det är kanske ett viktigt budskap i boken. Skönheten, konsten som omätligt värde i våra liv - ägd eller inte. På samma gång som det på ett annat plan pågår en hänsynslös jakt på pengar och mera pengar bland annat med hjälp av skumraskaffärer med konst.
Theo upplever båda världarna.
Donna Tartt inleder sin tredje roman med en explosion på ett konstmuseum i NY. Theo är där med sin älskade mamma. Theo överlever, men inte mamma.
Theo träffar vid samma tillfälle flickan Pippa och den gamle Welty som båda kommer att ha betydelse för Theos fortsatta liv.
Theo hamnar som "extrabarn" i en skolkamrats familj i de förmögnare delarna av NY. Pappa har dragit och farfar och hans nya fru erbjuder sig att hyra rum på ett motell åt Theo. Inte så att sonsonen skulle vara välkommen i deras hem.
Plötsligt uppenbarar sig den försvunne fadern. Här finns kanske pengar att hämta i arvet efter hustrun? Han tar Theo med sig till ett otroligt liv i Las Vegas. Theo hittar nya vänner och välgörare. Det gör han hela tiden.
Donna Tartts story är väldigt bra; Theo är det synd om men det finns hela tiden hopp. Och människorna är både onda och goda.
Överraskningar väntar hela tiden runt hörnet. Människorna myllrar omkring och beskrivs på ett sätt som för tankarna till Charles Dickens. Theos pappa och vännen Boris - två charmerande skojare av samma skrot och korn - är typiska dickensfigurer. Pippa också tror jag. Romanens upplösning uppskattar jag mycket! Steglistan är verkligen inget hastverk. Donna Tartt har arbetat med den i 11 år och det är värt respekt.
Det finns alltså mycket som är bra i Steglitsan. Men både jag och storyn höll hela tiden på att drunkna i ordmassorna.
Albert Bonniers förlag.
Översättare: Rose - Marie Nielsen

Kaosutmaning 2.0

söndag 2 februari 2014

Skenbart förspillda dagar

Klara Johanson (1875 - 1948) var en tuff kvinna som föddes i Halmstad och dog i Stockholm. Hon blev fil. kand. 1897 och verkade sedan som litteraturkritiker, essäist, recensent och författare. Hon älskade alldeles speciellt Goethe, särskilt den unge Werthers lidande, men även Emily Dickinson
och Søren Kierkegaard stod högt i kurs.
Klara Johanson var lesbisk och inledde under studietiden ett förhållande med Lydia Wahlström. De förblev vänner genom livet. Ellen Kleman blev senare den fasta punkten i Klara Johansons liv. Det hindrade inte att hon inledde en förbindelse med konstnärinnan Sigrid Fridman, vars skulptur av KJ kan ses på Nationalmuseum.
Humor, intelligens och stilsäkerhet är utmärkande för Klara Johanson , som mycket väl tål att läsas än.
ellerströms har nu publicerat Klara Johanson, Skenbart förspillda dagar. Aforismer och dagboksanteckningar. Nr 6 i serien elementa.
Urval och kommentarer: Jonas Ellerström. Inledning: Anna Bohlin.

Ett par exempel: "Helig" är ett fett ord. Man borde aldrig ta det i mun utan senap

Att skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!

Vem skulle passa bättre att skriva Klara Johansons biografi än Carina Burman?

lördag 1 februari 2014

Nordens Virginia Woolf

Tänk, att vara ynka 28 år och redan ha fått epitetet Nordens Virginia Woolf och jämförts med Marguerite Duras och Susanne Brögger! Och att dessutom ha varit nominerad till Nordiska Rådets Litteraturpris. Inte en utan två gånger!
I senaste numret av Vi läser, 2014:1, finns en intressant och innehållsrik artikel om danska Josefine Klougart som just kommit ut med en bok på svenska, En av oss sover (övers.: Johanne Lykke Holm; Albert Bonniers förlag). Jag har just börjat läsa den och jag tror mig förstå vad som avses med Josefine Klougarts släktskap med Virginia Woolf.
En annan artikel handlar om Sara Danius, den senaste tillkomna ledamoten i Svenska Akademien. Hon har tilldelats stol nr 7 efter Knut Ahnlund.Svenska Akademien har haft 187 ledamöter allt sedan tillkomsten 1786. Nio (9) utav
dem kvinnor. Den första var Selma Lagerlöf 1914 och hundra år senare den senaste, Sara Danius. Hon berättar om sina förberedelser inför första sammanträdet med Akademien och talet om Knut Ahnlund. Inte minst funderade hon mycket över lämplig klädsel. Klädskaparen Per Engsheden ryckte in och tillsammans kreerade de en underbart vacker svart sammetsklänning med mantel och släp som bör ha varit absolut perfekt för tillfället.

Bild: Vi läser

Lennart Hellsing, 94, berättar om sitt livslånga arbete för barn och barnlitteratur. Han arbetar fortfarande, men tänkandet går lite långsammare.
En rolig artikel handlar om mycket produktiva författare och hur de går tillväga;
Wodehouse, Joyce Carol Oates, Stephen King och Anthony Trollope för att nämna några. För snabb för Nobelpriset? är rubriken

fredag 31 januari 2014

Bokbloggsjerka 31 jan - 3 feb

I Bokbloggsjerkan 31 januari - 3 februari ber Annika oss att berätta vilket förlag vi tycker ger ut flest bra böcker/år.
Hur Bokbloggsjerkan går till kan man läsa HÄR.

Utöver Modernista, som Annika redan nämnt skulle jag vilja framhålla ELLERSTRÖMS,
som är ett litet ambitiöst förlag med jättefin utgivning som grundades 1983 av Jonas Ellerström

THOREN & LINDSKOG
ett relativt nytt förlag som har tyskspråkig litteratur som specialité

MASSOLIT
också relativt nytt förlag som växer och utvecklas. Jag ser fram emot vårutgivningen

TRANAN som erbjuder läsning från hela världen.

Antalet böcker/år på de olika förlagen har jag ingen riktig uppfattning om. Naturligtvis kan de inte mäta sig med de stora drakarna Bonniers, Norsteds med flera.

torsdag 30 januari 2014

Senaste

Helenas anspråkslösa (enligt egen utsago) enkät på DARK PLACES

Boken du läste ut: Katja Kettu, Barnmorskan

Boken du påbörjade: Den hemliga historien av Donna Tartt

Bokbeställningen: I slutet av förra veckan (Inger Edelfeldts ”Konsten att dö”)

Bibliotekslånet: Steglitsan av Donna Tartt

Serien du blev nyfiken på: ”True Detective”.

Filmen du såg: Blue Dahlia (igen)

Filmen du blev nyfiken på: The Light between the Oceans

Boken du dreglade efter: Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma

onsdag 29 januari 2014

Barfota änglar

Två unga flickor, Emma och Linnéa; 18 resp. 20 år, rymmer från Tomelilla till Tokyo. De efterlämnar en lapp som meddelar att de rymt av egen vilja och att de inte vill bli eftersökta. Året är 2002.
2010 skriver Linnéa Willén en bok om deras gemensamma upplevelser. Barfota änglar. En sann historia kallar hon den, men boken klassas som roman på biblioteken.
Emma och Linnéa tycker sig ha läst på. Det är lätt att få arbete som klubbvärdinna i Japan tror de. Utan vare sig pengar, arbete eller boende kommer de till Tokyo och förvånas över de vackra japanskorna och kaffeburkarna som man köper i automater. De hankar sig fram. Arbetena växer inte direkt på träd. De upptäcker och utnyttjar japanernas godtrogenhet. Tack vare den plankar de in på tunnelbanor och tåg, lyckas stjäla förnödenheter i affärerna och smita från hyror och restaurangnotor.
De träffar olika män, säljer sina kroppar, liftar och ger sig i lag med i stort sett vem som helst som bjuder på mat och framför allt dryck och ibland knark.
De förflyttar sig mellan Tokyo, Niigata, Osaka och Nagoya i Japan för att så småningom styra kosan mot Thailand. Där förstår de att läget är ett annat. Thailändarna är mera misstänksamma och på sin vakt. Emma och Linnéa fortsätter sitt destruktiva liv. De fungerar inte utan varandra och Linnéa känner ett ansvar för sin yngre väninna.
Berättelsen är uppdelad i före, efter och under tiden i Japan. Tillbakablickar på Linnéas uppväxt låter oss förstå att hon utsatts för övergrepp av sin far redan som liten. Eventuellt tror hon att mamma visste utan att göra något. Mycket stannar mellan raderna och ibland är det svårt att reda ut begreppen särskilt i andra hälften av boken. Den första delen, Tokyo - delen, är mera samlad.
I förordet säger författarinnan att hon väljer att använda sitt eget namn "eftersom jag vägrar att låta skammen vara min". Att sälja sig är aldrig en helt frivillig handling, säger Linnéa Willén i en intervju. Det är ett självskadebeteende att jämföra med anorexi och självstympning.
I efterordet berättar författarinnan att hon fått ordning på sitt liv och funnit sig själv och kärleken. Linnéa Willén har till och med slutit fred med sin mamma som hon säger har mycket att förlåta.