Bokmat

1990 firade Månpocket 10 - årsjubileum med att ge ut Bokmat. En kulinarisk promenad.
Under redaktion av Gösta Åberg. Många bidrag är hämtade ur Gastronomiska kalenderns årsbok.
Gammalt blandas med nyare; kockar möter skönlitterära författare, sångare och ordmänniskor.

Cajsa Wargs bidrag Ål à la Daube börjar så här:
"Twätta ålen ganska wäl och fläck honom sedan i ryggen, och skiölg wäl bort bloden, skiär allt kiöttet ifrån skinnet, men akta att det inte går sönder, och rensa bort benen: tag hälften så mycket gäddekiött, som kiöttet av ålen, hacka det altsammans rätt fint, och lägg däruti salt, peppar, litet stötte näglikor och rifwit muskott. Och så vidare" 1753

"Kroppens och själens liflighet äro mycket mera beroende af hvarandra, än man vanligen tyckes vilja erkänna, synnerligen hos sådana konstitutioner,  hvilkas matsmältningsorgan äro nyckfulla..."
inleder Ch. Em. Hagdal sin betraktelse Kokerskan. 1879

Så följer till exempel köttgrytor av Tore Wretman; Monsunsoppa av Evert Taube och Kalf - filet av Gustafva Björklund. Allra sist kommer två dikter av Werner Aspenström varav den en är

Sill och potatis

Bäst smakar väl sill och potatis när man brottats med en stendjävul hela dagen,
Borrat, sprängt och forslat bort
och blivit färdig just som solen sjönk.
Trasmattan delar köksgolvet mitt itu
som vintergatan himlen.
Tre potatisar fiskas upp ur kastrullen,
kläs av och läggs bredvid den stekta sillen.
Det jordkällarsvala drickat i tillbringarn hälls över i ett glas
som strax får liv och fradgar sig igen.
Och det ska inte knusslas med lök på sillen.

Ur Poeternas kokbok. 1981

Lovsång

Lovsång till morgonens kaffebricka i Köpenhamn

Redan på avstånd hör jag det glada klirrande ljudet av en kaffebricka när man bär den fram mot min dörr som jag i förväg har öppnat på glänt -
  Kaffedoften når fram till mig före brickan och kommer mina näsvingar att darra
  Duken, vit och ren som nyfallen snö, är en frisk glädje för  mitt öga.
  Kaffekannan är bred och stor och förtroendeingivande.
Bruna droppar inner neråt sidorna och torkar in, likande utropstecken. Kaffet tränger ända upp i kannans snabelliknande pip och tittar på en med ett brunt gäckande öga.
  Koppen, pärlemorvit med små blå skogsblommor, är stor och djup. Utan svårighet kan min knutna hand leka fågel i dess bo.
  Grädden, i en kanna som tycks vara barn till kaffekannan, är tjock och honungsgul.
  Sockerbitarna är fyrkantiga kristaller som strålar utan att behöva ett mörker som en nackspegel.
  Smöret, fyra halvmånformade bågar upplagda i kors över varann, liknar en krabba som krälar på land.
  Den svarta brödskivan doftar av vår och jord, vällustigt sjunker mina tänder i dess mjuka mörker.
  Apelsinmarmeladen, solfärgat gyllene, smakar som en korsning mellan socker och bittermandel.
   Den stora varma skorpan är en gyllenbrun vagga där smöret sjunker in som en mörk skugga.
  Det lilla franskbrödet, runt och knaprigt och barnsligt, är som ett litet djur som man vill hålla i handen och känna ömhet för. Att klyva det med den skarpa kniven bär en emot.
  Och slutligen kommer man till det doftande varma wienerbrödet, en spröd luftig krans av löv på löv och i dess mitt röd hallonsylt som en kyss, eller en mörk sockermassa som en liten tillfrusen sjö.
  Ja, kan man bli annat än glad inför denna morgonens 
livsbejakande kaffebricka!

Ur Munspel under molnen (1956)
Maria Wine

Bilderna är lånade

A Jack of All Trades

De olydigas litteraturhistoria och andra essäer av prof. em. i drama vid Lunds universitet Ingvar Holm  innehåller artiklar som till stora delar varit publicerade på annat håll. Till exempel i Bonniers Allmänna Litteraturhistoria del IV, Från Baudelaire till första världskriget.
Somligt har nu skrivits om, utvidgats och retuscherats inför utgivningen  av 
De olydigas litteraturhistoria. Här finns essäer om författare, konst, teater och läsning; ett par av dem självbiografiska. 
Ingvar Holm målar själv och han har varit dramaturg på Dramaten, teaterkritiker på DN och gästprofessor i Köpenhamn och Köln. Det var också Ingvar Holm som  introducerade ämnet Drama Teater Film i Lund.
Essäerna i De olydigas litteraturhistoria är sorterade under olika rubriker.
Under titlrubriken hittar vi bland annat Claudel och Valéry; Emily Dickinson, Willa Cather och Kate Chopin. 
Yeats, Shaw och Wilde är några som gömmer sig under rubriken Storbrittisk minoritet.
Exempel på olydiga tyskar: Else Lasker - Schüler, Rainer Maria Rilke och Christian Morgenstern.
Ingvar Holms svenska favoriter är Eyvind Johnson , Harry Martinson, 
Fritjof Nilsson Piraten och Elsa Grave. Dessa kände han personligen och här återfinns de under rubriken Litteratörer.
Revolt i kadmium och rosenrött handlar om konstnärer, t. ex. Ulla Viotti, C. O Hultén och Jørgen Nash. Och Karin Sverenius, förstås
Ett avsnitt är analysen av Gullebarns sånger. Ingvar Holm är en av våra främsta kännare av Verner von Heidenstam.
Ingvar Holm älskar havet och segling. Intresset för Afrika - särskilt Algeriet - utvecklades redan i ungdomen. Han älskar tystnaden i öknen. Vad nytt från Afrika? är en av de längre essäerna i boken
"Hans (Ingvar Holms) bok blir en hyllning till humanvetenskaperna och mångfalden" står det på bokomslaget."
Så sant som det är sagt.

Omslagsmålningen är gjord av Ingvar Holms hustru Karin Sverenius : Glad bonde mellan Järrestad och Gladsax. Olja 2004

Tematrio - Tjocka släkten

Så här skriver Lyran

"Dags för ett nytt titeltema. I boktitlar vimlar det av släktskapsrelationer. Här finns fastrar, morfäder, syskon och kusiner av alla de slag. Berätta därför om tre böcker med några släktingar (eller ingiftingar) i"

"Instruktioner"

Svara i egen blogg eller i kommentarerna här. Om ni svarar i egen blogg, kommentera gärna här så vi hittar er! 

Här kommer mina tre släktingar:

Bror och syster av George Eliot. 
Även utgiven och filmad under titeln Kvarnen vid Floss resp. Livet vid floden. 1860 kom boken för första gången. Bror och syster ger en bild av livet i det engelska samhället i mitten av 1800-talet. Nyligen utkommen i pocket.

Kusin Bette av Honoré de Balzac
Berättelsen handlar om människor som drivs av sina begär; efter makt, pengar och/eller kärlek. Det hela blir till en komplicerad härva av intriger.
Tiden är mitten av 1800 - talet.


Gamla magnifika moster Semiramis av Brita von Horn
Brita von Horn var i hela sitt liv intresserad av den ryska kejsarinnan Katarina
den stora. Det är ungefär allt jag vet om denna roman som jag inte läst.
Men jag har alltid haft titeln i huvudet. Jag tror att det är något med alla m:en...

Njugga grannar och långa vintrar

I en liten bergsby på sydsidan av Pyrenéerna i Spanien bor en familj bestående av mor, far och två söner.
Den äldste, Miquel, har gjort sin 2 - åriga militärtjänstgöring. Jordi, den yngre, är nu på väg.
Han är av klenare virke än Miquel och det finns alla skäl till oro.
Hela familjen tänker mycket på detta. Men ingen - säger något.
Efter en tid märker Miquel att det är något som inte står rätt till med modern. Han iakttar henne noga och kommer så småningom fram till var felet ligger. Han hör sig för med fadern. Jo, visst visste han.
Jordi? Troligen, sa fadern.
Miquel är ung, men har inga planer för framtiden. Han vill helst att allt ska vara som vanligt.
En vacker dag försvinner modern. Grannanrna har sett henne ge sig iväg. Med en väska. Tre timmar därefter utbryter en häftig snöstorm. Alla vet att det är livsfarligt att försöka ta sig fram på de smala bergsstigarna. Kan hon ha hunnit fram till sin bror på andra sidan bergen innan snöstormen bröt ut? 
Grannarna stoppar undan sina trätor och hjälper till i sökandet.
Tiden går. Miquel och hans far tappar orienteringen. Hönsen slutar värpa och kaninerna dör. Ingenting fungerar. Far och son är mer än lovligt taffliga i köket. 
Sedan kommer den unge föräldralöse Manolo och tar hand om hushållet. Och tillför något annat; något som saknats alltsedan modern försvann.
Colm Tóibíns kortroman, En lång vinter, är en lång novell som ursprungligen trycktes 2006 i samlingen Mothers and Sons.
Det är en förtätad, tidlös, sparsmakad berättelse. Stämningen är dämpad som alla ljud och konturer mjuknar i ett kraftigt snöfall. Det finns en instängdhet i familjen och i byn och en brist på  kommunikation; bokstavligen och bildligen.

Vitlöksincidenten i Paradiset

Bilden är lånad från Sydsvenskan

När de styrande i Gaomi - provinsen i nordöstra Kina sade åt bönderna att odla vitlök för sitt uppehälle så gjorde de det. De odlade, vattnade, gödslade, skördade, åt, luktade och levde vitlök.
Sedan visade det sig att de inte fick avsättning för all sin vitlök (om de inte hade förbindelser, förstås) och då stormade de uppretade bönderna länskontoret, slog sönder fönsterrutor, kastade ut akvarier och piskade upp tjänstemän. 
Det blev ett dyrt kalas för dem. De jagades, fångades, fängslades och misshandlades. Denna händelse fungerar som ett nav och centrum i Vitlöksballaderna av Mo Yan.
I botten ligger ett faktiskt bondeuppror.
Hackordningen i samhället är klar. I toppen finns naturligtvis de styrande. Därefter kommer arbetarna. Längst ner kommer spillet, bönderna.
Mo Yan utgår från den miljö han känner bäst. Han gisslar maktmissbruk, godtycklighet, lokalt översitteri och korruption. Bönderna dignar under skatter, avgifter och pålagor av olika slag.
Mo Yans speciella språkrör, den blinde skalden Zhang Kou, går hårt åt överheten.
Han inleder alla tjugo kapitlena med en slags sammanfattning.
Tiden är senare hälften av 1980 - talet (men det känns som mycket längre sedan). Mo Yan berättar inte kronologiskt, men det är inga problem att orientera sig. Bönderna skildras som gormande, kortsynta män  med dålig impulskontroll. De förskönas eller idealiseras inte på något sätt. De arma kvinnorna står allra längst ner på samhällsstegen och utsätts ofta för både hugg och slag.
Hygien är inget som prioriteras. Allt är smutsigt; luktar och stinker.
Fjärde fastern skiftar färg när man sprutar vatten på henne. När Gao Ma ska gå på friarfärd piffar han upp sig genom att skrapa tänderna med en kniv.
Blod, spyor och exkrementer skildras ingående. En man som besväras av löss äter helt enkelt upp dem. Ibland vill jag skydda mig och tycker att Mo Yan brer på för mycket. Det blir groteskt och tillför inget.
Däremellan kommer underbara skildringar av naturen, växtligheten, stämningar och dagrar.
Vid enstaka tillfällen ger någon uttryck för tafatt ömhet som blir extra rörande eftersom det är så sällsynt. Gao Mas och Jinyus slitstarka kärlekshistoria är robust med skira inslag.
Ibland skrattar man högt. Mo Yan har verkligen sinne för humor och vet hur man berättar en skröna.
Vitlöksballaderna är skriven av en riktig berättare. Men har man inte läst det förut? Och Nobelpriset? 
Jag säger som jag sagt förut: Grattis Tranan och Anna Gustafsson Chen!

Krig, kvinnor och gud

Bang - världsreporter och Käringen mot Strömmen.
Cecilia Tiréus, Helsingborg, höll ett livfullt föredrag om en mycket speciell kvinnna  som var journalist med sin egen särpräglade stil men 
som brände sitt ljus i båda ändarna. Hon var frispråkig och hade civilkurage. På Långholmen hamnade hon för sin civilförsvarsvägran. Men det blev ju en ny miljö att utforska för henne.
Barbro Alving föddes i Uppsala 1909 i en debattglad, frisinnad familj.                    
Redan som tonåring hade hon viktproblem och behandlades på Sabbatsbergs sjukhus med risavkok  och skorpor, vilket   
inte hade någon större inverkan eftersom  vännerna tyckte 
synd om henne och smugglade in allt möjligt gott till henne.
På Sabbatsbergs sjukhus behandlades hon också senare för sin alkoholism.
Tidigt upptäckte hon att hon hade en flickas längtan och en pojkes själ.
Hon visste också att hon ville skriva. Hon arbetade på Stockholms

dagblad, DN, Idun och Veckojournalen.                                                           
och ganska snart visade hon framfötterna på allvar.                                     
Hela tiden hade hon problem med ekonomin och spriten.
Med tiden kom hon att skriva alltmer och under olika signaturer. Bang kom hon att kalla sig redan 1928.                      
Barbro Alving längtade ut. Hon ville resa. Och hon reste till 
OS i Berlin 1936, Spanien under inbördeskriget och hon åkte till Finland under finska vinterkriget, till Norge 1940 och Ungern 1956. Bl. a.
1938 födde Barbro Alving  dottern Maud Fanny "Ruffa" Alving.

Fader var tecknaren Birger Lundquist, som också arbetade på DN. Han dog redan 1941.
Mor och dotter bildade sedan familj med Anna Laura Sjöcrona.
Av alla kända personer som omgav Barbro Alving - Olof Lagercrantz, Staffan Tjerneld, Karin Boye, 
Vilhelm Moberg, Cilla Frankenhäuser (Eyvind Johnsons hustru) och Alice Lyttkens för att nämna några - beundrade och värderade hon Elin Wägner allra mest. De var båda journalister, feminister och fredsaktivister. Barbro Alving fick allt det omfattande materialet om Elin Wägner vid hennes frånfälle. Men det fick sedan gå vidare till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder.  
I slutet av 50 - talet blir Barbro Alving katolik
Barbro Alving dör 1987 och ligger begravd på Selaön i Mälaren.
Jag fick lust att klicka hem Krig kvinnor och gud: en biografi om Barbro Alving
av Beata Arnborg. Den förefaller ge en bra bild av den komplexa Barbro Alving. 
Och Bang om Bang av Barbro och Ruffa Alving.