Gott majeregn giv

Klagevisa över denna torra och kalla vår

En torr och kall vår gör sommaren kort

och vintrens föda fördriver.

Gud hjälpe, som rår, si våren går bort

och liten glädje oss giver.

Sol varma, förbarma!

Hos vädret torrt

nu kölden sommaren river.

Gott majeregn giv, lät dugga tätt ner,

lät varm dagg örterna fukta!

Oss torkan bortdriv, lät frostet ej mer

de späda blomsteren tukta!

Var nådig, var rådig!

För dem jag ber,

som Herran tjäna och frukta.

Lät väderet kollt och torkan oblid

ej tvinga rosorna röda,

lät åkeren stolt ej läggjas så nid,

att han ej bondan kan föda!

Bevara från fara

i allan tid

den späda jordenes gröda!

Lät himmelens port utvidga sin gång,

hjälp molnen högre uppstiga,

lät höra oss fort skön näktergals sång,

som kölden tvingar att tiga!

Lät sjunga de unga

med stämmor mång!

Lät barnen dansa och niga!

Lars Wivallius  från Vivalla, född 1605 död 1669.
Han var bondson och som sådan väl medveten om vädrets betydelse.

Trots att han inte tog diktningen på allvar blev han den svenska litteraturens förste verklige skalden. Han levde ett äventyrligt liv och satt en tid i fängelse.
De bästa dikterna tillkom i fängelser!
Jag tycker mycket om klagevisan och kom att tänka på den när det började regna stora droppar och jag rusade ut och hämtade tvätten.

Din bok, kära vän

Din bok, kära vän. Ord om livet och kärleken.
Med teckningar av Birger Lundquist.
Kloka (mer eller mindre) ord från fyra tusen år sagda av kända och okända människor.
Oscar Wilde återkommer ofta liksom Voltaire och La Rochfoucauld.

Det är oftast något obegripligt futtigt över andras olyckor. (typiskt Oscar Wilde) 

Vi äro alla tillräckligt starka för att kunna med jämnmod bära andras olyckor.
(La Rochfoucauld) 

En ekonomisk budget är att sörja över utgifterna innan de är gjorda i stället för efteråt. (Voltaire)

Egennyttan talar alla möjliga språk och spelar alla möjliga roller, till och med oegennyttans.
(La Rochefoucauld)

Lättfärdig kvinna gör tungsint man (Shakespeare)

Diplomati, det är konsten att låta folk få min vilja fram (Daniele Vare)

Det är med kärleken som med mässlingen, den är farligare ju äldre patienten är.  (Lord Byron)

Kärlek och politik

Kazu Fukuzawa är en robust, driftig, mycket vacker värdshusvärdinna i femtioårsåldern. Hon är mycket nöjd med sin tillvaro och njuter av ensamheten i  trädgården efter dagens sysslor.
En vacker dag träffar hon den strame, idealisten, aristokraten och före detta ministern Noguchi och hennes cirklar rubbas. Efter en tid är de gifta och han beslutar sig för att ställa upp i valet till ny guvernör för Tokyo.
Kazu kastar sig med liv och lust ut i en valkampanj - utan makens vetskap.
Politiken beskrivs som ett otyg som styrs av känslor och pengar och kännetecknas av förräderi.
Kazu och Noguchi är varandras totala motsatser. De representerar helt olika principer och tankesätt. Han är socialist, men har kvar en mycket ålderdomlig kvinnosyn. Kazu kan tänka sig att vara underdånig till en viss gräns eller åtminstone till synes.
Det är mycket intressant att följa de två makarnas utveckling. De är mycket ensamma tillsammans; de påverkar inte varandra eller ens möts någonstans. Kazu sjuder av liv medan Noguchi med sin sparsamma mimik förefaller ha stelnat i högdragen likgiltighet. 
Efter banketten (1960; sv. övers. 1969) av Yukio Mishima (1925 - 1970) är en poetisk berättelse som till och med är humoristisk på sina ställen. På slutet blir det direkt spännande och man håller tummarna för Kazu.
Yukio Mishimas eget dramatiska liv avslutades med seppuku (harakiri). 
Han misslyckades med sin politiska verksamhet. Och homosexualiteten gjorde inte livet lättare för honom. 

Petrarca kom hem till mig

Anders Bergman, litteraturvetare och förlagsman, har skrivit Petrarca och litteraturen, en mycket intressant bok i serien Cartaditalias klassiker 
om Petrarca (1304 - 1374) som har kallats humanismens fader och liknas vid den 400 år yngre Voltaire.
Dante och Vergilius var hans närmaste förebilder. Petrarca och litteraturen är en till det yttre ganska oansenlig bok som presenterar en svårfångad och mångfacetterad man med stor kärlek till litteraturen. (Om han hade levat idag hade han alldeles säkert haft en litteraturblogg!) 
Han delade ut goda råd om vad och hur man skulle läsa och hur man skulle skriva. Han gjorde listor över författare med korta omdömen. Han förespråkade högläsning; han ville entusiasmera och sprida kunskaper. 
Okunskap var en fara. Läs- och skrivkunnighet var det viktigaste av allt
Omläsning rekommenderas. Man skulle också lära sig saker utantill för att kunna citera och ge exempel.
Petrarca reste mycket och han köpte många böcker. Han hade ett mycket personligt förhållande till de böcker han köpte- "Platon kom hem till mig", hette det till exempel. Och han skrev namn i böckerna, när han hade köpt dem, var och vad de kostade. Det var de antika författarna Petrarca förordade. Han banade ju väg för renässansen
Det var ju inte så lätt med böcker innan boktryckarkonsten uppfunnits. Manuskript hade lätt för att försvinna på posten eller stals.  En bok skulle också vara vacker att titta på, gärna "klädd i silke och med silverlås".
Petrarca var ett geni vad det gällde marknadsföring. Han bestämde sig tidigt för att han skulle bli lagerkrönt.
Det lyckades honom på påskdagen 1341 i Rom. Han hade skaffat sig artistnamnet Petrarca; han deltog flitigt i diskussioner om politik och litteratur och talade om att han hade direkt kontakt med alla lärda män i hela världen. 
Petrarca hade kritisk inställning till sina egna alster. Han förordade ett långsamt skrivande och att man läst och läste om, strök och eldade upp! Naturligtvis skulle man också läsa kritiskt och söka efter undertexten. 
Allt som hör det mänskliga till var värt att skriva om.
Men - Petrarca var elitist. Han vänder sig till sysslolösa (läs: rika), intellektuella män. Han föraktar folket och de okunniga makthavarna. Folkspråket - italienskan - underkände han. Det var latinet som gällde.
Och "Kvinnan är till största delen en riktig djävul, fridens fiende, en källa till dåligt humör, ett upphov till gräl. Att leva henne förutan är i sanning ro..."
Trots det läste jag Petrarca och litteraturen med stort nöje. Han känns i många stycken nästan modern. Jag tycker att Anders Bergman har lyckats med att lyfta fram Petrarca utan att på något sätt förenkla honom.

Small World

Det börjar som en mardröm och sväller ut till en nervkittlande thriller.
Konrad Lang, 65, är för det mesta en ganska distingerad herre med en viss bildning, men spriten börjar bli ett allvarligt problem för honom.
Barn - och ungdomsåren har han delat med Thomas Koch, rik arvtagare till ett blomstrande företag. Koni och Tomi var ett begrepp och de delade allt; utbildning, resor och uppväxtmiljö. Men jämlikar var de bara  på tu man hand. I sällskap med kamraterna markerar Thomas tydligt att Konrad är son till en tjänsteflicka i familjen.
Small World är titeln på schweizaren Martin Suters debutroman som kom ut 1997 och är den första delen  i en neurologisk serie om tre. Inte förrän nu har Small World kommit på svenska. Tack till Bokförlaget Thorén &; Lindskog och översättaren Sofi Lindelöf för det.
Konrad Lang möter nu kärleken i mogen ålder. En rik, vacker yngre kvinna fattar tycke för honom och Konrad kan frigöra sig från familjen Koch som styrs av den mäktiga Elvira Senn - en riktig järnlady.
Hon hyser ett gåtfullt intresse för Konrad Lang och hans förehavanden.
När det så småningom visar sig att han lider av Alzheimers sjukdom och alltmer börjar leva i det förflutna blir Elvira Senn alltmer vaksam. Och när svärdottern Simone tar sig an Konrad och försöker ge honom ett värdigt liv och tränar hans minnesfunktioner blir Elvira riktigt orolig.
Man anar ugglor i mossen.
Ett par läkare som arbetar med att utveckla en bromsmedicin för Alzheimers kopplas in; Konrad erinrar sig mer och mer och Elvira blir desperat...
Martin Suter berättar sakligt och rakt  en familjehistoria, en kärlekshistoria och en sjukdomshistoria.
Spänningen trappas upp efter hand och man läser som besatt... måste veta...
Small World vann jag i en tävling hos Bokmoster
Ingrid har också läst Small World

Klubbad uppå lakaskalln

Liknelseboken av Per Olov Enquist, med undertiteln

En kärleksroman. Redan från början leker författaren med läsaren.

Man kastas runt i tid och rum och mellan människor – döda och levande. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen. Antagligen är det bäst att läsa om direkt. Det är en klar fördel att ha läst Enquists tidigare böcker. Nedstörtad ängel har också undertiteln: En kärleksroman. Enquists romaner bygger på varandra och griper in i varandra.

Per Olov Enquists senaste roman handlar till viss del om åldrande, tycker jag. Om att se tillbaka på sitt liv med en flock snart döende vänner med glansiga ögon vid flodens strand som surmulet kommenterar och har synpunkter.

Faderns, n´Élofs, gula notesbok med de nio saknade bladen spelar en central roll. Modern har en gång kastat den på elden, ångrat sig och krafsat ut den igen. Länge har sonen trott att notesboken gått förlorad. Men - en vacker dag kommer den med posten från en kusin. Nio blad fattas. Boken är brännskadad. Modern har kastat den på elden, ångrat sig och krafsat ut den igen. Vad stod det på de saknade sidorna? Stod det något? Det som finns kvar är (syndiga?) kärleksdikter till modern.

Likt en sentida Jakob brottas författaren med Gud och religionen.

Hans djupt religiösa mor Maja, som man mött i tidigare romaner, har naturligtvis stort inflytande på den ende och faderlöse sonen.

Faster Valborg, den djärva, sade däremot upp bekantskapen med den Gud hon inte tyckte hade ägnat henne någon uppmärksamhet.

Utöver Valborg finns många andra oförglömliga porträtt av människor i författarens liv särskilt från trakten kring Burträsk.

Enquists gammaltestamentliga stil med de många dialektala uttrycken kan ibland påminna om Torgny Lindgrens liksom tonen och den kärva humorn.

Han säger sig nu ha rivit byggnadsställningarna. Någon gång måste det göras. Byggnaden är klar. Det är hög tid.

Romanen är en sorts revidering av det minnestal sonen höll vid sin mors begravning i församlingsgården.

Det blev den kärleksroman han aldrig trott att han kunde skriva.

Liknelseboken är svår att ge rättvisa åt. Läs själva!

Ridderlig och romantisk

En understreckare av Magnus Hedlund om den hårdkokte deckarförfattaren Raymond Chandler (1888 - 1959) ledde till att jag läste Långt farväl (1953; sv. övers. 1955). Den räknas som en av de allra bästa av de sju romaner om privatdetektiven Philip Marlowe som Chandler skrev.
Det var också den Chandlers näst sista roman och den skrevs under hustruns långa sjukdomstid. Efter hennes död tappade författaren kontrollen över sitt liv.
Philip Marlowe opererar i Los Angeles. I Långt farväl får han bokstavligen ett problem serverat i famnen. Den alkoholiserade krigshjälten Terry Lennox blir Marlowes vän och drar därmed in honom i sitt komplicerade liv. Han är gift med en förödande vacker blondin som därtill är omätligt rik och bor i det förmögna Idle Valley där alla är rika och uttråkade. Den vackra blondinen hittas mördad, hennes man är försvunnen, det dyker upp fler blondiner och fler mord.
Att pengar inte har någon förädlande inverkan är inget nytt för Philip Marlowe, som själv har ridderliga ideal, är omutlig och illusionslös.
Härvan av lögner, maktutövning, våld och mord griper omkring sig. Marlowe nystar och nystar. Han kommer ideligen i kontakt med en lynnig poliskår och hamnar till och med i finkan på grund av lojalitet mot en vän.
Långt farväl berättas i jag-form av en professionell iakttagare. Han beskriver människor och miljöer, kläder, bilar, färger, stämningar - allt så att man tycker att man är där. Jag skulle vilja se filmen. Med Humphrey Bogart som Marlowe, förstås.
Dialogen är snabb, frän och tuff. Bildspråket är ibland överdådigt. Ett exempel:
"Hans ögonbryn vajade stilla, likt antennerna på en misstänksam insekt."
Ett klart minus är dock den besynnerliga kvinnosynen.