Japansk passion

Lesley Downers stora passion är Japan. Hon föddes i London av en kinesisk mor och en far som var professor i kinesiska. Efter studierna flyttade Lesley Downer till en mindre stad i närheten av Kyoto.
Hon undervisade i engelska, men var tvungen att omedelbart lära sig japanska. Det gjorde hon med hjälp av böcker, språkkurser och frågor. Hon fick därigenom också djupgående kunskaper om kvinnor och kvinnors liv och villkor i Japan.
Lesley Downer har skrivit flera faktaböcker och artiklar om landet och kulturen. Speciellt intresserad är hon av Edo-perioden 1603 - 1868 då den reella makten låg hos Tokugawashogunatet.
Den sista konkubinen (2009) är Lesley Downers första roman. Det är en äventyrs - och kärlekshistoria från 1860 - talet som utspelar sig då västerlandet började intressera sig för Japan och samurajsystemet gick mot sitt slut. Den historiska bakgrunden är väl underbyggd och kännedomen om japansk kultur är mycket givande för den intresserade läsaren. 
Huvudperson är den unga, vackra Sachi som i likhet med många andra japanska barn är adopterad. Hon är grönögd och ovanligt ljus i hyn och väcker uppseende var hon rör sig. Hon kommer så småningom att fundera mycket över sina biologiska föräldrar som när som helst har rätt att kräva henne tillbaka. Fosterföräldrarna är landsbygdssamurajer som driver ett värdshus. Sachi har fått lära sig alla samurajens dygder och hedersbegrepp från barnsben. Hon kan hantera ett svärd vilket ofta kommer väl till pass under de oroliga tider som råder i landet.
Sachi får ett mycket äventyrligt liv. Hennes skönhet för henne långt, men ibland ligger den henne i fatet.
Jag kan tycka att äventyrs- och kärlekshistorierna är mindre intressanta än alla fakta om seder och bruk,  litteratur, natur, folktro, klädedräkt och samhällsstruktur som finns invävda  i romanen.
Det är heller inte  vanligt att en skönlitterär berättelse är försedd med en så gedigen litteraturförteckning som Den sista konkubinen.
Eventuellt tar jag mig en titt på Lesley Downers andra roman, 
Samurajens hustru (2011) också..

Tematrio - Historiskt

Lyrans
uppgift åt oss den här veckan är att skriva om tre historiska romaner medan vi väntar på Hilary Mantels stora historiska roman Wolf Hall. (Och ja, jag har redan reserverat på biblioteket.) 

Eva - Marie Liffner, Camera
Johanna Hall ärver en lägenhet av en farbror i Göteborg där hon hittar en gammal portfölj med fotografier och anteckningar från London. Farbror Jakob har under en tid arbetat hos en fotograf i East End i början av 1900 - talet. Teosofen Annie Besant är verksam vid den här tiden och Jakob fotograferar under hennes seanser. Johanna åker till London för att försöka reda ut vad som hände.

Alexandra Coelho - Ahndoril, Birgitta och Katarina
Coelho - Ahndorils fina roman handlar om Heliga Birgitta, hennes himmelska uppdrag och svårigheterna att kombinera detta med äktenskap och barn. Alldeles speciellt svårt är förhållandet till dottern Katarina.
Birgitta är uppfylld av sin kallelse och lägger ett ok på sin dotter som vill något helt annat. Gripande och tragiskt.

Kerstin Ekman, Kvinnorna och staden.
En serie innehållande fyra romaner: Häxringarna, Springbrunnen, Änglahuset, En stad av ljus
Berättelsen handlar om staden Katrineholms framväxt i industrialismens Sverige.
Hela romansviten innehåller mängder av skildringar av kvinnors förhållanden och arbete. Allt skildrat med insikt, humor och empati. Kvinnohistoria av fint märke.

Adamsberg - geni och katastrof

Fred Vargas pseud. för Frédérique Audouin-Rouzeau, född 7 juni 1957 i Paris är arkeolog, historiker och författare. Hon har skrivit en rad deckare och finns också översatt till svenska.
Okänd kontinent från 2012 i översättning av Cecilia Franklin utgiven på [sekwa] är den senaste.
En makaber samling skor med avhuggna fötter i London kopplas samman med två bestialiska mord i Frankrike. Jean - Baptiste Adamsberg och hans originella medarbetare har ett styvt arbete att förstå hur allt hänger ihop. Och det hela har sin upprinnelse långt tillbaka i tiden. Det blir släktforskning i högre skolan - och det rör sig inte om vilka släkter som helst - utan två vampyrsläkter som för ett skoningslöst krig mot varandra.. Ättlingarna har flyttat runt och ändrat namn efter bästa förmåga för att undgå förbannelsen. 
Romanen utmärks av en myckenhet dialog. Den för handlingen framåt och karaktäriserar såväl Adamsberg  som alla personer som har någon sem helst betydelse för handlingen. 
Okänd kontinent är en bitvis mycket otäck bladvändare. När vampyrtemat fördes in i berättelsen kände jag hoppet fara, men Fred Vargas lyckas.
Jag läser med stor spänning ända in i det sista, d.v.s. till och med sidan 467! 

I november kommer Spökryttarna från Ordebec

Exmoor då och nu

Richard Doddridge Blackmore (1825 - 1900) tänkte först att han skulle bli jurist men han sadlade om och skaffade en handels - och fruktträdgård. Den ägnade han sig åt tillsammans med författarskapet.
Han skrev flera verk både på vers och prosa, men det var ett som genast vann kritikernas och läsekretsens hjärtan, nämligen Lorna Doone, en romantisk berättelse från Exmor (1869).
Det är berättelsen om bonden John Ridd och den vackra Lorna Doone som hölls så gott som fången av ett gäng laglösa som spred skräck omkring sig i byarna runt Exmor 1673.
Blackmore kan sin historia och vet hur bönderna i Devonshire arbetade och levde. Naturen, folkliv, seder och bruk gör Lorna Doone till en intressant historia som har sin grund i verkliga händelser.
Romanen har filmats flera gånger och så sent som 2000 gjordes en TV - serie.

Levande och döda i Winsford av Håkan Nesser är årets sommarföljetong i SvD. 
Exmoor och Winsford är skådeplatsen för romanen. Maria Anderson har kommit hit och hyrt ett ensligt beläget hus på heden. Där bor hon och hunden Castor. Hela världen (inklusive de båda barnen!) tror att hon och maken är i Marocko. Det är svårt att förstå sig på Maria Anderson. Hon håller sig på sin kant, men gör sig ändå hemmastadd i byn och på den lokala puben The Royal Oak Inn gör hon värdefulla bekantskaper. Men -  någon tycks vara henne på spåren...
Det är verkligen spännande. Jag kan tycka att det är olyckligt att hacka upp berättelsen i hela 53 avsnitt. 17 avsnitt kvar. Det är mycket som ska redas upp. Man kan bara hoppas att slutet håller.
Håkan Nesser refererar då och då till Lorna Doone och John Ridd.

Kvällsnyckel till Hum. B.

MARIA LANG
En skugga blott! 1952. 2013
Norstedts förlag

Hur kul är det att komma hem från åtta veckor i Kairo och
1/ inte bli mött på Arlanda av sin älskade man
2/ komma hem till en mörk och tyst våning
3/ hitta främmande damunderkläder utspridda på den äktenskapliga sängen
4/ upptäcka en död kvinna i sitt badkar
Naturligtvis måste den skärrade Puck Bure omedelbart tillkalla den trygge, blåögde kriminalkommissarien och gode vännen Christer Wijk.
Det blir en kinkig utredning. Spåren pekar än hit än dit. 
Flera  misstänkta saknar alibi.
Det visar sig att ingen egentligen riktigt känner den döda.
Till råga på allt begås ännu ett mord som är ännu mer förbryllande.
Humanistiska Biblioteket vid Stockholms högskola är händelsernas centrum.
Alla miljöer är autentiska (så gott som) medan personerna (utom en) är fiktiva, enligt författaren själv.
Maria Lang är påtagligt intresserad av vackra män, kvinnlig utstyrsel och litteraturvetenskap.
Hon doktorerade 1946 vid Stockholms Högskola på Pontus Wikner som vitter författare.
Trivsam sommarläsning om någon frågar mig.

Katia Mann

Vid 21 års ålder blir Katia Pringsheim (1883 - 1980) övertalad av sin mor och författaren Thomas Mann att avbryta sina studier i fysik och matematik för att gifta sig med Thomas Mann (1875 - 1955) som länge haft ögonen på den ovanligt vackra flickan.Katias familj är i stort sett positivt inställd till "den leversjuke ryttmästaren" som de kallar den bleke och smale Thomas Mann.
Ett foto från 1900 föreställer en stilig, smärt Thomas Mann som ser betydligt äldre ut än sina 25.
Mellan 1905 och 1919 föder Katia Mann sex barn (tre pojkar och tre flickor) och har två missfall; sköter om författaren, hushållet och sina föräldrar. 
Katia Mann tyckte bäst om att föda pojkar säger hon i de intervjuer som hon motvilligt lät slut lät sig övertalas till av författarinnan Elisabeth Plessen och Michael Mann, en av sönerna. Det måste finnas åtminstone en person i familjen som inte skrev, tyckte Katia Mann.
Dessa intervjuer ligger till grund för boken Mina oskrivna memoarer som kom ut på 1974, året efter Katia Manns 90 - årsdag. 1979 kom den på svenska i översättning av Ingeborg von Rosen på Norstedts förlag.
Katia Mann berättar om svårigheterna att skaffa mat till familjen under första världskriget, de ständiga graviditeterna och tvångsuthyrningen. 
Det blir mycket namedropping i boken. Familjen umgicks med många kända författare och musiker. Thomas Mann var hela sitt liv en hängiven wagnerian. Gustav Mahler var en annan högt skattad tonsättare. 
Hermann Hesse är en god vän och uppskattad författare. Glaspärlespelet ser Thomas Mann som en broderbok till Doktor Faustus. (Det tycker inte Katia.)
1929 får Thomas Mann Nobelpriset i litteratur trots att Fredrik Böök gör sitt bästa för att förhindra det. Katia Mann är naturligtvis med vid ceremonin som de tycker är ganska konstig.
När nazismen växer fram i Tyskland blir Thomas Mann omedelbart utsatt för trakasserier. 1933 åker han, hustrun och de yngsta barnen ut på föredragsturne. Det ska dröja 16 år innan de besöker Tyskland igen.
Katia Mann påtalar Thomas Manns fantastiska iakttagelseförmåga, synminne och sinne för detaljer. I novellen Hans kunglig höghet finns ett porträtt av Katia Mann och deras första möten.
Det är ett turbulent liv med många motgångar men också stora framgångar som Katia Mann skildrar. Maken och hans verk är det viktigaste för henne. 
Barnen hänger med. Dottern Monika nämns nästan inte alls. 
Katia Mann berättar rapsodiskt och osentimentalt. Ibland känns det som om hon surfar på vågorna över de mörka djupen.

Tropiska fiskar

Doreen Baingana, Tropiska fiskar
I fin översättning av Boel Unnderstad.
Bokförlaget Tranan 
 
Tre flickor, Patti, Rosa och Christine varvar sina berättelser från tiden efter Idi Amin i Uganda.
Genom dem får man en bild av familjens historia med en frånvarande fader och en mor som främst ägnade sig åt fadern så länge han levde, det vill säga innan han drack ihjäl sig.
Man anar också vad som  förorsakade hans fall.
Flickorna gick på internatskola. Patti beskriver hungern hon upplevde  i de lägsta klasserna.
De äldre flickorna fick åka hem då och då och ta med sig förnödenheter tillbaka.
Religionen tillmättes stor betydelse, men påverkade naturligtvis flickorna i olika hög grad.
Patti, till exempel, blir frälst och kommer att bli något av hemmadotter.
Christine, den yngsta,  får det största utrymmet alltifrån det första kapitlet när hon som liten smyger sig in i föräldrarnas sängkammare (förbjudet område!) och går igenom moderns smycken och fantiserar kring dem och föräldrarnas förhållande. Det är fint skildrat.
Det absolut starkaste avsnittet i boken har rubriken  Ett tackbrev. Rosa skriver ett brev till den före detta pojkvännen David som smittade henne med HIV. Det är  personligt men ger också en historisk återblick på aidsepidemins utbrott i Uganda
Christine flyttar sedan till ett annorlunda liv i Los Angeles där hon tjänar så mycket pengar att hon kan shoppa allt hon varken vill ha eller behöver. Hon är ensam, främmande och vilsen. Förundrad iakttar hon kulturskillnaderna. Men frågan är om hon vunnit mera än hon förlorat?
Efter åtta år återvänder hon hem och finner allt oförändrat. Utom hon.
Tropiska fiskar är en debut som gör mig nyfiken på nästa alster av Doreen Baingana.
Ingrid  tipsade mig om Tropiska fiskar.