skip to main |
skip to sidebar
Det var ganska länge sedan jag läste en kriminalroman av den isländske författaren
Arnaldur Indridason. Men nu tog jag tag i Den kalla elden och läste den i ett svep. Det gick inte med mindre.
Erlendur Sveinsson, chef vid kriminalpolisen i Rejkjavik, har tagit time out och befinner sig i sin
barndoms trakter på Östra Island. Han övernattar i familjens fallfärdiga dragiga hus. Där ligger han och huttrar och känner närvaron av någon eller något som han inte kan identifiera.
Hans yngre bror Bergur frös ihjäl på fjället i en häftig snöstorm när fadern och de båda sönerna var ute och letade efter fåren.
Bergur återfanns aldrig. Nu ärockså föräldrarna döda och Erlendur plågas av minnena. Han har länge intresserat sig för hur kroppen förhåller sig till och reagerar på stark kyla.
Nu möter han också berättelsen om de engelska soldaterna som 1942 gick vilse i en snöstorm men som kunde räddas till livet i stor utsträckning. I samma snöstorm försvinner en ung kvinna, Matthildur. Ingen har någonsin funnit något spår av henne heller.
Erlendur intervjuar äldre människor i området trots ett visst motstånd. De har tigit länge och det tar
en stund att lossa deras tungors band.
Det är kallt och mörkt hela tiden - förefaller det. Människors relationer kartläggs. Det karga landskapet på östra Island är mycket närvarande.
och stämmer väl med det tragiska i berättelsen
Unga bonddottern Katrina från Österbotten är vacker, gyllenblond och ståtlig. Hon har många friare, men faller för den glade, sprallige sjömannen Johan Johansson från Åland som alltid sjunger och berättar historier.
Bland annat lovar han Katrina guld och gröna skogar och blå äpplen om hon följer honom till Åland. Vilket hon också gör.
Så snart de kommer dit upptäcker hon sitt misstag. Men sådant är Katrinas kynne att hon utan knot tar konsekvenserna av sitt felval.
Den minsta gråaste kojan på Torsö blir hennes hem för resten av livet. Där sliter hon ont på dagsverken hos kaptensbönderna för familjen. Katrina tar om hand. Inte bara den egna familjen. Grannen, den utslitna Beda, har i Katrina ett orubbligt stöd och en vänskap utan åthävor.
Tre söner och en dotter föds i familjen. Johan är inte till stor hjälp, men äldste sonen, Einar, går i tidig ålder på dagsverken. Katrina våndas (så även läsaren), men kan inget göra. Einar blir också den som målmedvetet går in för att komma sig upp och ut i världen som kompensation för den fattiga barndomen.
Katrina är stolt och stark och inte rädd för att säga ifrån. Hon vinner respekt överallt. Något välstånd blir det aldrig tal om, men hon lyckas skaffa en ko och några äppelträd.
Åland är avskuret från övriga världen. Så är Fasta Åland avskilt från de andra öarna. Klinten hör inte riktigt till resten av byn. Katrina återser aldrig sin hembygd.
Katrinas liv på Åland är ett stycke kvinnohistoria, vilket ju var något som intresserade författarinnan Sally Salminen. Ålandsfrågan var ett annat engagemang och den berörs också i Katrina.
Katrina kom ut 1936 och filmades 1943 med Märta Ekström som Katrina, Frank Sundström som Johan.
Katrinas levnadsöde engagerar. Romanen blev omedelbart en storsäljare och den lever vidare. Jag tycker att man associerar till statarromanen Bara en mor av Ivar Lo - Johansson. Den kom ut 1939 och filmades 1949 med Eva Dahlbeck i huvudrollen som Rya - Rya.
Jag kommer också att tänka på de amerikanska slavarna på bomullsfälten.
Katrina får delta i Lyrans Klassikerutmaning
I årets första bokbloggsjerka ber ANNIKA
oss att berätta om vilken bok i vårens utgivning som vi väntar allra mest på.
Då väljer jag Kattens bord, en roman av Michael Ondaatje.
Den kommer ut i mars på Natur & Kultur.
Jag hoppas att den är något i stil med Ondaatjes Running in the family.
Den handlar i varje fall om barndomen med inslag av vuxenlivet.
Månadens diktare januari: Lars Lundkvist (1928 - 2012)
i Dagens dikt i P1
är Lars Lundkvist som enligt litteraturvetaren Staffan Söderblom "
är den avväpnande enkelhetens skald: i suverän förtätning
möter häpnad inför livsundret bredvid vis illusionslöshet."
Väl uttryckt tycker jag, som alltid varit förtjust i Lars Lundkvists dikter.
I min hylla hittade jag Korn från 1985.
Skillnad
Kvinnan är vis,
mannen är klok.
Din visdom:
en fågel, en fjäril
bland skalbaggarna på ängen,
i mannens dröm.
Min klokher: en järnklump,
självmedveten som fasanenes ägg.
Visdomen
kan förstå sin nästas själ.
Klokheten räknar bilar,
de röda och gröna bilarnas antal.
Kvinnan är vis,
hon genomskådar mannens dårskaper.
I tusentals år
har hon förlåtit honom.
"Alla likheter med verkligheten är avsiktliga" är mottot för Om man ännu finns.
En familjekrönika av Rose Lagercrantz. Under det år det tog för hennes mor att dö på sjukhus och vårdhem försökte författaren kartlägga sin bakgrund. Det var inte lätt. Ingen var benägen att tala. Allra minst mamma som överlevt förintelsen men sett två av sina systrar gå i gasen med var sitt barn i handen.
De överlevande valde ofta glömskan för att orka leva vidare.
Alternativet var hat.
"Jag vet inte. Jag fattar inte att jag ännu finns", sa hennes mamma Ella som till slut helt levde för dotterns besök. Alla släktingarna var färgstarka individualister som på ett eller annat sätt undkommit förintelsen. Det var det enda de egentligen hade gemensamt. Systematiskt går Rose Lagercrantz igenom dem alla; besöker, ringer, skriver. Tålmodigt pusslar hon ihop minnesfragmenten till större enheter. Adeline, sysslingen, som hon redan skrivit om tidigare i Adeline eller Resten av min ungdom, förbryllar in i det sista.
Om man ännu finns är en greppvänlig, behaglig bok med fin layout och ett gripande innehåll. Rose Lagercrantz berättar enkelt och okonstlat om släktens kamp för överlevnad. Man läser andlöst .Det är som att bläddra i ett fotoalbum. En del fotografier finns på bokens omslag i vackert sepiabrunt.
Om man ännu finns är ytterligare en påminnelse om sådant som aldrig får glömmas.
Sally Salminen (1906 - 1976) förrdes i Vargata på Vårdö i åländska skärgården.
Hon var nummer sju i en syskonskara på elva. Fadern dog när Sally var sju år och familjen fick det svårt ekonomiskt.
Sally Salminen kom att resa mycket under sitt liv. Hon och hennes man, den danske konstnären Johannes Dührkop, tyckte mycket om att resa. Men för Sally själv utgjorde nog resandet ett svar på en inre oro och rotlöshet.
De kom också att bo i flera olika länder. Sally var också den som ofta bytte arbetsplats i yngre år
Det var under några hembiträdesår i USA som Sally skrev romanen Katrina (1936; jag återkommer senare till den) som skulle göra henne världsberömd och på samma gång blev ett gissel för henne.
Den plötsliga berömmelsen blev stor och påfrestande och Katrina kom också att skymma allt annat hon skrev och skrivit.
Sallys saga. En minnesbok om Sally Salminen till 50-årsminnet av Katrina.
Anna Bondestam står som redaktör. Medverkar gör olika finlandssvenska författare (såsom Anni Blomqvist, Gunvor Javén, Valdemar Nyman och Marianne Backlén) samt syster Aili. De belyser Sally Salminen som människa och författare från olika håll.Hon engagerade sig i samhällsfrågor; hon intresserade sig för kvinnofrågor och hon tog ställning i ålandsfrågan. Hon hade den bestämda uppfattningen att att Ålan borde tillhöra Sverige.
Sally Salminens liv var ingen dans på rosor. Hon hade ett bildningskomplex som gjorde att hon i hela sitt liv energiskt försökte förkovra sig. Hon drevs mot vänster av sitt klassmedvetande; hon lutade sig en tid religiöst åt oxfordrörelsen och russellianarna (som sedermera blev Jehovas vittnen). Katrina mottogs med misstro och ogillande i hennes hemtrakter och hon såg sig förbigången när det gällde stipendier och andra erkännanden.
Sallys saga ger en bild av en komplex kvinna som är oförtjänt bortglömd.
Artikeln i Nordisk kvinnolitteraturhistoria
är i käckaste laget enligt min mening och alltför summarisk: En tjänstepigas succéroman skriven av Tuva Korsström.
Biblioteket i Mariehamn erbjuder en mera seriös
artikel .
Jag fortsätter att planera vårläsningen.
Själva planeringen är en stor del av nöjet.
Efter att ha läst den fantastiska Agaat av Marlene van Niekerk vill jag gärna fortsätta med vårens (mars) tegelsten ( 500 s.) Memorandum.
Den tilldrar sig i Kapstaden och handlar om en man som bereder sig på att lämna jordelivet. Niclas Hval har gjort översättningen. Förlaget är Weylers.
Många gånger har jag bläddrat förbi Gustaf Adolf Lysholms böcker på biblioteket.
utan att stanna upp och fråga mig vem han var.
Nu har Per Wästberg porträtterat den skygge mannen i Gustaf Adolf Lysholm. Diktare, drömmare, servitör.
Liksom vännen Wästberg älskade Lysholm Stockholm och litteraturen.
Den här levnadsteckningen ser jag fram emot. Den kommer ut i mars på Wahlström & Widstrand.
En annan diktare som jag vet skamligt lite om är William Blake (1757 - 1827)
Carl - Johan Malmberg, som bland mycket annat är recensent i Svenskan, har ägnat åtskillig tid åt Blake och är nu en auktoritet på området.
Stjärnan i foten. Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake är titeln på Malmbergs bok som kommer ut i april på Wahlström & Widstrand
Den blå tvålen, en essä om romanen av Sara Danius, professor i estetik vid Södertörns högskola utforskar tre klassiker, Stendhal, Flaubert och Balzac, och hur de gör saker och ting synliga i och med att realismen föds.
Utkommer i april på Albert Bonniers förlag.
Inlägg
