I en ordklass för sig

Tänk att det finns så mycket jag inte visste att jag ville veta!
I  tidskriften Språktidningen 2013:7 läser jag om enklitiska pronomen ( typ gör´t; gillar´t: d.v.s. pronomen som hängs direkt på verbet) som fått en renässans. Tidigare fanns det på Gustav Vasas dagar. Gustav Vasas Bibel från 1541 var standard för det svenska skriftspråket. Intressant! Visste jag inte.
För 100 år sedan var manchu hovspråket i världens största rike. Nu talas det av färre än hundra personer och de är över 70 år.. Men det finns många manchuer i Peking som börjat släktforska och tagit tillbaka sina gamla släktnamn och vissa yngre försöker lära sig manchu vilket är mycket svårt eftersom det inte finns några tryckta läromedel. Inte heller liknar det kinesiskan på något sätt. Intressant Visste jag inte.
Översättaren Kerstin Gustafsson talar om den mångtydiga engelska ing - formen som kan vara verb, substantiv eller adjektiv fastän det egentligen är ett presens particip. Det kan vara fruktbart att se hur engelska översättare översätter svenska författare påpekar Kerstin Gustafsson. Intressant! Tänkte inte på det.
Kommatecknet gjorde sitt intåg med boktryckarkonsten. Men nu dör det i tvinsot medan semikolonet är Språktidningsläsarnas käraste skiljetecken. Själv gillar jag båda sorterna.
Språkvårdaren Catharina Grünbaum skriver om hur gamla tortyrmetoder när de dränerats på sin ursprungliga betydelse blir till nutida metaforer. Vi använder uttryck som rådbråka, löpa gatlopp, hudflänga, brännmärka, schavottera, stigmatisera och grilla utan att tänka närmare på vad orden egentligen står för. Fast det vet vi ju.
I kapitlet med rubriken Därför snobblar vi på urden får vi veta något om hjärnprocesserna bakom spoonerismer ( nu är råttet mågat) och metateser (sprittsmidning) och att dessa felsägningar följer vissa mönster. Felsägningar känner jag mycket väl till, men att de kan kartläggas visste jag inte.
I Australien har man fått en språkbaby. I den lilla byn Lajamanu i Northern Territory i Australien talar människor under 35 ett språk som kallas light warlpiri. Ca 2 500 personer talar det ursprungliga språket warlpiri. Light warlpiri är en blandning av warlpiri och andra språk som till exempel engelska. Jag associerar till Amitav Gosh, Funquitown och blandspråket lascari.
Detta är endast en del av allt som finns att läsa i Språktidningen 2013: 7.

Albert Camus 100 år idag.

Albert Camus, fransk filosof och författare, skulle ha fyllt 100 år idag. Han föddes i Algeriet under fattiga förhållanden. Han växte upp med sin döva och illitterata mor som han älskade över allt annat. Fadern dog i slaget vid Marne när AC var knappa året. I den autofiktiva romanen skildras hans mor och uppväxten. Camus utvecklade en filosofi som gick ut på att människan lever under absurda förhållanden utan mening. Människans villkor är orättfärdiga. Men man måste se livet som det är och likt Sisyfos rulla sin sten hela livet. Det är vår sten och vårt liv. Han gestaltar denna filosofi i skönlitterär form i Främlingen. SÅ HÄR skrev jag om den 2010 och SÅ HÄR  när vi läst den i läsecirkeln 2011

I Myten om Sisyfos förklarar Camus att man måste stå ut; att man inte får döda sig själv. I Människans revolt involverar han de andra. Jag + revolt = vi. Rebellen handlar egoistiskt medan den som revolterar omfattar även andra.
Jag revolterar, alltså finns vi till. Camus föraktar politik. Han var en kort tid medlem i kommunistiska partiet, men han lämnade det 1937. Han blev också osams med Sartre som inte låtsades om de brott som begåtts av kommunister.
Camus var starkt emot våldsmetoder och verkade för demokrati och samförstånd. Naturligtvis var han djupt engagerad i den algeriska frågan
1957 fick Albert Camus Nobelpriset i litteratur som den yngste någonsin näst Rudyard Kipling som var ett år yngre; det vill säga endast 43.
Claude Simon, som föddes samma år som Albert Camus och som också hade en far som dödades i första världskriget, fick Nobelpriset 1985.
Han kallade Camus en filosof för gymnasister. Men det är Albert Camus som fortfarande läses - inte minst av ungdomar. Och det kommer fortfarande ut litteratur om främlingen från Algeriet.

Ett duralexglas emot stengolvet

Det där med relationer är inte lätt. Kärnfamiljen är inget undantag. Tvärtom. En kärnfamilj är en ganska ensam, stängd värld. Egentligen hade det kanske inte behövt vara så. Marie är huvudperson i i en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén, Ordfront förlag 2010. Hon håller på att gå i bitar. Hennes familj består av mannen Johan samt två barn, Alma som är fyra år och Leo som är två, kanske. Marie har sömnproblem och har svårigheter att hantera Almas aggressivitet. BUP har tröttnat: Marie har tröttnat på deras omänskliga professionalism. Johan är bra med barnen som det heter. Åtminstone när han inte åkt på affärsresor. Innan Alma föddes var de överens om att det skulle vara slut med resandet, men det glömdes bort någonstans på vägen. Och nu har Marie egentligen passerat bristningsgränsen. Hon har fått medicin och ordinerats avkoppling. Hon åker till den gård hon ärvt av sin mormor. Under tiden hon tillbringar där funderar hon över sin mormors liv och det egna nära förhållandet till mormor. Med modern har Marie däremot en ganska komplicerad relation. Modern är enligt Maries bror Jens känslomässigt dysfunktionell. Under en uppgörelse på gården skriker modern åt Marie att hon egentligen aldrig velat ha barn. Marie själv tänker på sin egen lilla dotter som så tydligt tyr sig till sin far. Precis som Marie själv gjorde för övrigt. En stor del av i en familj finns inga fiender handlar om mor- dotter - förhållanden. Marie känner sig inte vuxen sin föräldrauppgift. Det är Alma som har makten i deras förhållande. Lillebror är mycket lättare. Maries mamma hymlar inte med att hon alltid tyckt att dottern är obegriplig. Till gården kommer också en lättsinnig amerikanska, Jennie,  som är Maries motsats; fri, obunden och utan ansvar. Hon charmar omgivningen; stjäl smycken och beter sig som en tonåring.
Viktoria Myrén vrider och vänder på sina karaktärer. Hon formulerar träffsäkert sina psykologiska insikter. Det faller sig naturligt att jämföra med den nyligen utkomna och lästa Bröder & systrar av Maria Sveland. I den jämförelsen är det Sveland som drar det kortaste strået. Viktoria Myrén har förmågan att även se kärnfamiljens möjligheter medan Maria Sveland är helt onyanserad. Moderskapet studeras seriöst av Myrén och något mindre ingående syskonskapet. Sveland fokuserar som titeln antyder mera på förhållandet mellan syskon. Marie får så småningom krafter att fatta ett beslut. Något har vuxit fram i det fördolda under tiden hon konfronterats med sin mor och sin barndom.
Jag gillade verkligen den här boken. Jag uppskattar det ärliga allvaret. 

Wilkie Collins, forts.

Jag har fortfarande inte kommit längre än till förordet på The Woman in White av Wilkie Collins (1824 - 1889). Författarens eget liv hade varit värt en egen roman. Wilkie Collins var ingen vacker eller stilig man. P. g. a. en svår förlossning fick han ena tinningen intryckt och den andra buktade ut. Huvudet var stort och kroppen liten. Icke desto mindre hade han en rad kvinnoaffärer som gjorde honom omöjlig i det viktorianska samhället. Han levde ihop med Caroline Graves och hennes dotter. När hon skildes från sin man gifte han bort henne med en rörmokare och var också närvarande vid bröllopet. När det äktenskapet tog slut flyttade han glatt ihop med henne igen. Under tiden fanns Martha Rudd och hennes tre barn som han också sammanlevde med då och då. Han talade om sitt morganatiska äktenskap. Inkomsterna fördelade Wilkie Collins rättvis mellan sina båda familjer. Han måste ha varit en i anden mycket stark människa.
Så småningom kom Wilkie Collins att lida av inflammatorisk gikt vilket ledde till att han använde morfin i sådana  mängder att det kunde dödat en oxe.
The Woman in White gick först som följetong i All the Year round, en tidskrift som grundades och ägdes av gode vännen Charles Dickens. The Woman in White blev mycket populär hos läsekretsen som ofta köade för nästa nummer av tidskriften.
Wilkie Collins begravning väckte däremot ingen större uppmärksamhet. De viktorianska familjerna kände sig förhindrade att närvara. Någon skickade en krans till hemadressen; någon annan skickade tomma vagnar som någon sorts hedersbevisning. Caroline Graves och hennes dotter fanns i alla fall med vid Collins kista

Kumamon

"His simple style and strong personality make him the ideal character mascot in Japan. Kumamon was created to draw tourists to Kumamoto Prefecture with the opening of the Kyushu Shinkansen in 2011, and according to his profile he’s a public employee working for the same prefecture’s government. Posters and advertisements featuring Kumamon have appeared in locations all over Japan, and he has made a number of appearances in the media."
Så står det i länken Top Ten Japanese Character Mascots

Obduktion

Om inte Lena Andersson får Augustpriset för Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek så är det mer än märkligt. Det är en mästerlig dissekering av vad som händer i ett kärleksförhållande som inte är ett kärleksförhållande där den ena parten är passionerat förälskad och den andra är ganska sval. Ester Nilsson, poet och essäist, är den passionerade och konstnären Hugo Rask den artigt oengagerade. Ester Nilssons kärlek driver henne att ringa, skriva, sms:a och trava fram- och tillbaka på trottoaren framför den tillbeddes hus. Ester är ganska krävande. Hon vill inte förstå att Hugo egentligen inte är intresserad. De för intressanta diskussioner om de mest skilda ämnen och fungerar som ett afrodisiakum för Ester. Men inte för Hugo, som dessutom håller sig med en till två kvinnor förutom Ester. Egenmäktigt förfarande är en lånebok så jag kan inte stryka under vilket är beklagligt. Så många pregnanta formuleringar, så många skarpsinniga iakttagelser, så mycken klokhet och till och med humor! När jag läste om Esters, Hugos och den andra kvinnans gemensamma middag som liknades vid något ur Mitt i naturen skrattade jag högt. "Biologin hade tagit över. Revir och rivaler och plymer och sexuell selektion var i full gång..." Och som i en grekisk tragedi finns här en kör. Väninnekören kommenterar  fortlöpande utvecklingen av Esters och Hugos ojämlika förhållande. Eller brist på förhållande

Reslektyr

När jag hör författarnamnet Wilkie Collins (1824 - 1889) tänker jag automatiskt på The Moonstone (1868), den första engelskspråkiga kriminalromanen. Men nu har jag lånat hem ett gammalt gulnat och slitet ex av  spänningsromanen 
The Woman in white (1860). Den förefaller lovande. Bara bilden på omslaget. Ett mörkt hus i dimma. Kala trädgrenar. Det ser ut att vara höst. Såväl trädgård som hus ser ut att vara stadda i förfall.
När jag slå upp boken får jag veta att Julian Symons skrivit förord och noter. Förordet börjar så här:
"When Wilkie Collins died on 23 September 1889 he left characteristically clear instructions about the disposal of his remains. A cemetary was to be bought in Kensal Green, and a plain cross erected over the grave. No scarves, hatbands or feathers were to be worn at the funeral, the cost of which was not to exceed twenty - five pounds..."
Han hade tänkt över saken, Wilkie Collins, även inskriptionen på gravstenen. Där skulle stå hans fulla namn William Wilkie Collins och födelse- och dödsdagar åtföljt av orden "Author of the Woman in white and other works of fiction". Han satte alltså The Woman in white högst av alla sina romaner och det tyckte T. S. Eliot var en riktig bedömning.
Wilkie Collins var samtida med och god vän till Charles Dickens och lär även ha tagit intryck av honom.
Jag återkommer i ärendet.