måndag 4 februari 2013
Omatsu - en gatusångerska
Under 1870 - talet växte det fram en sorts populärlitteratur i Japan motsvarande ungefär vår tids chic - lit. Den handlade ofta om farliga kvinnor och hade ursprungligen en verklig händelse som utgångspunkt.
Dokufun, d.v.s. den farliga kvinnan står utanför samhället och utgör en fara.
Bestsellern Gatusångerskan Omatsus äventyr har däremot ingen verklig händelse i botten, men är utrustad med många rafflande ingredienser och ger dessutom en kulturhistorisk bild av Japan i brytningstiden mellan shogunatet som tog definitivt slut 1886, och Meijiperioden.
Omatsu är kastlös, en hotfull ickemänniska. Hon är osedvanligt vacker och har lätt att förvrida männens huvuden
Den blev sin upphovsmans, Hikosaku Kubota (1846 - 1898, enda stora framgång. Först gick den som följetong i en tidning. Sedan kom den ut som bok i tre delar. Och nu är den översatt till svenska som enda främmande språk. Ellerströms är förlaget. Översättning, inledning och noter: Ulla Frid, Staffan Lindström, Eiko Nordlander och Marie Söderberg, japanologer vid Stockholms universitet och Japaninstitutet på Handels.
Boken är också illustrerad med träsnitt
Läs Monica Braws intressanta artikel om gatusångerskan Omatsu HÄR
söndag 3 februari 2013
Socialisationen av Ove
En man som heter Ove av Fredrick Backman blev en glad överraskning.
Torsten Wahlund läste.
Till en början blev jag bekymrad för Ove. Rigid och gnetig går han sina inspektionsrundor; grumpy och missnöjd med allt och alla.
Han är ju helt klart deprimerad. Och han har faktiskt anledning att vara det.
59 år, övertalig på arbetet; änkeman och vänlös.
Han hatar vita skjortor och byråkrater; läkare och sjukvårdspersonal och för oändliga papperskrig med dem. Men inget hjälper. Övermakten är alltid för stor. Ove rasar och känner sig förödmjukad.
Det förflutna varvas med det närvarande.
Hans älskade Sonja såg kvaliteter hos Ove som inte många andra kunde locka fram och hon visste hur hon skulle handskas med honom. Efter olyckan undervisade hon bråkiga barn som hade läs- och skrivsvårigheter och fick dem att läsa Shakespeare och älska henne.
Olyckan kostade dem också deras ofödda barn,
En katt tyr sig till Ove som egentligen hatar katter. Men katten nästlar sig in och får heta Ernest efter Hemingway som Sonja var mycket förtjust i.
Ernest blir Oves ständige följslagare och samtalspartner.
Ove förfasar sig över mycket som är nytt i tiden. Och alla dessa nya konstiga människor som flyttar ut och in i radhuskvarteret med hundar som kissar i Oves rabatter.
Men det finns ett par andra kvinnor utöver Sonja som kan hantera Ove. Den ena är en höggravid kvinna i kvarteret som har två flickor och en lufsig man som visar sig heta Patrick, Och så den lilla fllickan på tre år som tycker att Ove är jätterolig Familjen räknar in Ove som en resurs.
Med jämna mellanrum bestämmer sig Ove för att ta livet av sig. Det räcker nu. Han vill träffa älskade Sonja. Men varje gång han ska skrida till verket händer det något som gör att han kommer av sig. Ilska är ett verksamt medel. Och när det kommer vita skjortor för att föra grannen och trätobrodern Rune till något hem trots att Runes hustru Anita sätter sig emot det mäste Ove ställa undan bössan och ta itu med saken på allvar.
Han börjar motvilligt intressera sig för människorna omkring sig. Och de vänder sig till honom för råd och hjälp. Ove är sträv och suckar, men ställer upp och öppnar sitt hem för bögpersonen som blivit utkastad av sin far.
Det här är en bok med mycken människokännedom, humor och värme. Jag tyckte mycket om den. Och den är välskriven. Rätt ska vara rätt.
Torsten Wahlund läste.
Till en början blev jag bekymrad för Ove. Rigid och gnetig går han sina inspektionsrundor; grumpy och missnöjd med allt och alla.
Han är ju helt klart deprimerad. Och han har faktiskt anledning att vara det.
59 år, övertalig på arbetet; änkeman och vänlös.
Han hatar vita skjortor och byråkrater; läkare och sjukvårdspersonal och för oändliga papperskrig med dem. Men inget hjälper. Övermakten är alltid för stor. Ove rasar och känner sig förödmjukad.
Det förflutna varvas med det närvarande.
Hans älskade Sonja såg kvaliteter hos Ove som inte många andra kunde locka fram och hon visste hur hon skulle handskas med honom. Efter olyckan undervisade hon bråkiga barn som hade läs- och skrivsvårigheter och fick dem att läsa Shakespeare och älska henne.
Olyckan kostade dem också deras ofödda barn,
En katt tyr sig till Ove som egentligen hatar katter. Men katten nästlar sig in och får heta Ernest efter Hemingway som Sonja var mycket förtjust i.
Ernest blir Oves ständige följslagare och samtalspartner.
Ove förfasar sig över mycket som är nytt i tiden. Och alla dessa nya konstiga människor som flyttar ut och in i radhuskvarteret med hundar som kissar i Oves rabatter.
Men det finns ett par andra kvinnor utöver Sonja som kan hantera Ove. Den ena är en höggravid kvinna i kvarteret som har två flickor och en lufsig man som visar sig heta Patrick, Och så den lilla fllickan på tre år som tycker att Ove är jätterolig Familjen räknar in Ove som en resurs.
Med jämna mellanrum bestämmer sig Ove för att ta livet av sig. Det räcker nu. Han vill träffa älskade Sonja. Men varje gång han ska skrida till verket händer det något som gör att han kommer av sig. Ilska är ett verksamt medel. Och när det kommer vita skjortor för att föra grannen och trätobrodern Rune till något hem trots att Runes hustru Anita sätter sig emot det mäste Ove ställa undan bössan och ta itu med saken på allvar.
Han börjar motvilligt intressera sig för människorna omkring sig. Och de vänder sig till honom för råd och hjälp. Ove är sträv och suckar, men ställer upp och öppnar sitt hem för bögpersonen som blivit utkastad av sin far.
Det här är en bok med mycken människokännedom, humor och värme. Jag tyckte mycket om den. Och den är välskriven. Rätt ska vara rätt.
Etiketter:
CD - bok,
En man som heter Ove,
Fredrick Backman,
Torsten Wahlund
lördag 2 februari 2013
Bokbloggsjerka 1 - 4 februari
Är du en ”samlare” av saker som kan kopplas till litteraturen (böcker, bokmärken, muggar med litteraturmotiv, etc)?
Det undrar Annika i sin
bokbloggsjerka 1 - 4 februari
Mitt svar: Jag samlar på allt med anknytning till litteratur; bokmärken, muggar, halsband, örhängen, bilder, vykort, porslinsfigurer, pennor - allt sådant som man kanske hittar under kortare eller längre resor eller vid besök i olika bokhandlar.
Är man nörd så är man.
Etiketter:
Bokbloggsjerka,
Bokbloggsjerka 1 - 4 februari
fredag 1 februari 2013
Så kan det gå
Gick på loppis och strövade på jakt efter allt och ingenting och passerade den lilla bokavdelningen. Och så gick det som det gick. För en spottstyver inhandlade jag
Martha - första delen om Martha Quest i serien Våldets barn av Doris Lessing.
Jag fick en oemotståndlig lust att läsa om. Det passar ju också bra i Lyrans klassikerutmaning.
Kyndelälskaren: en barndom i Provence en självbiografisk roman av deckarförfattaren Pierre Magnan har jag redan läst men den kan jag läsa om. Utgiven av fina Grate förlag 2009.
Läs vad jag tyckte då HÄR
Författaren Lucy Dillon är ett okänt kort för mig. Ensamma hjärtan och hemlösa hundar - i skick som ny. En klimatsmart pocket från Bonnier pocket.
"En otroligt varm skön roman med stort hjärta" har någon sagt på SVT Go´kväll. Kanske inte fel med lite feel - good i februari, årets värsta månad
Etiketter:
Feel-good,
Loppisfynd,
Moderna klassiker
torsdag 31 januari 2013
Poesi efter Auschwitz
Theodor W Adorno har sagt att det är omöjligt att skriva poesi efter Auschwitz.
Fel, säger Georg Klein i förordet till Mannen utan öde (Imre Kertéz) och hänvisar till Paul Celans, judisk tysktalande poet född i Rumänien
(1920 - 1970) mest berömda dikt Dödsfuga (1944-45)
Dikten är uppbyggd med fugan som förebild. Fångarna = vi; en tysk man = han. En del av fångarna måste gräva gravar medan andra tvingas spela.
Dödsfuga
Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen
vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i skyn där ligger man inte trångt.
En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
han skriver det och går ut framför huset och stjärnorna blixtrar
han visslar hit sina hundar
han visslar fram sina judar låter gräva en grav i jorden
han befaller oss spel upp nu till dans.
Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om morgonen och middagen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit vi gräver en grav i skyn
där ligger man inte trångt
Han ropar stick djupare i mullen ni där ni andra spela och sjung
han griper efter järnet i bältet han svingar det hans ögon är blå
stick spadarna djupare ni där ni andra fortsätt spela till dans
Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen och morgonen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit han leker med ormar
Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland
han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften
då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt
Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
han leker med ormar och drömmar
döden är en mästare från Tyskland
ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit.
Etiketter:
Dödsfuga,
Lyrik,
Paul Celan,
Tysk litteratur
onsdag 30 januari 2013
Barbro Lindgren och filosofin
I senaste numret av Vi läser finns en intervju med Barbro Lindgren där hon förklarar sig vara den ensligaste människa hon känner. Kultureliten ger henne panik. Familjelivet med man och barn såg ut ungefär som i Lorangaböckerna. Kanske skruvade hon det lite...
I senast utkomna boken Även en ihålig nöt vill bli knäckt ägnar hon sig åt de stora filosoferna.
På sitt sätt. Åt somliga nickar hon instämmande medan andra - som till exempel Hegel - avrättas jäms med fotknölarna med uppiggande respektlöshet.
Så här kan det låta:
"...Av det lilla jag som jag hittills läst (av Schopenhauer) har jag märkt att han är arg på mycket, och det är bra. Han tycker också att världen skulle ha varit mycket bättre att leva i utan människor.
Schopenhauer tyckte att Hegel var en jubelidiot. Det tycker jag med..."
-----
"...På morgonen denna dag låg en liten spindel fastklamrad vid sitt ägg på botten av igelkottens vattenskål. Jag tog försiktigt upp den och satte den på ett salviablad. Den levde till min glädje och höll hårt i ägget. Sen gick jag därifrån.
Efter en stund gick jag tillbaka - då var salviabladet tomt.
Efter spindelräddningen gick jag in och läste lite av Voltaire, om han eventuellt skrivit något om spindlar och deras räddningar, men det hade han inte..."
I senast utkomna boken Även en ihålig nöt vill bli knäckt ägnar hon sig åt de stora filosoferna.
På sitt sätt. Åt somliga nickar hon instämmande medan andra - som till exempel Hegel - avrättas jäms med fotknölarna med uppiggande respektlöshet.
Så här kan det låta:
"...Av det lilla jag som jag hittills läst (av Schopenhauer) har jag märkt att han är arg på mycket, och det är bra. Han tycker också att världen skulle ha varit mycket bättre att leva i utan människor.
Schopenhauer tyckte att Hegel var en jubelidiot. Det tycker jag med..."
-----
"...På morgonen denna dag låg en liten spindel fastklamrad vid sitt ägg på botten av igelkottens vattenskål. Jag tog försiktigt upp den och satte den på ett salviablad. Den levde till min glädje och höll hårt i ägget. Sen gick jag därifrån.
Efter en stund gick jag tillbaka - då var salviabladet tomt.
Efter spindelräddningen gick jag in och läste lite av Voltaire, om han eventuellt skrivit något om spindlar och deras räddningar, men det hade han inte..."
Etiketter:
Barbro Lindgren,
Vi läser,
Även en ihålig nöt vill bli knäckt
tisdag 29 januari 2013
Holm om Hillarp
Fantastiska professor Birgitta Holm föreläste livfullt, humoristiskt och proffsigt om sin lärare och personlig vän, modernistpoeten Rut Hillarp (1914 - 2003).
Rut Hillarp var långt före sin tid och chockade det litterära etablissemanget med sina erotiska dikter (Solens brunn, som var den första diktsamlingen 1946) och romaner. Den urusla kritiken för debutromanen Blodförmörkelse (1951), som handlar om förhållandet med den demoniske rumänske flyktingen Mihail Livada, den förste professorn i filmkunskap, berörde inte henne mycket. Hon var säker på sin sak.
Hon kunde skriva, hon målade, fotograferade och experimenterade med film.
Allt utfördes i den lilla tvårummaren i Årsta. Mihail Livada hade lagt beslag på det tredje rummet (med egen ingång) och det behöll han även efter det att förhållandet tagit slut.
Den andra stora passionen i Rut Hillarps liv var det svenske författaren Sivar Arnér. Det förhålladet var uppdelat i två perioder med många år emellan. Sivar Arner återkom när han behövde fakta för sin självbiografi...
Rut Hillarps intensiva skaparperioder sammanföll med de perioder då hon hade ett kärleksförhållande.
Under andra Sivar Arnér - perioden tillkom de böckerna med dikter och underbara dubbelexponerade foton av Rut Hillarps hand.
Spegel under jorden. 1982
Penelopes väv. 1985
Strand för Isolde. 1991
Rut Hillarp är inte alldeles lättillgänglig. Men Birgitta Holm tycker att man kan börja med de tre dikt- och fotoböckerna, romanen Sindhia (ny uppl. 2000) och den lilla reseberättelsen Kustlinje från 1963 som (naturligtvis) innehåller en fin kärlekshistoria.
Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni är titeln på Birgitta Holms biografi.
Dagboken heter det urval av dagboksanteckningar som Birgitta Holm också gjort.
Kanske tiden äntligen hunnit ifatt den allra tidigaste av modernisterna?
Rut Hillarp var långt före sin tid och chockade det litterära etablissemanget med sina erotiska dikter (Solens brunn, som var den första diktsamlingen 1946) och romaner. Den urusla kritiken för debutromanen Blodförmörkelse (1951), som handlar om förhållandet med den demoniske rumänske flyktingen Mihail Livada, den förste professorn i filmkunskap, berörde inte henne mycket. Hon var säker på sin sak.
Hon kunde skriva, hon målade, fotograferade och experimenterade med film.
Allt utfördes i den lilla tvårummaren i Årsta. Mihail Livada hade lagt beslag på det tredje rummet (med egen ingång) och det behöll han även efter det att förhållandet tagit slut.
Den andra stora passionen i Rut Hillarps liv var det svenske författaren Sivar Arnér. Det förhålladet var uppdelat i två perioder med många år emellan. Sivar Arner återkom när han behövde fakta för sin självbiografi...
Rut Hillarps intensiva skaparperioder sammanföll med de perioder då hon hade ett kärleksförhållande.
Under andra Sivar Arnér - perioden tillkom de böckerna med dikter och underbara dubbelexponerade foton av Rut Hillarps hand.
Spegel under jorden. 1982
Penelopes väv. 1985
Strand för Isolde. 1991
Rut Hillarp är inte alldeles lättillgänglig. Men Birgitta Holm tycker att man kan börja med de tre dikt- och fotoböckerna, romanen Sindhia (ny uppl. 2000) och den lilla reseberättelsen Kustlinje från 1963 som (naturligtvis) innehåller en fin kärlekshistoria.
Rut Hillarp. Poet och erotiskt geni är titeln på Birgitta Holms biografi.
Dagboken heter det urval av dagboksanteckningar som Birgitta Holm också gjort.
Kanske tiden äntligen hunnit ifatt den allra tidigaste av modernisterna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)