skip to main |
skip to sidebar
 |
| Bild:Wikipedia |
Sandra Gilbert och Susan Gubar publicerade sin undersökning av undertexten i de viktorianska romanerna, The Madwoman in the Attic: The Woman Writer and the Nineteenth-Century Literary Imagination, 1979.
Den viktorianska tiden var ju korsetternas och den insnörda sexualitetens tid. Kvinnorna med de stora känslorna stängdes in och räknades som galna. Bertha Mason i Jane Eyre är det klassiska exemplet.
The Madwoman in the Attic blev ett verktyg i den feministiska litteraturkritiken och den kan fortfarande användas på nutida litteratur. Kvinnor har alltför lätt att göra om, stympa och stänga av i stället för att skriva direkt utan anpassning.
Lisbeth Larsson, professor i litteraturvetenskap med genusvetenskaplig inriktning vid Göteborgs universitet, berättade i Godmorgon världen.
I Washington Post
kan man läsa att Gilbert & Gubar nu belönats med National Book Critics Circle lifetime achievement award för sitt banbrytande arbete. Främst gäller det The Madwoman in the Attic och The Norton Anthology of Literature by Women (1985).
Wikipedia presenterar en förteckning över kvinnorna i antologins andra upplaga HÄR
Jag måste säga att den innehåller väldigt många namn jag aldrig hört talas om än mindre läst. Naturligtvis blir jag nyfiken.
Jag fortsätter med Louise Pennys kriminalromaner om den lilla kanadensiska byn Three Pines och den karismatiske, kloke, balanserade kommissarie Armand Gamache.
Nu är det jul i Thre Pines. Konstnärsparet Clara och Peter Morrow förbereder vällustigt julen precis som de flesta andra i byn. Clara saknar Jane Neal som nu varit död i ett år.
Chefen för frivilliga brandkåren, Ruth Zardo, har kommit ut med en ny diktsamling; bokhandlaren Myrna som är större än sin lilla röda bil, älskar sina böcker och fortsätter att göra voluminösa blomsteruppsatser.
Byn är sig ganska lik från Mörkt motiv. Invånarantalet är något decimerat, men å andra sidan har det flyttat in en familj som sticker ut mer än lite.
Byborna håller sig på sin kant.
Julen upptar de första 75 sidorna i Nådastöt. Först därefter träder Gamache och hans personal in på scenen. Och då har de två egendomliga mord att utreda.
Precis som i Mörkt motiv finns här många litterära referenser. W H Auden är fortfarande en favorit.
Margaret Atwood och Yeats är ett par andra. Och Leonard Cohen!
Louise Penny är en omsorgsfull författare. Hon är en god psykolog och människoskildrare. Inget är svart - vitt. Skuggorna och nyanserna finns med.
Inom kort kommer Gamache. 3, Den grymmaste månaden
I tidskriften Axess 2012:9 påminner Knut Ahnlund om den danske författaren Gustav Wied
(1958 - 1914), samtida med Strindberg. De träffades till och med under Strindbergs och Siri von Essens vistelse i Danmark.
Liksom Strindberg hade Wied skådespelardrömmar. Liksom Strindberg väckte han uppståndelse med att ta avstånd från kyrkan och prästerskapet. Liksom Strindberg anklagades han för osedlighet. Det stormade runt honom hela tiden. Han skrev Ungdomshistorier, tjugofem sammanhängande noveller, som visade likheter med Tjänstekvinnans son; han skrev dramatik och av hans romaner är det Livets ondska som är mest känd i Sverige.
Ahnlund berättar om hur kyrkoherden i Gustav Vasa församling Hans Emil Hallberg, förde en kamp mot Wieds skabrösa pjäs 2x2 = 5.utan att för den skull nämna Wieds namn.
"Kyrkoherden Hallberg var i övrigt en liberal, ja en radikal präst", avslutar Ahnlund.
Han tycker sig veta eftersom Hans Emil Hallberg var hans morfar.
Gustav Wied behandlas styvmoderligt i lexikon och litteraturhistorier.
Inte ens Wikipedia har så mycket att säga.
Man blir lite nyfiken på bråkstaken Wied, som enligt Ahnlund är mycket läsvärd.
Livets ondska finns åtminstone i det lokala bibliotekets magasin. Ännu så länge.
Det här är något utöver det vanliga!
Poliskommissarie Armand Gamache är huvudperson i Louise Pennys kriminalromaner från Kanada, närmare bestämt Three Pines i närheten av Montreal.
Den första av dem är Mörkt motiv (Still Life, 2006).
Hela Three Pines är fullt av originella personligheter och Louise Penny beskriver dem omsorgsfullt och med psykologisk trovärdighet.
Här finns också värme, humor och mänskligt liv. Och litterära referenser!
Kommissarie Gamache är rutinerad och vet mycket om den mänskliga naturen. Han är kontrollerad och vänlig och får alla att känna sig sedda. Om han talar med någon har de hela hans uppmärksamhet. Alla beundrar och ser upp till Gamache - inte minst hans närmaste man, Jean - Guy Beauvoir, och den nyutexaminerade unga Yvette Nichol som är väldigt karriärsugen. Hon vill dessutom gärna visa sin far att hon duger. I Mörkt motiv arbetar de med att lösa fallet med den döda f.d. läraren Jane Neal. Hon har hittats död på sitt promenadstråk, skjuten med någonting. Men var finns hennes ständige följeslagare, den lilla hunden?
Ingen har egentligen varit inne i Jane Neals hus om man undantar köket.
Och ingen har tidigare fått se hennes målningar. Men nu hade hon just övertalats att lämna en till en utställning
Är det ett vådaskott? Det finns många jägare i trakten. Och bågskyttar.
Eller kan någon velat se Jane Neal död?
Tomas Bolme är en suverän uppläsare som gör rättvisa och karaktär åt alla färgstarka personer i Three Pines utan att själv ta över
Louise Pennys website
Monica Braw, fil dr i japansk historia och författare, skriver i en understreckare om en engelsk nyöversättning av Heike monogatari
från 1200 - talet, ett av den japanska litteraturens stora verk. Översättningen är gjord av professor Royall Tyler från Australien.
Han har tidigare översatt ett annat klassiskt japanskt verk, Berättelsen om Genji (Genji monogatari av Murasaki Shikibu från 1010.
Berättelsen om Heike är ytterst levande i Japan. Den har påverkat annan litteratur, konst, teater, manga och animé.
I Japan är detta en moraliserande berättelse om grymhet och övermod som får sitt straff. Varje människa får stå till svars för sina gärningar när underjordens härskare, Enma, kommer för att hämta henne i sin vagn.
Berättelsen om Genji finns på svenska. När kommer en svensk översättning av Heike monogatari?
Monica Braw har också skrivit en understreckare om verklighetens siste samuraj, Saigo Takamori
Bistånd är inte enkelt. Särskilt inte på plats. Det är betydligt lättare i teorin och på avstånd.
Helena Thorfinn är journalisten som blev utvecklingsanalytiker för Sida och Rädda barnen.
Hon har bott i Bangladesh med sin familj under några år, så hon vet vad hon talar om i romanen Innan floden tar oss. Hon skriver om sina erfarenheter i romanform för att dela med sig till så många som möjligt.
En rapport är det ett mycket begränsat antal människor som läser.
Många borde läsa Innan floden tar oss.
I romanen är Sofia en framgångsrik och skicklig biståndsarbetare och har fått en tjänst som biståndschef vid ambassaden i Dhaka.
Hon är gift med gymnasieläraren Janne, en blond viking, som häftar i skuld till sin fru. Därför har han inte mycket att sätta emot när Sofia vill flytta till Bangladesh med hela familjen.
Janne kan för övrigt behöva ett avbrott i vardagen så han blir s. k. medföljare. Barnen Noella och Theo tar de naturligtvis också med.
Världen de möter är så diametralt motsatt den de är vana vid. Det tar tid att vänja sig vid alla tiggare, den egna lyxen med flera tjänare och en chaufför som blir sur om man vill promenera och tillgånen på allt som landets fattiga saknar. Biståndsarbetarna lever i sin egen värld långt ifrån dem de är satta att ändra förhållandena för.
Helena Thorfinn skildrar de fattiga människorna som bor i det förrädiska floddeltat, sömmerskorna på textilfabrikerna som ger sig hemifrån klockan sex på morgonen och kommer tillbaka klockan elva på kvällen. De får minilöner medan fabriksägarna tjänar grova pengar. Fabrikerna är uppbyggda med biståndspengar.
Parallellt med Sofias och Jannes liv skildras tre unga kvinnors förhållanden. Deras föräldrar har varit landägare som förlorat sin mark till floden.
Den sjuklige fadern försöker livnära familjen som rikshawdragare. I det läget är det rena katastrofen med tre döttrar som alla måste förses med hemgift. Den äldsta och vackraste får hålla till godo med en äldre, elak man som tillsammans med sin mor tar ut en gruvlig hämnd när dowryn - hemgiften - dröjer.
Hennes yngre systrar gör det enda möjliga. De rymmer och har därmed skämt ut familjen och ådragit sig en fatwa. Kvinnornas förhållanden och ställning i samhället är under alla kritik.
Sofia vill göra något åt detta, men hennes (manlige) chef, ambassadören, sätter avsiktligen käppar i hjulet. Korruption och maktmissbruk är vanliga företeelser. Somliga har vant sig, andra har gett upp. Det finns alla slag av biståndsarbetare.
Egentligen är det Janne som är hjälparen i praktiken.
Och några medföljande fruar. Janne har ett stort och varmt hjärta och handlar mycket på impuls och gärna mot vedertagna regler.
Sofia är mycket inriktad på sin karriär och håller huvudet kallt.
Helena Thorfinn har mycket att berätta och lära ut. Som läsare får man dela hettan, dofterna, stanken och ljuden i vardagslivet. Man känner hennes engagemang och vilja att skildra en miljö och ett liv som är mycket främmande för de flesta av oss
Varmt, trångt och helt syrefritt var det på Supermarket 2013.
Stockholm Independent Art Fair
på Kulturhuset; allra värst på plan 5 och något bättre på plan 3.
Många utställare var naturligtvis från Sverige, som till exempel Kulturtidskriften Cora, Tidskriften Hjärnstorm, Art Lab Gnesta, Galleri Se konst, Galleri Syster.
Men där fanns även representanter från Sydafrika, Nya Zeeland, Egypten, Vietnam, Polen, Belarus.
Jag hade behövt gå runt några timmar under alla tre dagarna för att ta in allt.
Mycket var roligt, en del var riktigt fult, något var vackert, somligt behövde man reflektera över; en del annat var enbart konstigt. Tillsammans: Intressant
Utställningskatalogen delar utrymme med nummer 3 av Supermarket. Artist - run Art magazine.
Det blev mycket att tänka på och bearbeta.
Katalogen är ett värdefullt stöd för minnet.
Men tre dagar?
Bilden är lånad
Inlägg
