Gott nytt år!

Gott nytt år!
Kläppen tungt i klockan slår:
"Nu är ny-år inne!"
Tack, du kära, gamla år,
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne!
Nya år,
kom med fröjd och sol och vår
och ett tacksamt sinne!

Elsa Beskow och Herman Siegwald, Vill du läsa? Första skolåret

Snöns rike

Snöns rike (1948) räknas som Yasunari Kawabatas mästerstycke.
Det förstår jag. Fullständigt förtrollad har jag just lagt ifrån mig den poetiska romanen som är så vacker och - som jag uppfattar det - japansk.
I Tusen tranor var det teceremonin som var någon sorts nav. Här är det geishakulturen.
Den sysslolöse, stormrike Shimamura som ärvt sin förmögenhet åker då och då upp i bergen till kurorten Honshu vid de varma källorna för att återfinna sin livslust. Där träffar han geishan Komako, som begår den för en geisha oförlåtliga synden att bli kär i en kund. Hon ger, men får inget tillbaka. Shimamura iakttar sin egen känslokyla, men känner ändå en viss dragning till Komako. Det finns också en annan ung kvinna med i bilden, Yoko. Hon figurerar redan under tågresan på den snöiga vägen upp i bergen. Shimamuras hustru syns inte men finns ändå. Om henne får vi inte veta något. Detta känns igen från Tusen tranor. Två kvinnor och en man. Och en osynlig hustru och likaledes osynliga barn. Som en del i en riktig mans utrustning.
Det är genom Shimamura författaren låter läsaren uppleva de vackra bergen med de brinnande lönnarna, snön, månskenet, persimonträden, cederlundarna, de vita boveteblommorna med röda stänglar, lotusdammarna med röda karpar, trollsländorna, dvärgbambun, nagatamusiken och så vidare. 
Per Erik Wahlund har gjort översättningen till svenska från den engelska utgåvan
Snow Country. Han har också förklarat en del japanska uttryck i slutet av boken.

Lustigkulle har skrivit alldeles utmärkt om Snöns rike i sin blogg 
Stänk och flikar

Sic transit gloria mundi

Brita Burenberg - sista delen i Harald Beijers Brita Burenberg- trilogi.
Den yngre generationen Burenberg får stor plats i Brita Burenberg;  i all synnerhet den äldste sonen Greger. Han är moderns favorit, men är en lättjefull slösare utan go.
Dramatiken är stor hela romanen igenom. Gudarna rasar som i ett grekiskt drama och tar ut sin tribut.
Problemen hopar sig för familjen Burenberg. Tiderna blir sämre; affärerna görs på ett annat sätt; Greger sr har tappat stinget. Ibland längtar han tillbaka till studietiden och supbröderna.
Brita Burenberg har fått sitt nya hus trots att det egentligen var tillbyggnad av lagerlokaler som behövdes. (Man frågar sig varför inte Greger Burenberg sade det då?) Familjen lever på stor fot och Brita Burenberg köper loss föräldrarnas lilla gård vilket kommer att bli ödesdigert för dem. Brita ordnar och ställer för andra.
Inte av någon oegennyttig kärlek utan för att det passar hennes syften.
Unge Gregers öde styrs av modern bakom ryggen på honom.
Och det blir ödesdigert för honom. 
Kyrkan och prästerskapet har författaren också ett gott öga till. 
Greger Burenbergs sup- och studiekamrat, kallad Paniken, har nu blivit präst och han får också en hel del utrymme i romanen. Han har blivit präst av alla de felaktiga skälen. Hans hustrun är en småskuren, elak skata. Tillsammans är de rena katastrofen.
Den andre studiekamraten Fritz,  sköter nu reklamen (läs: klistrar affischer) för ett nöjesfält.; ständigt på jakt efter pengar; alltid lika törstig. I sin uselhet drar han sig inte ens för att prisge sin dotter för några hundralappar.
Livet har inte blivit vad någon av dem tänkt sig.
Författaren har inte sparat på krutet. Men det känns obearbetat. Som om han plötsligt blivit trött på hela historien, men ända vill knyta ihop säcken. Och jag medger att jag läste och läste för att se hur han skulle lyckas med det.
Det är en mörk människosyn Harald Beijer ådagalägger.  Han är ute i ett ärende. Han håller en domedagspredikan. Det är mycket lag men inget evangelium.

Julantologi

Helena tipsade för en tid sedan om julantologin Holiday  och berättade om sin hatkärlek till chicklitförfattaren Jane Green. 
Jag har aldrig läst något av Jane Green och Holiday har ett läckert omslag så idag när jag besökte vår lokala boklåda i ett annat ärende och sprang rakt på Holiday så klippte jag till.
Inte heller har jag läst något av de båda andra författarna i antologin 
Jennifer Coburn och Liz Ireland

Brita i äktenskapet

Eva Dahlbeck som Brita Månsson. Bild: Wikipedia

Del två i Harald Beijers serie om Brita Burenberg har titeln Brita i äktenskapet.
Brita Burenberg f. Månsson har nått sina drömmars mål. Hon har blivit rikt gift, fått två barn och päls. 
Maken Greger har stadgat sig. Svärföräldrarna kommer hon bra överens med trots att de bor under samma tak. Grosshandlare Burenberg d. ä. har ett särskilt gott öga till svärdottern som ju  kommer ur enkla förhållanden liksom han.
Arton år har gått sedan Brita kom i grosshandlarhuset. Hon har använt tiden väl. 
Hennes gamla faster Ida som är trotjänarinna i huset gläds åt att ha en anförvant i sin närhet.
Sin bror, Britas far, har hon bara sett ett fåtal gånger under de år hon bott i staden.
Nu ligger hon på sitt yttersta och hoppas på en hedersam begravning. Fast hon säger tvärtom till Brita, som inte är sen att nappa på kroken. Det får bli en begravning i största enkelhet och tysthet.
Inte vill hon bli påmind om sitt enkla ursprung? Hon har lämnat sitt ursprung helt därhän.
Föräldrahemmet påminner mest om ett friluftsmuseum, tycker hon.Och hon föredrar sin spröda, behagliga svärmor framför sin egen slitna, brunbrända mor.
Arvid, ungdomskärleken från hembygden, dyker upp då och då. Honom har Brita också förvisat ur sitt liv - bokstavligen och bildligen. Men där råder hon inte riktigt över sina känslor. 
Greger känner intuitivt hur  det ligger till.
Brita känner sig trots allt inte riktigt tillfreds. Hon går runt i det fina huset och ser sprickor och förslitningar. Glansen har mattats. Allt har blivit gammalt. Hon också. (Brita är hela 33...)
Brita bestämmer sig plötsligt för att lösningen heter flytt. Köpa ny, fin tomt. Flytta. Så som alla andra fina familjer börjat göra.
Där ungefär slutar Brita i äktenskapet.
Harald Beijer har tecknat porträttet  av Brita i vitriol. Hon är så gott som odelat osympatisk. 
Man kan förstå hennes rädsla för ett liv i fattigdom. Men till vilket pris?
Författaren verkar vara djupt pessimistisk vad det gäller människan i allmänhet. Den värsta delen av människosläktet är kvinnan. Hon står lägre än mannen och hennes motiv ifrågasätts konsekvent. Men kvinnan är livskraftigare än mannen. 
Ibland tänker jag på Elin Wägners Åsa - Hanna och hennes utveckling från ung, oskyldig  flicka till förslagen och förmögen kvinna som sålt sin själ åt Mammon.

Ur min mammas bokhylla

I min mammas bokhylla stod en trilogi av Harald Beijer (1896 - 1955).
Många gånger tänkte jag att den måst jag läsa någon gång. 
Kvinnohistoria är alltid intressant.
Det fanns en hel del sådan i mammas bokhyllor och jag läste dem i tur och ordning. Men romanerna om Brita Burenberg förblev olästa. Tills nu.
Brita i grosshandlarhuset heter den första delen som kom ut 1940.
Den handlar om unga Brita Månsson på Enbacken som måste ta tjänst tidigare än föräldrarna tänkt sig eftersom den fattiga familjen drabbats av torka och missväxt och det blir svårt att mätta alla munnarna i huset.
Brita kommer till huvudstaden till grosshandlare Burenbergs hus. 
Snabbt finner hon sig tillrätta och lär sig älska tryggheten och välståndet och alla vackra saker i huset. Hon lovar sig själv att hon aldrig ska blir förslavad som föräldrarna.
Grosshandlaren själv är av en annan klass än sin adliga hustru. Sonen Greger är en odåga som sätter sprätt på faderns pengar utan att bedriva några som helst studier. Han står i motsatsförhållande till den präktige uppåtsträvande Arvid Persson som varit Britas vän redan i tidiga skolåren
Britas förtorkade ogifta faster Ida tjänar också i huset och står i bjärt kontrast till Britas unga. levnadsglada, övermodiga person. Spelet mellan olika människor och samhällsklasser utforskas.
Brita i grosshandlarhuset filmades i 1946 med den underbara Eva Dahlbeck i huvudrollen. George Fant spelade Greger och Åke Grönberg Arvid.
Harald Beijer hade erfarenheter av många olika yrkesområden. 
Han har en mörk syn på människan i allmänhet. Kvinnan framställs ofta som som beräknande och förledande.<
Det finns inte mycket att läsa om författaren Harald Beijer. Om han omnämns så är det i lätt förklenande eller nedlåtande ordalag.
En som tycker att han är oförtjänt bortglömd är litteraturvetaren Elisabeth Tykesson som skriver honom i en essä "En ropandes röst" i Tolv essayer, 1945. Hon menar att Harald Beijer kanske inte är den som fått den bästa kritiken.  Men han är den man minns.
Jag läser vidare.

Dagens dikt

Ett barn är fött idag!

Rödsaktigt lyktsken glänser
på frusen trottoar
Långt bortom tidens gränser    
ett ögonblick jag var. 
Jag hörde bortom tunga  
grå fält och vattendrag 
en herdeskara sjunga:  
Ett barn är fött i dag!
 
Jag hejdar mig och tänker:  
Står jag i hörnet kvar?   
Rödaktigt lyktsken blänker  
på frusen trottoar. 
Mitt öra blåsten piskar  
med kalla gisselslag  
men djupt i mig det viskar:  
Ett barn är fött i dag!

Din vinternatt som kuvats  
av frosten och låg stum,  
o ande, har förljuvats  
av evangelium!  
Snart skingrar morgonglöden  
allt mörker kring ditt jag.  
Förgänglig är blott döden.  
Ett barn är fött i dag!


Dikt: Ett barn är fött idag!
Författare: Hjalmar GullbergDiktsamling: Sonat
Förlag: Bonniers 1929
Uppläsare: Lena GranhagenMusik: Dietrich Buxtehude: In dulci jubilo. Wolfgang Rübsam, orgel.