Tematrio - Svenska favoriter

Tematrio - Svenska favoriter

Så¨här i nationaldagsveckan tycker  LYRAN
att det passar sig att vi berättar om tre svenska litterära favoriter.
Efter vissa överläggningar med mig själv landade jag på följande tre.
Jag presenterar dem i omvänd kronologisk ordning

Kerstin Ekman. Det går inte att hoppa över henne. Hennes underbara språk är en njutning. Hon är en stor kvinnoskildrare och realist.
Vallmstaserien (om staden Katrineholms framväxt): Häxringarna, Springkällan, Änglahuset och En stad av ljus minns jag med speciell förtjusning. En stad av ljus tyckte jag var rena Jung - lektionen. Kerstin Ekman föddes 1933; debuterade 1959; valdes in i Svenska Akademien 1978, slog igenom publikt - både i Sverige och utomlands - med Händelser vid vatten. Den fick hon också Augustpriset för 1993. Herrarna i skogen - essäer på temat skog - är en annan av mina favoritböcker. Otroligt lärd och otroligt poetisk fackbok.

Harry Martinson är också ett måste. Honom återvänder jag ständigt till. Och då talar jag om lyriken. Harry Martinson föddes 1904 i de blekingska skogstrakterna. När modern försvann till Amerika blev syskonen sockenbarn. Det satte outplånliga spår hos Martinson. Han kom sedan att bli sjöman och började skriva lyrik under åren på sjön. 1949 blev han den förste autodidakten i Svenska Akademien. 
1974 fick han Nobelpriset (delat med Eyvind Johnson). Den poetiska motiveringen är ovanligt lyckad: "... för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos." 

Agnes von Krusenstjerna. När jag nu läser om serien om Fröknarna von Pahlen
(1930 - 1935) tänker jag att jag inte förstått den alls när jag läste den som mycket ung. Nu tycker jag att den är mycket skickligt skriven. A v K skildrar människor (särskilt kvinnor) med stor psykologisk trovärdighet. kvinnorna är instängda i sina kroppar, i familjen, i äktenskapet, i sin klass och i samhället. Överträdelser bestraffas hårt. Om man är kvinna, vill säga.
Agnes von Krusenstjerna är påverkad av sin man David Spengler, psykoanalysen och kanske också D H Lawrence (?). Lady Chatterleys älskare kom ut 1928.
Älskaren/skogvaktaren heter Oliver Mellors. Petra von Pahlens ungdomskärlek Thomas Meller. Inte vet jag, men jag reagerade på namnlikheten

Den röda rullgardinen

Kvinnogatan 1930 Fröknarna von Pahlen II 
Agnes von Krusenstjerna hade för avsikt att i sina romaner
"... säga sanningen - sanningen om kvinnorna"
Och det gäller inte minst sanningen om kvinnors sexualitet. Hon har god hjälp av den uppmuntrande maken David Sprengler. Däremot blir det ett fasligt liv bland kritikerna och till och med det liberala förlaget Bonniers ryggar.
Kvinnogatan formligen jäser av kvinnlig sexualitet - utlevd, undertryckt, medveten och omedveten. Angela von Pahlen med de svarta ögonen och det superblonda håret går på hushållsskolan Prästkragen i Strängnäs. Hennes bästa vän är den pojkaktiga Stanny Landborg som har en mor som är som en piraya. Fru Landborg äter sina barn och försöker skära av dem från den övriga världen. De två sexualfientliga ungmörna Henrika och Fredrika Strussenhielm- Rien och Diken - driver skolan för sin försörjning; inte av kärlek till de unga eleverna. De blandar samhällsklasserna i modern demokratisk samhällsanda, men när det kommer till sovsalarna delas flickorna. Någon måtta får det vara på demokratin. Hjälplärarinnan Bell von Wenden har ett förflutet som ingen skulle kunna gissa sig till. Den storögda Angela blir föremål för Bells intresse.
Linnéa från landet är den rejäla, rådiga, friska livskraftiga i skaran. Hon är Angelas favorit - näst Stanny. Men Linnéas kvinnoöde straffar sig.
Rullgardinen i Angelas sovrum är röd. Hon har lämnat barndomens blå bakom sig.

I Höstliga skuggor. 1931. Fröknarna von Pahlen III rasar Adèle, arrendatorns sexuellt frustrerade hustru, som ger alla känslor av obehag. Hon speglas i den svala, mörka, behärskade Petra von Pahlen som nu är 33 år och börjar ge upp tanken på man och barn. Kanske beror det på att hon inte har modet?
Moderskap och barnafödande belyses ur olika synvinklar; även från den cyniske kvinnoläkarens håll.
Agnes von Krusenstjerna själv hade ett missfall 1924 och förblev därefter barnlös.
Relationer och personer glider om varandra och i varandra. Fri kärlek ställs emot det traditionella äktenskapet. Dramatiken har skruvats upp sedan Kvinnogatan. Även i Höstliga skuggor lyfts det religiösa bigotteriet fram till allmänt beskådande.
Några av personerna i romanen känner också höstens skuggor falla över sig.
Agnes von Krusenstjerna är en skicklig psykolog, men förmodligen har hon ingen större insikt i skötseln av en gård på landet - mera än att det kan behövas en arrendator och en ladugårdskarl...
Nu väntar Porten vid Johannes. Det här blir sträckläsning. Något annat är inte möjligt.

Direkt från källan

Mineko Iwasakis historia ligger som grund i Arthur Goldens roman, En geishas memoarer.
I Den sanna historien berättar hon med hjälp av Rande Brown den verkliga historien om sitt eget liv som lyckligt barn i fem år med föräldrarna och ett antal syskon; den långa och hårda utbildningen till maiko (geisha som specialiserat sig på dans); de arbetsamma och mycket framgångsrika åren på 60 - och 70-talen tills dess att Mineko Iwasaki avslutar sin geishatid och vad hon gör därefter.
Detta är alltså en memoar. Mineko Iwasaki är tidigt besluten att arbeta hårt och bli skicklig. Hon är också angelägen om att betala tillbaka till sin okiyan det hennes gedigna utbildning kostat.
Mineko Iwasaki är intelligent och smart och förstår hur hon ska hantera avundsjukan från de andra mindre framgångsrika kollegerna. Hon försöker reformera verksamheten - så vill hon till exempel att flickorna ska få lära sig språk - utan större framgång.
Hon arbetar i en karyukai (blommans och pilträdets värld) ägnad den estetiska njutningens konst i Ginodistriktet i Kyoto. Blomman står för skönhet och pilträdet symboliserar behagfullhet, böjlighet och styrka.
Fadern har lärt henne vikten av att vara stolt, självständig och ansvarsfull.
Självdiciplin är svaret på allt.
Mineko Iwasaki berättar om sina vackra, dyrbara kimonoer som hon är mycket noga med. Kimono, obi och hårprydnader kan tillsammans väga uppåt 20 kg. Lite tungt att dansa med, kanske...
Mai - danserna var sakrosankta medan odori - danserna ägnas människans växlande öden.
Mineko Iwasaki föddes 1949. Åren mellan 15 och 21 arbetar hon sju dagar i veckan. Det slutar med en kollaps; njursvikt och högt blodtryck.
Vid 29 drar hon sig tillbaka för att leva ett mera "vanligt" liv.

Bilden finns i boken

För klädseln krävdes en påklädare. Håruppsättningen var inte mindre komplicerad. Varje viktigt stadium i utbildningen åtföljdes av ett frisyrbyte.

Den sanna historien är en intressant berättelse om en kultur man inte vet så mycket om.

Den blå rullgardinen

Sommar brukar betyda omläsning av en eller annan titel - gärna klassiker.
Jag har börjat med Den blå rullgardinen;  Fröknarna von Pahlen del 1 (1930)
av Agnes von Krusenstjerna (1894 - 1960).
Petra von Pahlen är 27 år. Hon är ensamstående och bor i Småland på Eka gård som hon ärvt av sin faster. Angela von Pahlen är 11 år och föräldralös. Petra känner igen sig i brorsdottern och kräver att få ta hand om henne.
Petra har en olycklig kärlek bakom sig och längtar efter lite mänsklig värme.
Betty, Petras svägerska, är den varma, generösa modern med det stora hjärtat. Hon styr familjen och godset med briljans
Agda, hennes vackra tjänsteflicka, är ett orosmoment för äldste sonen. Men det ser inte Betty.
Adèle är förvaltarens disharmoniska, neurotiska hustru; avundsjuk och olycklig; bad news för alla hon möter. 
Männen i Den blå rullgardinen finns där mera som bakgrundsfigurer. 
Och om de - som Tage Ehrencrantz - träder i förgrunden en stund så blir det komplikationer.
Nej, det här är alltigenom en kvinnoroman; om kvinnor i olika samhällsklasser och levnadsförhållanden men med samma mått av ofrihet och instängdhet.
Kvinnogatan heter fortsättningen.

Hårda bud

Romanen En geishas memoarer av Arthur Golden bygger på intervjuer med den pensionerad geishan Mineko Iwasaki (1949). Åren före andra världskriget var hon den mest uppskattade geishan i Kyotos geishadistrikt, Gino. Hennes arbetsnamn var Nitta Sayuri.
Arthur Golden (1956) är Asien - kännare och har studerat japansk konst och historia.
De två systrarna Chiyo och Satsu säljs av den fattige fadern som är fiskare. Modern är dödssjuk och fadern tar den enda utväg han kan se. Chiyo är sex år, men anses "ha mycket vatten inom sig". Hennes ovanliga, vackra ögon väcker uppseende. Satsu är mera av ett träd med rötterna i jorden och alltför alldaglig. Hon tvingas prostituera sig.
Chiyo hamnar på ett s. k. okiyan, ett ställe där geishorna bor. Här råder stränga regler; hackordningen är strikt och de yngsta tjänsteflickorna är inget annat än slavar.
Geisha betyder konstnär. Utbildningen är lång och hård. Konkurrensen är knivskarp. En geisha måste kunna dansa, spela åtminstone samisen men gärna flöjt och/eller trummor också.
Hon ska kunna klä sig, sminka sig och vara noggrann med sitt hår. En kimono med obi kräver en påklädare för att alla vecken ska ligga rätt.
En geisha är en handelsvara och helst bör hon se till att skaffa sig en mycket rik beskyddare som kan betala för henne. Ofta står hon i skuld till geishahuset för mat, husrum och utbildning.
Under kriget stängdes geishahusen ner, men återuppstår senare. 
En geishas memoarer kom ut 1994 och blev en stor succé liksom filmen som kom 2005. 
Mycket intressant och lärorikt.

Kuriosa: Tremastarblomman används för framställning av en färg som man använder till att måla på siden. Bilden är tagen i min trädgård för ett par dagar sedan

Gångjärnets gudinna

Bilden lånad från Wikipedia

1 juni, sommarens första dag, firade de gamla romarna gudinnan Carna el. Carnea med en festlighet som kallades Carnaria. 
Då erinrade man sig forna tiders enkla levnadssätt och inmundigade böngröt.
Carna skyddade husdörrarna (Ovidius; NE) och hindrade en sorts vampyrliknande ugglor att ta sig in till barnens vaggor.
Carna vaktade också ingången till människokroppens inre organ
Enligt Alf Henriksons Hexikon är Carna gångjärnets gudinna.

Kolerisk kontroversiell kulturradikal

Per Wirtén, författare och frilansjournalist har skrivit en bok om statsvetaren, författaren och tidningsmannen Herbert Tingsten (1896 - 1973),  
Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om ett liv.
Herbert Tingsten var en märklig, sammansatt människa; begåvad och en lysande retoriker.
Han formulerade sig kraftfullt, skarpt och tvärsäkert. Han bildade sig snabbt en uppfattning i olika frågor och  tvekade inte att ge uttryck för dem  i ledare och tal. Han ville att människor skulle ta ställning och visa ansvar.
Dagspolitiken var inte riktigt intressant. Tingsten hade blicken riktad utåt och framåt, vilket gör att han i vissa lägen är helt aktuell nu, enligt Per Wirtén. Avsikten var att provocera och skapa debatt. Det lyckades han som regel utmärkt med. Herbert Tingsten gjorde sig efterhand av med sina vänner på löpande band, även om vänskapen var av gammalt datum. Gunnar Myrdal och Tor Bonnier är ett par exempel. Däremot blev Tingsten själv väldigt ställd när Bang slutade på DN i protest mot Tingstens hållning i kärnvapenfrågan. Egendomligt nog drog han jämt med Olof Lagercrantz i många år. Men så skrev Lagercrantz en negativ recension om Tingstens fjärde memoardel och så var det slut med den vänskapen också.
Tingsten avskydde den socialdemokratiska regeringen, kyrkan och konungahuset. Från början räknade han sig som socialdemokrat, men blev senare liberal
Under åren 1946 - 1959 var han chefredaktör på DN. Han avgick efter en schism med styrelsen angående ATP - frågan. Tingsten fick ett generöst avtal och kunde fortsätta att resa och skriva på frilansbasis.
Resa, läsa och skriva var det viktigaste i Tingstens liv.
Bakom fasaden på den skoningslöse ledarskribenten och debattören dolde sig en rädd och bitvis nedstämd man med dödsångest. 
I första äktenskapet fick han en dotter Kaj, som han inte ägnade mycken uppmärksamhet någonsin. Herbert Tingsten och hans andra hustru Gerd fick aldrig några barn. Det sista missfallet höll på att kosta henne livet. Paret reste mycket (på tidningens bekostnad) och skaffade också ett hus på franska Rivieran.  Gerd var Herbert Tingstens fasta stöd, men om henne vet man inte mycket.
Den här biografin är också ett rejält stycke samtidshistoria. Många kända namn och samhällsfrågor passerar revy.
Herbert Tingstens sista dagar är en intressant bok som leder vidare.
Litterturförteckningen ger många tips liksom personförteckningen.
Inte minst kan man läsa Jill Tingsten Klackenbergs (dotterdotter), bok 
I skuggan av Tingsten.
Och Tingstens egna memoarer förstås. Han har skrivit otroligt mycket i olika ämnen. Jag undrar hur han hunnit med det? Han blev ju bara 77 år och de sista åren svek såväl njurarna som synen.