En pärla

Jag gillar allt med den här boken; omslag, format, innehåll.
Iofs brukar jag gilla Elisabeth Rynell även om jag inte läst allt hon skrivit.
Skrivandets sinne är en bok med personliga essäer.
Den inleds med några strofer ur Ekelöfs Coda som börjar så här: 

Allt har sin tid, så även detta mörker
och dessa katakomber - slutligen
behöver livet dem, som vill en mening
---
Elisabeth Rynell berättar om skrivandets glädje och våndan när det i långa perioder inte går att skriva alls.
"Att skriva är för mig att urskilja, det är min blick, mitt öra och mitt skinn..."  

"... det märkvärdiga sinnesorganet skrivandet sniffar och lyssnar och och spejar inåt och utåt. Och det är någonting jag försöker få sagt nu. Det handlar om sinnena..."

Det handlar om livets mening; om en främmande kvinnas tröstande brev i stor sorg; om den äventyrliga vänskapen med den livfulla Sara Lidman som vid livets slut låg på dödsbädden och hackade på Ivar Lo - Johansson.
Det handlar om Birgitta Trotzig; om Harry Martinson och Verklighet till döds som är en viktig bok för Elisabeth Rynell. 
Det handlar om det kärlekslösa med köpcentra och kalhyggen; om välsignelsen med skogen, tystnaden, den knarrande snön och hunden Pajo som glatt gräver tunnlar i snön i den lilla byn i Älvsbyns kommun där Elisabeth Rynell under några år hyrde ett torp.
"Man kan säga att jag kom till byn strax före stängningsdags. En självklar livsordning sedan århundraden drog sina sista andetag. Gammelhästen gick till slakt andra sommaren jag var där, de yngre männen gick sina sista säsonger i timmerflottningen på Piteälven, lanthandeln sju kilometer bort kunde ännu förse mig med allt från falukorv till diskställ och fogsvans."
Numera bor Elisabeth Rynell i Stockholm och Hälsingland.
Det publika genombrottet kom med Hohaj 1997. För den fick hon Sveriges Radios romanpris. Sedan kom Till Mervas 2002 och 2009 Hitta hem.
Skrivandets sinne är utgiven på Albert Bonniers förlag.
Johan Ask har gjort den fina omslagsillustrationen.

Tjocka böcker - lästa och olästa

HANNELE 
och
BOKMOSTER
har utmanat mig att berätta om två tjocka olästa böcker i min hylla och fem tjocka lästa.

Tjockast av de olästa är W. G. Sebald, Dikt, prosa, essä. 1084 sidor.

 

Som god tvåa kommer Witold Gombrowicz, Dagboken 1 - 3. 932 sidor.


Fem tjocka lästa:

En dramatikers dagbok av Lars Norén. 1680 sidor

Until I find you av John Irving. 1034 sidor.

Blonde av Joyce Carol Oates. 862 sidor 

En ängel vid mitt bord av Janet Frame. 840 sidor 

Midnattsbarnen av Salman Rushdie. 769 sidor

Utmaningen skickas vidare till

Bloggbohemen
Bokbunden
Violen
mimmimarie
ord och inga visor

Tematrio - Bröllopstider

LYRAN  uppmanar oss i sin Tematrio - Bröllopstider att berätta om romaner, noveller och dikter som innehåller bröllop.
Inte helt enkelt, men det är roligt att tänka efter.
Så småningom kom jag på några stycken.

Bilden är lånad

Hemsöborna av August Strindberg. När gumman blir tagen för guldet och Sif Ruud gifter sig med Allan Edwall mellan höanden och skörden. 
Och sonen Gusten och pigan  Ida och den berusade prästen. Stackars madam Anna Eva Flod!

Bröllop i Mississippi av den fantastiska sydstatsförfattaren Eudora Welty (1909 - 2001).
Dabney Fairchild ska gifta sig. Den brokiga släkten har samlats på familjen Fairchilds bomullsplantage. Lilla Laura är nio år och har nyligen mist sin mor. För henne blir bröllopsförberedelserna och festligheterna ett välbehövligt avbrott i den trista vardagen

Bröllopz Beswärs Ihugkommelse tillskrivs bestämt Georg Stiernhielm i Nordisk familjebok från 1898. Men i Den svenska litteraturen (1987) är Lars Lönnroth och Sven Delblanc inte så¨säkra på den saken.
Författaren kan finnas i Stiernhielms närhet men är okänd.
500 rader hexameter från mitten av 1600 - talet "som skildrar mestadels med öfvervigt af komisk ton av de mångfaldiga bryderier och vedermödor som föregå och efterfölja hvarje giftermålsförbund, dock så att sakens ljusa sida till sist göres gällande."

Starka kvinnor i Japan

Monica Braws senaste bok handlar om några starka kvinnor i Japan. Kvinnor i Japan under tusen år. Nio porträtt är titeln.
Den kompletterar hennes tidigare bok om Japans historia, Trollsländans land (ett gammalt namn på Japan). När den var klar tyckte hon att det saknades något  och det var kvinnorna. Nio kvinnor från kejsarinnan Komyo på 700-talet till   sångerskan Misora Hibari, som levde till 1989. Alla har de haft stor betydelse i Japans historia - och är fortfarande kontroversiella.
2011 reste Monica Braw till Japan för att besöka de platser där kvinnorna levt och verkat. Så besökte hon till exempel den lilla undanskymda gravplats bakom templet i Anyoin där Hojo Masako, nunna och shogun, fått sitt sista vilorum efter ett stormigt liv med många klanstridigheter.
Hon var hustru till Japans förste shogun, Minamoto Yoritomo. Efter hans död var det hon som i praktiken tog upp hans fallna mantel och när sonen Yoriie fick makten var det hon som fick se till att styra.
En annan kvinna, Hosokawa Gracia, var kristen och gift med en samuraj; Kasuga No Tsubone var amma i en högt uppsatt familj, vilket var en väldigt viktig post.
Det gällde inte bara att föda barnen lekamligen utan också att sköta karaktärsdaningen. En annan kvinna är feminist (inspirerad av Ellen Key!); åter en annan pionjär inom skolans område.
Kusumoto Ine blev den första att utöva västerländsk läkekonst. Hon var dotter till en tysk man och en japansk kvinna.
Kejsarinnan Komyo Kogo var inte bara mäktig. Hon var god också och en utmärkt sjuksköterska. Bland allt annat utformade hon de första nunnetemplen som sedan blivit viktiga inom buddhistisk tradition
Min speciella favorit bland kvinnorna är naturligtvis Murasaki Shikibu. Hon var författarinna och skrev berättelsen om Genji, världens första roman, och en dagbok. Hon satt i templet Ishiyamadera och skrev och tittade ut över Biwa - sjöns vatten.  
Dagboken tillkom efter det att Murasaki Shikibu blivit hovdam hos kejsarinnan Shoshi, efter Berättelsen om Genji. Dagboken är inte en regelrätt dagbok utan mera en sammanställning av minnesbilder.
Monica Braw öser ur sin kunskaps outtömliga brunnar. Varje porträtt sätts också
in i sitt historiska sammanhang. Jag blir glad av dessa nio nya bekantskaper. Ja, åtta då, Murasaki Shikibu och jag känner varandra sedan tidigare...

Tecknet för kvinna

-.

Det visa regnträdet

1994 fick japanen Kenzaburo Oe (1935 - ) Nobelpriset i litteratur med motiveringen
"som med poetisk kraft skapar en imaginär värld, där liv och myt förtätas till en skakande bild av människans belägenhet i nutiden"
Oe blandar saga, myt, realism, groteskeri, historia med självbiografiskt stoff.
Själv talar han om grotesk realism.
Oe känner väl till europeisk litteratur. Han är påverkad av fransk litteratur och filosofi. Existentialismen intresserade honom och han skrev sin examensuppsats om Sartre.  
Andra som påverkat honom är Selma Lagerlöf, Dostojevskij, William Blake, Henry Miller och Rabelais
Romanerna Mardrömmen, Tid för fotboll, M/T och berättelsen om skogens under kom ut 1964, 1967 och 1986.
1996 kom novellsamlingen Det visa regnträdet. Den innehåller sex noveller från tiden för debuten 1957 till 1990. 
Här får man en god uppfattning av Oes tematik. 
I den första novellen, Boskap, berättas om en färgad flygare som blir fånge i en litet japanskt samhälle. Efterkrigstidens Japan, förhållandet stad/landsbygd, barnets perspektiv , liv och död, fattigdom och svält möter oss. Barnen lever ett sorglöst, spännande liv fastän hungern river i magen.  
Våldet ligger nära ytan. Boskap handlar också om vuxenblivande. 
De dödas överflöd handlar om fattiga studenter som arbetar med att flytta mängder av lik från det ena formalinbadet till det andra. Liv och död igen. Och en makaber humor.
Lär oss att växa ifrån vår galenskap är en absurd, rabelaisk novell om en fet fader (han väger hela 80 kg!) och en likaledes fet, efterbliven son som kallas Ior. Far och son lever i en kvävande symbios.
Den onaturligt magra modern försöker ibland få lite ordning på saker och ting.
Novellen handlar om frihet och beroende. Och galenskap, förstås.
Planetens övergivna barn är självbiografiskt influerad novell. Dottern till en författare berättar om Ior, sin äldre bror som är hjärnskadad, och hur föräldrarna lämnar Japan och barnen för Kalifornien där fadern fått en gästprofessur. Modern följer med för att ta hand om faderns "kris".
Oes äldste son Hikari föddes med en hjärnskada. Läkarna lämnade inget hopp för framtiden. Men Hikari utvecklade en ovanlig musikalitet och är idag en framstående tonsättare.
Jag tyckte verkligen om den här novellsamlingen och ämnar fortsätta att läsa Oe.
Förstår egentligen inte att jag inte läst honom tidigare...
Och varför är så få titlar översatta till svenska? 

  .  
 

Bokbloggsjerka 10 - 13 maj

Annikas bokbloggsjerka 10 - 13 maj:
För en tid sedan ställde Bokhora frågan om det är finare att läsa på
originalspråk.

Annika lånar frågan och jag svarar som följer:


Rent principiellt är det väl alltid att föredra att läsa litteratur på originalspråket utan mellanhänder.
Inte finare; men bättre.
Men - av olika skäl kan det vara översättningen som gäller.
Om jag tycker att det går an att vänta på översättningen.
Om jag inte tror att det kommer någon översättning över huvud taget.
Om jag inte behärskar originalspråket , till exempel japanska. Då finns det en del att läsa på engelska som inte översatts till svenska.
Om jag vet att författaren har ett komplicerat språk - då tar latmasken över.
Norska och danska borde alltid läsas på originalspråken. Finns ingen anledning att översätta.

"Jag är inte den jag var"

År 8 e. Kr. förvisades Publius Ovidius Naso ur landet av kejsare Augustus. Skälen är oklara, men man tror att det kom sig av att Augustus höll på med någon form av moralisk upprustning och kände sig stött av Ovidius Konsten att älska. Eventuellt hade Ovidius också haft något samröre med Augustus dotterdotter Julia som också blev förvisad, dock inte ur landet.
Ovidius föddes år 43 f. Kr i Sulmo utanför Rom och dog år 17 el. 18 i landflykt i staden Tomis vid Svarta Havet (numera Rumänien).
I Brev till min dotter av Theodor Kallifatides låter författaren sin huvudperson Ovidius skriva till sin älskade dotter från exilen. Han berättar om hela sitt liv, sin uppväxt, sin utbildning, sina kärlekar och sin oförmåga att låta bli att skriva vers. Trots faderns uttalade missnöje.
Ovidius berättar om hur han i Tomis betraktas som en barbar. Den primitiva folkstammen geterna förlöjligar främligen som inte kan göra sig förstådd, klär sig som en kvinna, ligger till bords när han äter och har en färgad man som sin tjänare. Ovidius skriver brev till alla sina vänner och bekanta och försöker få dem att verka för hans sak. Men hans böner klingar ohörda.
Plötsligt märker man att en annan exilförfattare smugit in på scenen. Det dyker upp ungdomar som springer ut med vita mössor på huvudena, man badar vinterbad, man dyrkar solen, man äter glass, man firar midsommar. Man kan fnissa lite, men jag föredrar ändå Ovidius egen berättelse.
Ovidius arbetar bland annat mycket med de grekiska myterna. Han vill ge dem nytt liv, berätta dem på sitt sätt och sitt språk. Myterna är gränsen för vad som är möjligt i denna värld. Arbetet får namnet Förvandlingarnas böcker.
Kallifatides språk är som alltid njutbart. Åtskilliga gånger stannar jag till och antecknar aforistiska meningar, som till exempel "I gliporna mellan rollerna uppstår friheten"; "Det finns faktiskt ingenting så övertygande som självklarheter"; 
"Att leva är att alltid komma försenad till mötet med sig själv".
Vad är frihet?. Hur förhåller sig greker till romare? Hur är författarnas villkor? Finkultur kontra fulkultur?
Det är frågor som Ovidius funderar på medan åren går. Han smälter undan för undan in i stadsbefolkningen, lär sig språket och byter slutligen ut pennan mot svärdet för att delta i försvaret av Tomis som "en människa bland människor".