Redan på avstånd hör jag det glada klirrande ljudet av en kaffebricka när man bär den fram mot min dörr som jag i förväg har öppnat på glänt -
Kaffedoften når fram till mig före brickan och kommer mina näsvingar att darra
Duken, vit och ren som nyfallen snö, är en frisk glädje för mitt öga.
Kaffekannan är bred och stor och förtroendeingivande.
Bruna droppar inner neråt sidorna och torkar in, likande utropstecken. Kaffet tränger ända upp i kannans snabelliknande pip och tittar på en med ett brunt gäckande öga.
Koppen, pärlemorvit med små blå skogsblommor, är stor och djup. Utan svårighet kan min knutna hand leka fågel i dess bo.
Grädden, i en kanna som tycks vara barn till kaffekannan, är tjock och honungsgul.
Sockerbitarna är fyrkantiga kristaller som strålar utan att behöva ett mörker som en nackspegel.
Smöret, fyra halvmånformade bågar upplagda i kors över varann, liknar en krabba som krälar på land.
Den svarta brödskivan doftar av vår och jord, vällustigt sjunker mina tänder i dess mjuka mörker.
Apelsinmarmeladen, solfärgat gyllene, smakar som en korsning mellan socker och bittermandel.
Den stora varma skorpan är en gyllenbrun vagga där smöret sjunker in som en mörk skugga.
Det lilla franskbrödet, runt och knaprigt och barnsligt, är som ett litet djur som man vill hålla i handen och känna ömhet för. Att klyva det med den skarpa kniven bär en emot.
Och slutligen kommer man till det doftande varma wienerbrödet, en spröd luftig krans av löv på löv och i dess mitt röd hallonsylt som en kyss, eller en mörk sockermassa som en liten tillfrusen sjö.
Ja, kan man bli annat än glad inför denna morgonens
livsbejakande kaffebricka!
Ur Munspel under molnen (1956)
Maria Wine
Bilderna är lånade
Inlägg
