Pojken och den gråa byn

Konstnären och författaren Joel Pettersson föddes i Lemland på Åland 1892. Han dog 1937 av en infektion på mentalsjukhuset i Grelsby där han var intagen med diagnosen schizofreni.
Föräldrarna var bönder. Joel Pettersson övertog gården och försökte under en tid driva hönseri, men det gick inte alls bra. Gården såldes till en granne.
En lärare vid namn Werner Eker intresserade sig för Joel. De skrev brev till varandra och WE uppmanade JP att skriva. Han skrev mestadels kortare novelliknande berättelser. Motiven var tagna ur den egna uppväxtmiljön. Han hade läst Selma Lagerlöf och Bibeln och blivit påverkad. 
En självbiografisk figur som kallas Pojken dyker ofta upp. 
JP målar med dialektord i sina berättelser. Han beskriver människorna i byn   och naturen och vad som rör sig i den. Skogen ligger som ett blått band runt byn. Det som finns på andra sidan den är bara skräp.
Werner Eker lämnade JP:s litterära kvarlåtenskap till Ålands museum när JP dött.
Där fick den ligga i ca 35 år innan  man upptäckte honom. Ett bittert öde för den som tänkt sig bli rik och berömd. Prosten och författaren 
Waldemar Nyman (1904 - 1998) redigerade och gav ut flera samlingar med Joel Petterssons berättelser under 70 -talet, bl. a. Frifågel. Dessutom skrev han en ambitiös biografi över JP,  
Pojken och den gråa byn, 1977.  Ett av Joel Petterssons självporträtt från 1915 pryder omslaget.
Ralf Svenblad efterädde Valdemar Nyman som beskyddare av Joel Petterssons litterära kvarlåtenskap. Han redigerade och gav ut Till alla, alla, alla... 2002
 Victor Westerholm, konstnär och professor; direktör för Åbo ritskola och intendent för Ålands konstmuseum, upptäckte Joel Petterssons konstnärstalang och uppmuntrade honom att studera vid Åbo ritskola
Joel Pettersson var en tidig modernist. Men han kallades också naivist, primitivist och expressionist. Han verkade under samma tid som Edith Södergran och Elmer Diktonius.  
Joel Pettersson var känd som konstnär innan han sent omsider uppmärksammades för sin säregna litterära begåvning.
Ett tragiskt och märkligt människoöde som också blivit föremål för operan Joel
                                                                                                                                                                                

Bokbloggsjerka 5 - 8 april

Annikas bokbloggsjerka 5 - 8 april
handlar om den ultimata lässtunden

Jag kan tänka mig

en tyst, sval sommarnatt vid havet. öppet fönster. vågbrus.

eller

vinternatt, snöstorm, brasa

eller

juldagens morgon. skinksmörgås och kaffe på (i) sängen. julklappsboken - eller ännu bättre- julklappsböckerna

Tanklös och hoppsig

Nu har jag äntligen fyllt igen en bildningslucka. Jag har läst inte mindre än fyra böcker  Marie- Sofie Månsson, aka Lotta,  av Merri Vik, pseud, för Ester 
Rignér - Lundgren. Och jag har haft oväntat trevligt. För det första flyttades man i ett nafs tillbaka till 50 - 60 - talen med helveckade kjolar, Karusellen, jumpers, Epa, bottiner och pepitarutigt.
Man dansar på panget, mumsar belåtet, byter hyllpapper och spelar grammofon. Och faster Truddan som är hela 36 år räknas som lastgammal!
Lotta själv är 13 i seriens början.
På den här tiden är man bussig och klämmig och äter nervlugnande lakritsbåtar. Och så tvättar man upp sina jumpers, fållar upp eller lägger ner kjol - och klänningsfållar, stryker och idkar persedelvård i allmänhet.
Lotta - böckerna är fulla av tidstypiska vardagsdetaljer; de är varma, humoristiska och chosefria.
Mamma står vid spisen, pappa drar försorg om familjen. Pojkarna är små minipappor och flickorna ska vara nätta och trevliga. Lotta gör uppstickarförsök ibland och bryter ofta mot regler och förordningar, men hon är aldrig elak utan mera tanklös och hoppsig, som mamma säger. 

Lotta - böckerna jag har läst är nr 1 - 3  samt nr 10.
Det är Lotta, förstås  1958
Ja, se Lotta!             1959
Lotta är sig lik           1959
Se dig för Lotta         1963

I senaste numret av                                                                                                                          
Parnass   finns en artikel av Margaretha Weimar med titeln Rätt klädd, Lotta!                                                                                                            

Japanska spökhistorier

Patrick Lafcadio Hearn (1850 - 1904) var en märklig man. Hans far var irländare och hans mor grekiska; det är osäkert om de någonsin var gifta. Lafcadio Hearn kom till Japan så sent som 1890, men har gjort sig känd världen över som kännare av Japan, japansk kultur och sätt att tänka.Han åtnjuter högt anseende även i Japan och hans böcker trycks fortfarande. Inte minst Kwaidan. Japanska spökhistorier. Hearn gillade att samla berättelser.
Lafcadio Hearn (Koizumi Yakumo) kom till Matsue, residensstad i Honshu i sydvästra Japan, som lärare. Där mötte han också sin hustru. Han blev japansk medborgare och fick ett japanskt namn.
I Matsue finns ett Hearn - museum och där ligger han även begravd.
Kwaidan innehåller en rad korta, kusliga historier. Förfädernas andar spökar, huvuden rullar omkring och ibland träffar man på de huvudlösa kropparna. Det är lätt att göra misstag som man får plikta för på ett eller annat sätt - inte sällan med döden. Ibland är den frivillig: man kan till exempel offra sig för att ett träd ska gå i blom. Eller också har man förlorat ansiktet på något sätt och väljer att dö för egen hand.
Prästerna kan vara till en viss hjälp ibland. För att nu inte tala om samurajerna. En gång samuraj, alltid samuraj. Ursprunget lyser igenom oavsett förklädnad.
Spökhistorierna utspelar sig lite varstans. Effektfullt blir det naturligtvis i någon liten enslig koja i bergstrakterna i månljus. Blåst, regn, omänsklig kyla - en samuraj är okänslig för vädret. Han lägger sig på bara marken och lutar huvudet mot en tallrot och sover förnöjd.
Lafcadio Hearn förklarar att flera av spökhistorierna är översatta från gammal japansk litteratur och att någon berättats för honom.

Läsandets kultur

627 sidor slutbetänkande av Litteraturutredningen SOU 2012:65, 
Läsandets kultur
och 141 sidor Se dig för Lotta av Merri Vik, pseud för Ester Rignér - Lundgren.
utg. på B. Wahlströms ungdomsböcker från ungdomens eget bokförlag. 1968 
är de två senaste tilläggen i min läshög.
Jag har aldrig tidigare läst en Lotta bok, men jag har inhämtat uppgifter från vanligtvis välunderrättade källor att det är mycket läsvärda böcker. Alltså tänker jag läsa. Det är aldrig för sent att få en lycklig ungdom, eller hur det var. 
Mer än 1000 titlar finns att välja på bland Wahlströms böcker står det bak i boken. Och så uppmanas man att sätta ett märke för de Wahlströms - titlar man helst vill ha. Tur att det inte är en bok ifrån biblioteket.
Jag avstår från märkessättandet men jag kan konstatera att jag läst Enid Blyton, Syster Ann Barton och Kitty- böcker. Och jag har läst böckerna om Cherry Ames.

Dagens dikt

Månadens diktare i april
Ko Un. 

 

Den lilla källan

 

Om Yongtun vore utan sin källa,

vad skulle då göra Yongtun till by?

Snöflingor faller oavbrutet

ned i källans mörka vatten

och upplöses

Denna djupa stillhet

när Yang - suls hustru,

täckt av snö, går ut för att hämta vatten.

Hon sätter ned sin lilla kruka,

tar upp skopan men glömmer att ösa upp.

Hon ser snöflingorna dö.

Djup frid.

Ur Tiotusen fotspår och andra dikter

Ko Un föddes 1933 i Korea. Han led svårt under koreakriget då också många av hans närstående dödades. Mellan åren 1952 och 1962 levde han klosterliv.

Under kampen för demokrati i Sydkorea blev han fängslad flera gånger.

Ko Un skriver även drama, essäer och självbiografiska berättelser.

 

Äpplets vana att falla

Idag kunde jag hämta Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop på det lokala biblioteket.

Curves to the Apple kom först ut 2006 och innehåller tre titlar som Rosmarie Waldrop gav ut under åren 1987 till 1999, Reproduktion av profiler; Det uteslutna tredjes plan; Motvilliga gravitationer

De hänger ihop och utgör såväl höjdpunkt i som lämplig ingång till hennes författarskap.

2011 kom den svenska översättningen som gjorts av Marie Silkeberg, Ida Linde och Niclas Nilsson på Rámus förlag.

Jag har läst av och till hela dagen och inser att detta är en bok jag vill äga.

Den blir jag inte klar med i brådrasket. Mycket behöver läsas och läsas om. Det är vackert, fantasieggaande och intellektuellt utmanande. Jag börjar förstå varför Rosmarie Waldrop räknas som en av den amerikanska litteraturens mest inflytelserika författare. Hon har ägnat sitt liv åt litteraturen liksom maken.

De har fyllt sitt hus med böcker. De fick bygga tak på verandan för att få plats med ännu flera böcker

Rosmarie Waldrop har en alldeles egen stil. Hon skriver prosalyrik; hon ställer frågor, funderar; leker med språket; associerar till naturvetenskap, fysik och filosofi. ”Poesi: en alternativ, mindre linjär logik,” säger hon.

Här kommer ett par exempel ur Äpplets vana att falla:

”Du sa till mig att det som inte används är meningslöst och tog min temp som jag tänkt spara till en svårare dag. I spegeln, varje natt, samma ansikte, lite mer slitet, en klänning som använts för länge. Månen var ute i kylan tillsammans med den rastlösa otillfredsställda vinden som verkade ändra lönnarnas placering.
Jag väntade mig en förebråelse för att ha nämnt ordet kärlek, men du anklagade mig bara för att ha stulit din penna, och sorgen försvann med förnuftet. Du gjorde en ceremoni av att hålla huvudet i händerna eftersom det, som du sa, inte kunde rymmas i sig självt.” 
Ur Reproduktion av profiler

"En tagg i hjärnan, säger han, denna ansträngning att fånga växlingar i våglängder eller känslor. Att inte bara se både kanin och anka i fixeringsbilden, utan också frysa omkastningens ögonblick. Eller ett ögonblick av åldrande. Är det för subtilt, som gräs som växer. som en protons storlek? Eller är vår oförmåga mer kategorisk, så som en skugga inte kan fånga ljuset eller ögat se sin blinda fläck? Älskar jag ditt ansikte för att det är ditt eller för hur det skiljer sig från cirkel, parabel, ellips? 

Kanske behöver vi förändring för att se det som är, säger hon. Och tvetydighet, för att bli medvetna om seendet. Sju sorters äpplen. Men fokusera på linsens krökning, och natten får all färg, dvalan alla handlingar. till och med deras speglingar i floden. Porer sluter sina dörrar. Gräset är slött av mängd, himlen inte oändlig, bara sot."
Ur Motvilliga gravitationer