Faits divers

Näsa för nyheter: essä om James Joyce av Sara Danius & Hanns Zischler recenseras idag i SvD av författaren och litteraturvetaren Fabian Kastner. Det verkar vara en spännande bok som förklarar vad som egentligen hände när den moderna romanen blev modern. Och varför..
1827 säger Goethe så här: "Vad är en berättelse annat än en återgivning av en oerhörd händelse som ägt rum?"
Nittio år senare säger James Joyce: " En författare bör aldrig skriva om det extraordinära. Det är journalistens uppgift."
Vad händer då under dessa nittio år? Jo, bland annat att notisskrivaren för 
Le Matin Felix Fénon (1861 - 1944) blir berömd genom sina eleganta treradingar som i sig rymmer stoff till en hel roman. 
Dessa notiser finns samlade i en bok som på engelska fått den utmärkta titeln 
Novels in three lines.
Notisen som sådan uppkom under 1840 -talet då telegrafen uppfanns och tvingade fram snabba ombrytningar av tidningssidorna. Då uppstod tomma utrymmen som fylldes ut med blandade notiser, faits divers. De blev mycket populära i läsekretsen. Somliga, som till exempel, Joyce, Proust och Gide klippte ut och samlade notiser. Joyce satte in notiser, reklamslogans och dödsannonser från dagstidningar för den 16 juni och använde dem i Ulysses. Han såg som sin uppgift att "transsubstantiera" tidningens dagliga bröd till näring för själen. Han klippte och klistrade.
Dagspressens genombrott tvingade fram en helt annan roman än den som funnits tidigare. Den nya romanen kom att handla om det vardagliga eftersom dagstidningarna stod för nyheterna och det extraordinära. 
Joyce skrev sin Dublin - roman så att Dublin om det blev förstört, skulle kunna byggas upp igen med utgångspunkt från romanen.
Efter Joyce kom Woolf, Faulkner, Djuna Barnes, m. fl.
Läs recensionen HÄR

En helårsträdgårdsbok

Litteraturkritikern och journalisten Marie - Louise Paludan ville egentligen bli botanist. Intresset för växter har hon burit med sig genom livet antingen hon bott i Danmark, Tyskland eller England. På senare år har hon haft sin trädgård i Rungsted mellan Köpenhamn och Helsingör.
Jord under naglarna och frid i själen skrev Marie - Louise Paludan 1995. 
Det är en helårsträdgårdsbok i översättning av trädgårdsskribenten Lotte Möller utgiven på AB förlag. En del artiklar har förekommit i Weekendavisen.
Varje månad får sitt kapitel av personliga betraktelser. Men hon tar inte upp köksträdgården eller krukväxter och det finns inte en bild i boken vilket gör att vissa kunskaper underlättar läsningen.
Själv säger hon att hon skrivit en hybridbok om njutning.
Svenska dagstidningar är jättebra till vintertäckningen. De är tjocka och varma till skillnad från danska tidningar som bara fladdrar omkring.
Efter trädgårdssäsongen bör man ställa till med en ordentlig rengöring av trädgårdsredskapen. Det vet alla, men få gör det.
Lotte Möller tycker att Jord under fingrarna och ro i själen är en lärd, poetisk och lättläst bok och att Marie - Louise kan påminna om de stora engelska trädgårdsförfattarna. Jag kan bara hålla med.
Författare och översättare är överens om att rhododendron måste stavas med rh och inte bara med ett r som många påstår. Namnet betyder dessutom trädet från Rhodos och då är ju saken klar...
Jord under naglarna hittade jag på Antikvariat P S Lindén

Kalla kårar i juli

Hon lyckades redan i första försöket, Alex Marwood, (pseud. för Serena Mackesy,  krönikör i The Independent). Onda flickor är en mycket bra kriminalroman som får det att krypa i hårrötterna mer än en gång
Två 11- åriga flickor möts vid ett enda katastrofalt tillfälle 1986.
Tjugofem år senare korsas deras vägar på nytt. Den ena är städledare för ett arbetslag på nöjesparken Funnyland medan den andra har haft mera tur i livet och blivit en ganska uppburen journalist. Ingen utav dem vill egentligen kännas vid den andra men omständigheterna gör att de tvingas till förnyade möten. Ingen utav dem har någonsin berättat om sitt förflutna - inte ens för respektive äkta man.
Berättelsen är uppdelad i två tidsplan som varvas. Det är först mot slutet av boken som man får full klarighet i det hemska som hände 1986. Och då inställer sig genast frågan: Kan man skuldbelägga och straffa två så unga människor? 
Är inte deras brott snarare ett utslag av tillståndet i samhället?
Nu har det begåtts en rad kvinnomord i den lilla trista kusthålan Whitmouth 
Länge tror man att det är den snokande s. k. råttmannen som är den skyldige. Man rentav önskar att det ska vara det och att han åker fast fortare än kvickt och får sitt mycket stränga straff. Men - tji! vad man bedrar sig..
Ett par gånger tänkte jag att berättelsen var något lite förutsägbar, men slutet är mycket överraskande och en riktig fullträff. 
Alex Marwood beskriver stilsäkert sitt persongalleri, ruffa miljöer, mörka ensliga, ekande återvändsgränder, smygande steg,; klasskillnader, sociala strukturer och obarmhärtiga mediadrev. 
Lite korrekturläsning hade emellertid inte varit fel. Till exempel är det ju bra att använda rätt pronomen. Men det är mera irriterande petitesser.
Jag ser verkligen fram emot nya titlar av Alex Marwood.
Övers.: Carla Wiberg
Modernista förlag

Hjärtats fostran

Hjärtats fostran (L´education sentimentale 1869)  blev Gustav Flauberts sista roman. Här har han helt utvecklat den speciella berättarteknik som var hans egen och som man kunde se redan i Madame Bovary.
Flaubert bryter med romantiken och dess betonande av fantasin.
Han eftersträvade rytmen hos poesin och vetenskapens exakta språk.
Handlingen får stå tillbaka för intrycken; realismens visuella varseblivning.
Proust talar om att det är som att stå på en rullande trottoar och se allt glida förbi. Hjärtats fostran börjar med beskrivningen av en båtresa där stränderna tycks röra på sig och det förefaller som om båten stod stilla.
Tack vare ett arv var Flaubert ekonomiskt oberoende och kunde ägna all sin tid åt skrivande och resor. Dessutom skrev han mängder av brev bl. a. till författarkolleger som George Sand där han diskuterade sina projekt. 
Flauberts arbetsböcker är också givande stoff för forskaren.
Gustav Flaubert uppnådde precis det han önskat med sitt författarskap. Han gjorde skillnad för romankonsten. Synd bara att erkänslan kom så långt efter hans död.
Den upplaga av Hjärtats fostran som jag fjärrlånat kom 1951 i översättning av
Ellen Witting

Bilden är lånad ur boken

och med fina illustrationer av Yngve Svalander.
Hur vore det med en nyöversättning, förresten? Många anser att Hjärtats fostran är Gustav Flauberts bästa roman.

Borgarklassens diskreta charm

Gustave Flauberts (1821 - 1880) sista och ofullbordade roman blev Den eviga dumheten. Berättelsen om Bouvard & Péuchet (1881). Den kom ut på svenska så sent som 2006 i översättning av Monika Lundgren på h: ströms förlag. 
Två pensionerade kopister flyttar ut på landet och ger sig entusiastiskt i kast med skötseln av den lantegendom de förvärvat. I den hanteringen kommer de i kontakt med många olika vetenskaper som jordbruk, trädgårdsskötsel, psykolgi, medicin, religion, psykologi och pedagogik. Allt vill de lära sig. Allt misslyckas de med. (Naturligtvis till de övriga bybornas illa dolda förtjusning). Flaubert gisslar övertron på vetenskaperna och borgerlighetens naiva anammande av allt nytt; "... en svidande vidräkning med artonhundratalets hela upplysningsprojekt..."
Flaubert älskade att skriva satir om den borgerlighet han själv tillhörde.
Postumt kom Lexikon över vedertagna åsikter (1910; på svenska 2008 tolkad av Hans Johansson på Bakhåll). Den kan sägas höra samman med Den eviga dumheten. Lexikon över vedertagna åsikter är en handbok i konversationskonsten, "... en behändig förteckning över allmänt vedertagna åsikter att använda sig av i det snirkliga umgängeslivet..." 
Flaubert blev ju inte så gammal, men han hann med det otroliga. Dessvärre blev han inte så känd under sin livstid. Hans författarskap har växt efter hans död. Den största publika framgången han fick uppleva var med Tre berättelser som kom ut 1877. Utöver författandet skrev han brev till vänner och kolleger och diskuterade sina olika projekt.

Tematrio - USA

Påpassligt nog ger oss 
LYRAN  en amerikansk uppgift vecka 27. 
Hon ber oss berätta om tre läsvärda amerikanska böcker.

Edith Wharton föddes i New York 1862 i ett välbärgat överklasshem. I sina böcker beskrev hon ofta kritiskt societetens levnadssätt. 1921 fick hon Pulitzerpriset för romanen Oskuldens tid. Min favorit är dock Ethan Frome, en liten förtätad, sparsmakad roman som tilldrar sig i Massachusetts i en helt annan miljö än societetens. Ethan Frome, Oskuldens tid, Lycksökerskorna och Glädjens hus har filmats.

Emily Dickinson (1830 - 1886) levde ett tillbakadraget liv i Amherst i Massachusetts. Inte talade hon om att hon skrev, men efter hennes död fann systern 350 dikter som publicerades och blev också mycket väl mottagna. 
På 1930 -talet introducerade Erik Blomberg henne i Sverige. Så sent som 2010 kom Min flod flyter mot dig  60 dikter av Emily Dickinson på svenska och engelska och med kommentarer av Ann - Marie Vinde som också står för kommentarerna.
Emily Dickinson var nyskapande såtillvida som att hon skrev obunden vers.

Henry James föddes 1843 i New York och dog 1916 i Chelsea i London.
Han skrev psykologiska romaner och utvecklade den moderna romankonsten genom att till exempel byta den allvetande berättaren mot ett berättarperspektiv. Porträtt av en dam har filmats och även gått som TV - serie. Jag har också läst Washington Square, ett kammarspel med få agerande. Den är också filmad med Albert Finney i en av huvudrollerna

För rosenamatören

Idag hittade jag en liten bok i behändigt format på biblioteket som jag faktiskt inte sett tidigare, nämligen Rosboken. För dig som drömmer om rosor av 
Christina Högardh - Ihr. I den får jag till exempel veta att jag alltid köper rosor av fel skäl - jag köper med ögonen. Ibland köper jag för namnet, kan jag säga. Men jag tänker varken på växtzon, omfång eller höjd. Eller taggar heller för den delen.
Och inte har jag bestämt om det ska vara buskros, rabattros, miniatyrros eller klätterros. Inte heller har jag gjort någon jordanalys i den egna trädgården...
Men jag förstår att en ros har jag köpt rätt och det är Rosa damascena "Mme Hardy". Den köpte jag för namnet och för att den är vit och doftar gott. 
Och så råkade det bli rätt. Damascenerrosorna lär ha kommit med korsriddare från Damaskus på 1200 - talet.
Till gruppen Rosa helenae hör den lilla söta, tacksamma artrosen Honungsros.
Den köptes med ögat, men måste vara helt rätt, det ser jag på den lilla glada busken med mängder av blommor och bedårande knoppar.
Ett kapitel i Rosboken heter Snälla, doftande och lättodlade rosor för din trädgård ska jag läsa ordentligt liksom det som heter Tuffa rosor för naturtomten.
Vid närmare eftertanke ska jag läsa hela boken ordentligt.