skip to main |
skip to sidebar
I tidskriften Axess 2012:9 påminner Knut Ahnlund om den danske författaren Gustav Wied
(1958 - 1914), samtida med Strindberg. De träffades till och med under Strindbergs och Siri von Essens vistelse i Danmark.
Liksom Strindberg hade Wied skådespelardrömmar. Liksom Strindberg väckte han uppståndelse med att ta avstånd från kyrkan och prästerskapet. Liksom Strindberg anklagades han för osedlighet. Det stormade runt honom hela tiden. Han skrev Ungdomshistorier, tjugofem sammanhängande noveller, som visade likheter med Tjänstekvinnans son; han skrev dramatik och av hans romaner är det Livets ondska som är mest känd i Sverige.
Ahnlund berättar om hur kyrkoherden i Gustav Vasa församling Hans Emil Hallberg, förde en kamp mot Wieds skabrösa pjäs 2x2 = 5.utan att för den skull nämna Wieds namn.
"Kyrkoherden Hallberg var i övrigt en liberal, ja en radikal präst", avslutar Ahnlund.
Han tycker sig veta eftersom Hans Emil Hallberg var hans morfar.
Gustav Wied behandlas styvmoderligt i lexikon och litteraturhistorier.
Inte ens Wikipedia har så mycket att säga.
Man blir lite nyfiken på bråkstaken Wied, som enligt Ahnlund är mycket läsvärd.
Livets ondska finns åtminstone i det lokala bibliotekets magasin. Ännu så länge.
Det här är något utöver det vanliga!
Poliskommissarie Armand Gamache är huvudperson i Louise Pennys kriminalromaner från Kanada, närmare bestämt Three Pines i närheten av Montreal.
Den första av dem är Mörkt motiv (Still Life, 2006).
Hela Three Pines är fullt av originella personligheter och Louise Penny beskriver dem omsorgsfullt och med psykologisk trovärdighet.
Här finns också värme, humor och mänskligt liv. Och litterära referenser!
Kommissarie Gamache är rutinerad och vet mycket om den mänskliga naturen. Han är kontrollerad och vänlig och får alla att känna sig sedda. Om han talar med någon har de hela hans uppmärksamhet. Alla beundrar och ser upp till Gamache - inte minst hans närmaste man, Jean - Guy Beauvoir, och den nyutexaminerade unga Yvette Nichol som är väldigt karriärsugen. Hon vill dessutom gärna visa sin far att hon duger. I Mörkt motiv arbetar de med att lösa fallet med den döda f.d. läraren Jane Neal. Hon har hittats död på sitt promenadstråk, skjuten med någonting. Men var finns hennes ständige följeslagare, den lilla hunden?
Ingen har egentligen varit inne i Jane Neals hus om man undantar köket.
Och ingen har tidigare fått se hennes målningar. Men nu hade hon just övertalats att lämna en till en utställning
Är det ett vådaskott? Det finns många jägare i trakten. Och bågskyttar.
Eller kan någon velat se Jane Neal död?
Tomas Bolme är en suverän uppläsare som gör rättvisa och karaktär åt alla färgstarka personer i Three Pines utan att själv ta över
Louise Pennys website
Monica Braw, fil dr i japansk historia och författare, skriver i en understreckare om en engelsk nyöversättning av Heike monogatari
från 1200 - talet, ett av den japanska litteraturens stora verk. Översättningen är gjord av professor Royall Tyler från Australien.
Han har tidigare översatt ett annat klassiskt japanskt verk, Berättelsen om Genji (Genji monogatari av Murasaki Shikibu från 1010.
Berättelsen om Heike är ytterst levande i Japan. Den har påverkat annan litteratur, konst, teater, manga och animé.
I Japan är detta en moraliserande berättelse om grymhet och övermod som får sitt straff. Varje människa får stå till svars för sina gärningar när underjordens härskare, Enma, kommer för att hämta henne i sin vagn.
Berättelsen om Genji finns på svenska. När kommer en svensk översättning av Heike monogatari?
Monica Braw har också skrivit en understreckare om verklighetens siste samuraj, Saigo Takamori
Bistånd är inte enkelt. Särskilt inte på plats. Det är betydligt lättare i teorin och på avstånd.
Helena Thorfinn är journalisten som blev utvecklingsanalytiker för Sida och Rädda barnen.
Hon har bott i Bangladesh med sin familj under några år, så hon vet vad hon talar om i romanen Innan floden tar oss. Hon skriver om sina erfarenheter i romanform för att dela med sig till så många som möjligt.
En rapport är det ett mycket begränsat antal människor som läser.
Många borde läsa Innan floden tar oss.
I romanen är Sofia en framgångsrik och skicklig biståndsarbetare och har fått en tjänst som biståndschef vid ambassaden i Dhaka.
Hon är gift med gymnasieläraren Janne, en blond viking, som häftar i skuld till sin fru. Därför har han inte mycket att sätta emot när Sofia vill flytta till Bangladesh med hela familjen.
Janne kan för övrigt behöva ett avbrott i vardagen så han blir s. k. medföljare. Barnen Noella och Theo tar de naturligtvis också med.
Världen de möter är så diametralt motsatt den de är vana vid. Det tar tid att vänja sig vid alla tiggare, den egna lyxen med flera tjänare och en chaufför som blir sur om man vill promenera och tillgånen på allt som landets fattiga saknar. Biståndsarbetarna lever i sin egen värld långt ifrån dem de är satta att ändra förhållandena för.
Helena Thorfinn skildrar de fattiga människorna som bor i det förrädiska floddeltat, sömmerskorna på textilfabrikerna som ger sig hemifrån klockan sex på morgonen och kommer tillbaka klockan elva på kvällen. De får minilöner medan fabriksägarna tjänar grova pengar. Fabrikerna är uppbyggda med biståndspengar.
Parallellt med Sofias och Jannes liv skildras tre unga kvinnors förhållanden. Deras föräldrar har varit landägare som förlorat sin mark till floden.
Den sjuklige fadern försöker livnära familjen som rikshawdragare. I det läget är det rena katastrofen med tre döttrar som alla måste förses med hemgift. Den äldsta och vackraste får hålla till godo med en äldre, elak man som tillsammans med sin mor tar ut en gruvlig hämnd när dowryn - hemgiften - dröjer.
Hennes yngre systrar gör det enda möjliga. De rymmer och har därmed skämt ut familjen och ådragit sig en fatwa. Kvinnornas förhållanden och ställning i samhället är under alla kritik.
Sofia vill göra något åt detta, men hennes (manlige) chef, ambassadören, sätter avsiktligen käppar i hjulet. Korruption och maktmissbruk är vanliga företeelser. Somliga har vant sig, andra har gett upp. Det finns alla slag av biståndsarbetare.
Egentligen är det Janne som är hjälparen i praktiken.
Och några medföljande fruar. Janne har ett stort och varmt hjärta och handlar mycket på impuls och gärna mot vedertagna regler.
Sofia är mycket inriktad på sin karriär och håller huvudet kallt.
Helena Thorfinn har mycket att berätta och lära ut. Som läsare får man dela hettan, dofterna, stanken och ljuden i vardagslivet. Man känner hennes engagemang och vilja att skildra en miljö och ett liv som är mycket främmande för de flesta av oss
Varmt, trångt och helt syrefritt var det på Supermarket 2013.
Stockholm Independent Art Fair
på Kulturhuset; allra värst på plan 5 och något bättre på plan 3.
Många utställare var naturligtvis från Sverige, som till exempel Kulturtidskriften Cora, Tidskriften Hjärnstorm, Art Lab Gnesta, Galleri Se konst, Galleri Syster.
Men där fanns även representanter från Sydafrika, Nya Zeeland, Egypten, Vietnam, Polen, Belarus.
Jag hade behövt gå runt några timmar under alla tre dagarna för att ta in allt.
Mycket var roligt, en del var riktigt fult, något var vackert, somligt behövde man reflektera över; en del annat var enbart konstigt. Tillsammans: Intressant
Utställningskatalogen delar utrymme med nummer 3 av Supermarket. Artist - run Art magazine.
Det blev mycket att tänka på och bearbeta.
Katalogen är ett värdefullt stöd för minnet.
Men tre dagar?
Bilden är lånad
I en mig närstående bokhylla hittade jag en Patrick Modiano som jag inte läst tidigare, nämligen En cirkus drar förbi.
Den tilldrar sig i femtiotalets Paris. Utan att vara det minsta frankofil förstår jag att Modianos skildringar av Paris måste vara något extra.
Huvudpersonen Jean tänker tillbaka på sin ungdoms upplevelser tillsammans med den äventyrliga Gisèle under en kort tid under vilken han egentligen inte fattade någonting utav vad han deltog i utan att veta om det. Han var bara 18 år även om han utgav sig för att vara 21.
Föräldrarna befann sig på olika håll i Europa och bekymrade sig inte mycket om var sonen uppehöll sig, hur han försörjde sig eller hur han mådde.
Gisèle och Jean träffades symptomatiskt nog utanför en polisstation. Hon bad honom om en tjänst som han inte fann någon anledning att neka henne. Genom Gisèle träffade han en mängd olika personer som han hade svårt att placera i tillvaron. Alla liksom flyter omkring. Jean och Gisèle också.
Jeans naivitet är på en gång både svaghet och styrka. Så småningom anar han att Gisèle kanske inte riktigt har presenterat sig för honom vare sig vad det gäller ålder, sysselsättning eller civilstånd.
Det hela är oroande och spännande. Åtminstone för läsaren. Jean fattar ju ingenting.
Patrick Modiano är en mycket sympatisk och läsvärd författare. Han sysslar mycket med minnet och glömskan. Vad är det man minns? Och varför?
Och minst lika intressant är det man glömmer.
Språket är enkelt, poetiskt och vackert.
Orgeldagar i Hedvig Eleonora 14 - 17 februari.
Oragnisten i Gustav Vasa kyrka, Olof Andersson, höll ett seminarium i Hedvig Eleonora, om improvisation i praktiken. Åhörarna fick klättra upp på orgelläktaren och andäktigt beskåda handarbetet på tre klaviaturer och fotarbetet på pedalerna. Och så alla klaffarna till höger och vänster.
Helt underbart. Orglarna i Hedvig Eleonora och Gustav Vasa är s. k. allorglar. Man kan spela allt på dem.
Olof Andersson berättade om vilka olika slag av inmprovisastion som kan förekomma i en organists vardag alltifrån postludium till tappa noterna i knät.
Han gav bland annat exempel på utgångsmarsch vid bröllop som gärna kan vara en blandning av Delsbo och Star Trek, enligt Olof Andersson.
Det var väldigt pampigt och fullt av glädje och tillförsikt.
Han berättade om kebabskalan, en sorts harmonisk mollskala, som man kan använda för att till exempel i julspel illustrera de tre vise männens ankomst till Betlehem. Uppenbarelsen av änglar framkallas genom att organisten lägger ner båda armbågarna på orgeln och helst i syntes med ljus. Sa Olof Andersson,
Slutligen bad han publiken, som till större delen bestod av musikstuderande, om förslag på melodier som han kunde improvisera över. Det kom en del förslag, och Olof Andersson fastnade för Blinka lilla stjärna och Marseljäsen.
Och så gjorde han det. Slog ihop dem och improviserade.
Fråga mig inte hur jag gör, sa han. Jag börjar någonstans och sedan vet örat fingrarna och försöker forma en enhet.
Jean Sibelius lär ha haft samma uppfattning om saken. Musiken finner sin form, jag håller i pennan, sa han.
Ordinarie organisten i Hedvig Eleonora, Ulf Norberg, agerade ordningsman och kaffekokare för dagen.
Elegant, lärorikt och med mycken humor. Den suveräne Olof Andersson förmedlar sig lekande lätt med sin publik. Kunskaper och engagemang är alltid lika övertygande.
Inlägg
