Sanningen om kvinnorna

Birgitta Svanberg (1930 - 2013) var litteraturvetare, gymnasielärare och en av grundarna till Grupp 8.
Birgitta Svanberg har också skrivit åtskilliga artiklar i Nordisk Kvinnolitteraturhistoria, bl. a. den om Agnes von Krusenstjerna.  Det var också  om henne som Birgitta Svanberg skrev sin doktorsavhandling 1989 - Sanningen om kvinnorna. En läsning av Agnes von Krusenstjernas romanserie Fröknarna von Pahlen.
Så här skrev Agnes von Krusenstjerna 1933: "Inom mig brann redan då en längtan att skriva riktigt djärva böcker - sådana som skulle få en värld att häpna och förskräckas och min familj att vända sig ifrån mig.
Jag ville éparter les bourgeois . Nej, kanske snarare ville jag uppenbara sanningen för människorna - sanningen om kvinnorna."
Birgitta Svanbergs bok innehåller två huvudavdelningar. Den ena handlar om de gifta kvinnorna och den andra om Fröknarna von Pahlen: Petra och Angela.
I första delen hamnar de olika moderstyperna;  världsvana , den onda , hemmets goda ängel och så hon som var ett monster i hemmet och inte hade några barn.
Birgitta Svanberg berättar i förordet att hon som sjuttonåring med stort intresse läste Agnes von Krusenstjerna. Hennes far hittade en del av Fattigadel i hennes rum och fick ett raseriutbrott och tvingade henne att bära tillbaka boken till biblioteket. Sådana böcker fick inte finnas i anständiga människors hem!
Vissa delar av Fröknarna von Pahlen fanns inte ens att låna på biblioteket. 
På Stockholms stadsbibliotek måste böckerna efterfrågas i informationsdisken. När Birgitta Svanberg frågade efter dem där ficks hon ett snäsigt:  "Dem lånar vi inte ut till vems om helst!" till svar.
Och så gick det som det gick. Birgitta Svanberg fördjupade sig riktigt ordentligt i Agnes von Krusenstjernas författarskap och skrev en textanalytisk studie av Krusenstjernas mest kontroversiella verk, Fröknarna von Pahlen.

Tematrio - Island

Med anledning av Islands nationaldag den 17 juni får uppmanas vi av 
LYRAN att berätta om tre isländska romaner som vi har läst eller tänker läsa.

Yrsa Sigurdardóttir, Eldnatt, 2012
Tredje deckaren med advokaten och den frånskilda tvåbarnsmamman Thóra Gudmundsdóttir som huvudperson av en isländsk deckarförfattare som kan ta upp tävlan med Arnaldur Indridason
Det tredje tecknet; Den som gräver en grav är titlarna på del ett och två.

Ólafur Johann Olafsson, Längtans resa
Isländskan Disa bor i England och driver ett pensionat. När hon blir sjuk bestämmer hon sig för att göra en resa till Island. Hon minns sin egensinniga ungdom och hur hon trotsade föräldrarna och gick sin egen väg. Det hemliga uppsåtet med resan får man inte veta förrän i slutet av romanen.
Ólafur Olafsson föddes 1962 i Reykjavik som son till författaren Ólafur Johann Sigurdsson.
Numera bor han i USA.

Sjón,  Skugga - Baldur: en folksaga, 2003 (sv 2005)
Författaren fick Nordiska Rådets Litteraturpris 2005 för denna innehållsrika kortroman som tilldrar sig 1883 när en gåtfull flicka med Downs syndrom kommer till Reykjavik. Hon blir väl omhändertagen, men är inte välkommen i kyrkan. En roman om ont och gott som blev Sjóns publika genombrott.

Tja...

Inte förrän nu har jag läst Johan Theorins deckare Blodläge från 2010.
Skumtimmen (2007) och Nattfåk (2008) tyckte jag var utmärkt bra.
Men Blodläge är inte mycket till deckare, egentligen. Den verkar lite halvhjärtad.
Alltför stort utrymme ägnas åt älvor och troll. Älvorna håller till på Alvaret och trollen i det övergivna stenbrottet. Och det är väl gott och väl. Jag har inget emot folktro och folksägner, men i Blodläge försvinner bitvis själva kriminalhistorien.
Blodläge tilldrar sig 1998 på Öland på våren. Porrkungen Jerry Morner som bor i Kristianstad i en ruffig lägenhet vid järnvägsstationen anropar sin son Per och ber om hjälp. Hans inspelningsstudion i Småland utsätts för mordbrand och man hittar så småningom två skelett. Vilka är de? Var finns Jerrys närmaste medarbetare? Var finns den förmögenhet Jerry borde ha efter alla dessa år i en lukrativ bransch?
Allting är verkligen mycket skumt. Jerry själv är slagrörd och har svårt att tala.
Per har också andra personliga problem som kräver hans uppmärksamhet och närvaro. Fadern tar han i princip avstånd ifrån, men han vill ändå¨visa honom att det finns andra värden än pengar i världen.
Blodläge är trots allt en sympatisk roman. Den är välskriven och jag tycker om miljöskildringen medan personskildringen känns obearbetad. 
Johan Theorells korta, koncisa rubriker som har något att lära ut tilltalar mig liksom Gerlof Davidsson, 80 +,  som man träffat redan i de tidigare romanerna. 
I Blodläge känns han väldigt skör, men positivt är att han ändå flyttar ifrån sitt äldreboende tillbaka sin gamla stuga ...
Skumtimmen - höst; Nattfåk - vinter; Blodläge - vår.
I oktober kommer Rörgast som tilldrar sig på sommaren,

Sommarsolståndet

Midsommarnatten

O göksång, vemod, vit melankoli
i junis natt, som lönlös längtan föder
till någonting som aldrig fanns!

Det ropar bortom fjärden någonstans.
Det ropar utan uppehåll
i sorgset moll
i söder.
Den tydan lyder: söder, döder.
Och allt, som nångång varit, är förbi.
Och blott av gamla sår mitt hjärta blöder.

Det ropar bortom milsvid fjärd.
Av den, som inget har, blir inget taget.
Som i en annan värld
midsommarnatten
beslöjar vikens drömförsjunkna strand
och blanka vatten
och båten vid sin boj med grönt i staget.

Det skymmer. Dimmor stryka under land.
Allt nära blir ett fjärran efterhand,
i dis begravet.

Och göken ropar på en ö i havet.

Arvid Mörne (1876 - 1946)

Älskande par

Nu är Agnes von Krusenstjernas serie om fröknarna von Pahlen i sju delar slutläst. De två sista delarna Bröllop på Ekered och Av samma blod bjöd på samma slags dramatiska händelser som de tidigare delarna; farsartade scener, humor ibland, men allra mest  själslig ensamhet och köttets lust. Alla går omkring och är olyckliga och väntar på något eller någon(Bröllop på Ekered).

I Av samma blod dyker det upp okända släktingar och familjehemligheter kommer i dagen. Angela och Petra står där mitt i röran som en sorts nav som allt rör sig kring. Författarinnan gör en summering. Slutet blir kanske inte det man förväntat sig med ledning utav den tidigare berättelsen.

Nu väntar Anna Williams nyutkomna Krusenstjerna - biografi, Från verklighetens stränder.

Blotta käll - och litteraturförteckningen s. 572 - 644 - rena guldgruvan för den som är intresserad av kvinnohistoria i allmänhet och Agnes von Krusenstjernas i synnerhet - kunde motivera ett inköp. Jag funderar på saken.

Ulla Britta Ramklint har skrivit en bok med titeln Fem kvinnor som förändrade världen. Ett koncentrerat och personligt kapitel handlar om Agnes von Krusenstjerna och hennes familjehistoria med psykisk sjukdom och självmord och hur A v K i unga år drabbas av hysteriska svimningsanfall och så småningom åker ut och in på sjukhus. Men hon skriver, reser och gifter sig med kritikern David Sprengel som kommer att ägna sitt liv åt att underlätta livet för hustrun.

Mai Zetterlings film Älskande par kom 1964 och spänner över hela von Pahlen - serien. Rollistan är otrolig. Eva Dahlbeck som överdådig överklasskvinna, Harriet Andersson - glad, tankös och gravid, Gunnar Björnstrand som cynisk kvinnoläkare, en ung  Jan Malmsjö som framgångsrikt spelar en charmerande lymmel, Gunnel Lindblom som lömsk, bitter, barnlös arrendatorsfru. Anita Björk är en utmärkt Petra von Pahlen medan jag inte tycker att Gio Petré är den mest lyckade Angela von Pahlen och Hans Strååt är en lite väl åldrad Thomas Meller, men de får duga.

Mycket saknas naturligtvis i den nära nog två timmar långa filmen, men jag tycker ändå att den fungerar förvånansvärt bra.

Nu återstår att jaga upp Amorosa, Mai Zetterlings film från 1986, om paret Agnes von Krusenstjerna och David Sprengel.

Koo apelsinmarmelad

"Klockan halv åtta varje morgon väcks mina föräldrar av att hembiträdet serverar dem frukost på sängen; en liten bricka med café au lait och två smörgåsar till mamma ( port Salut - ost på den ena skivan vitt formbröd, apelsinmarmelad - sydafrikansk av märket Koo, också då bojkotten pågår som mest intensivt och den praktiskt taget bara finns att köpa hos Arvid Nordqvist på Birger Jarlsgatan - på den andra; en liten bricka till pappa med svart kaffe och en halv rostad marmeladsmörgås."
Så står det på sidan 38 i pocketutgåvan av Den älskvärde - en av 
Carola Hanssons utmärkta romaner.
Eftersom jag blev bjuden på frukost häromdagen och Koo apelsinmarmelad stod på bordet smakade jag den för första gången i mitt liv.
Marmelad ingår annars inte i mina vanor. Undantaget min egen rabarber- och jordgubbsmarmelad som hela familjen äter varje sommar.

Den älskvärde är ett porträtt av en fadersgestalt som har åtskilligt gemensamt med Carola Hanssons egen far.
Läs mer om Carola Hansson HÄR

flickan

Bokförlaget Thorén & Lindskog har tagit den nyare tyska litteraturen under sina vingars beskydd. Det är lika lovvärt som glädjande.
Författaren Angela Klüssendorf f. 1958 är en ny bekantskap för svenska läsare. Hon är utbildad agrartekniker och mekaniker och bodde först i Leipzig i DDR men numera har hon sitt hem söder om Berlin.
Romanen flickan är en realistisk berättelse om en kärv uppväxt i ett fattigt område i Leipzig.
Flickan har inte ens ett namn. Bröderna heter Alex och Elvis. Mamman är en ambivalent och ganska sadistisk mamma - helt i avsaknad av föräldrainstinkter och vanliga, normala känslor för barnen. Något så elementärt som mat är ingen självklarhet.
Mamman tar ut sin egen frustration på flickan; slår henne och berättar för henne att hon är den fulaste oäkting som någonsin funnits. Pappan till flickan uppenbarar sig plötsligt, men det förbättrar inte saken nämnvärt. Efter pappan kommer det nya män. Våld och alkoholmissbruk hör till vardagen för barnen som helst vill försvinna från jordens yta. 
Flickan har i alla fall ett lånekort på biblioteket och det begagnar hon sig av. 
Hon hyser trots allt egna drömmar och förhoppningar mitt i misären.
Man kan bara häpna över en vuxenvärld som sviker så totalt. Föräldrarna, lärarna, socialarbetarna, polisen och personalen på ungdomshemmen. 
Vi följer flickan från det att hon är tolv år till hennes sjuttonårsdag. Då har hon utbildat sig till agrartekniker och börjat arbeta på ett kollektivjordbruk. Hon gillar korna precis som hon tidigare gillat de hundkrakar som  kommit i hennes väg.
Den namnlösa flickan påminner i någon mån om flickan Miira i Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson.
Och jag har trots allt gott hopp om att flickan ska klara sig bra. Hon har är seg och har samma go som Miira. 
Flickan är en berättelse i tredje person; skriven på ett torrt, sakligt språk som står i skarp kontrast till det upprörande innehållet i romanen. 
Ibland måste man trots allt dra på munnen åt flickans drastiska syn på sin omgivning. Men ännu oftare får man tårar i ögonen.
Flickan är en mycket stark roman. 
INGRID har också läst