Lockar till omläsning

I en understreckare den 11 september frågar sig Hans -  Roland Johansson, forskare i franska vid Stockholms universitet, om Alexandriakvartetten 

1957 - 1960 av Lawrence Durrell (1912 - 1990) är en klassiker eller inte.
Kan man utnämna en roman som endast har några och femtio år på nacken till klassiker? Eller är perspektivet för kort?

1957 kom första delen Justine tätt följd av Balthazar och Mountolive. 1960 kom sista delen, Cleo.

Fem språk, fem raser och ett dussin religioner; kärlek, vänskap och politik är ingredienserna i en roman som handlar om symbiosen mellan en stad och dess människor.
Romanen är enligt författaren själv ett studium av den moderna kärleken. 

Allt - människor och händelser - ses som i ett flertal speglar och belyses från flera håll. Hans - Roland Johansson frågar sig om inte innehållet i romanen möjligtvis underordnas den virtuosa tekniken.

Illusionisten av John Fowles och The good Soldier av Ford Maddox Ford
håller Hans - Roland Johansson som mera "diaboliskt och säkert orkestrerad" respektive "psykologiskt oroande". Och jag blir nyfiken på dem också.
Jag minns att jag vid min tidiga läsning av Alexandriakvartetten tyckte att den var  sinnlig, gåtfull och mycket spännande.
Skulle en omläsning idag innebära samma andlösa upplevelse?
Heder åt Norstedts som oförfärat ger ut Alexandriakvartetten på nytt (övers.: Aida Törnell) i serien Norstedts klassiker.

keramik.dk

Två danska keramiker ställer ut i Orangeriet på Hovdala slott. Keramik og kvindfolk har de satt som rubrik på utställningen.

Nelly Gaskin och Lene Hansen kommer från Korsør i Danmark. De arbetar ihop sedan 2001 och delar verkstad med en tredje keramiker sedan 2011.

Det är en utställning som ger mersmak och skapar habegär. 

Vackra, roliga, glada och användbara föremål - man upptäcker fler och fler för varje gång man tar ett varv.

Utställningen pågår till och med lördagen den 29 september 11 - 17. 

Måndagar stängt

På Stora stallets vind, i samma byggnad som Restaurang Mickelsen, Hovdala slott, pågår en konstutställning med titeln Tidsspår och avtryck.

Utställare är Anna Larsson och Mats Lind från Hässleholm och Susanne Thea från Korsør, Slagelse kommun.

Utställningarna ingår i Nordiska kulturdagar med Föreningen Norden i Hässleholm som huvudarrangör.

Fullständigt oemotståndliga rakuelefanter

Raku-ginerna har Nelly Gaskin och Lene Hansen gjort tillsammans

Vackert krackelerade vaser/krukor

Levnadsglad dam

Änglar

Glada hönor ovanpå sin holk

Människors möten

1857 stod de båda stora europeiska författarna H C Andersen (1805 - 1875)och Charles Dickens (1812 - 1870) på höjden av berömmelse. De hade träffats redan 1847 och sedan brevväxlat under åren.

Dickens var mycket språkkunnig medan H C Andersen endast talade danska. Han hade låtit en britt översätta breven till Dickens. Därför var inte familjen Dickens förberedd på att H C Andersen egentligen inte talade engelska alls. Dessutom tyckte de att han var något av en kuf som  krävde mycken uppmärksamhet och hade svårt att klara sig på egen hand..

Detta skildrar Niklas Rådström i Gästen som kom ut 2006. Han har läst brev och dagböcker och biografier och fyllt ut med eget. 

H C Andersens besök hos Dickens kunde inte ha kommit olägligare.

Dickens hade just fått veta att en mycket god vän hade dött. Han bestämde sig då för att anordna en teaterföreställning till förmån för änkan och hennes barn och det krävde mycket arbete.

Om H C Andersen tänkt sig att få värma sig och sin ensamhet med lite varm gemenskap i en tvåsamhet med många barn så hade han kommit fel. 

Dickens och hustrun Kates äktenskap knakade i fogarna.

Kate var besviken på äktenskapet och utmattad efter tio graviditeter . 

Dickens tyckte att gravida kvinnor var motbjudande och förebrådde henne för att hon alltid var i grocess!!! (Ja, så var det...)

Egentligen var Dickens mera förtjust i sina svägerskor Mary, den fem år yngre och tidigt döda, och Geraldine som alltid stod vid Dickens sida även efter skilsmässan från Kate.

Det är obegripligt att den stackars H C Andersen stannade i fem långa veckor. Jag skulle tro att tecken  på att han hade outstayed his welcome tidigt var mycket tydliga. Det är tragiskt och ibland komiskt att läsa om alla H C Andersens tillkortakommanden. Jag kan inte annat än tycka synd om den store sagoberättaren som inte gjorde någon lycka i England.

Familjen Dickens var däremot ganska roade av hans silhuettklippning.
Annars hade de båda författarna likartade upplevelser i barndomen som i båda fallen satt djupa spår. 
De var överens om konstnärens uppgift.  
"Vi vet båda hur vi ska nå deras tårar", säger Dickens. 
"Deras tårar och deras skratt", replikerar Andersen. 
"Alla behöver dikten som en påminnelse om att varje människas liv är en berättelse på jakt efter en lyssnare". Orden är H C Andersens.
Jag tror att under andra omständigheter och om Andersen haft bättre språkkunskaper och Dickens haft mera tid för H C Andersen så kunde de fem veckorna blivit the beginning of a beautiful friendship.

Korsmässa

Idag är det Korsmässa eller Korsmäss.

"Denna benämning på dagens datum fanns där före 1901, då den utgick. Den stod där till minne av att 14 september skulle ha varit den dag, då man upphöjde Jesu kors. Det hade också den något mer fullständiga benämningen Korsmässa om hösten, eftersom det också fanns en Korsmässa om våren (3 maj)."  

Ur Wikipedia

Det handlar om det heliga korsets upphöjelse till symbol för kristenheten.

Alf Henrikson skriver om Korsmässan i Alla årets dagar. En evighetskalender, en outtömlig källa att ösa ur.

Den 14 september är det också dags för flyttfåglarna att ge sig av enligt Bondepraktikan och man bör ta upp potatisen.

Födelsedagsfirande

Annika på Annikas litteratur- och kulturblogg fyller år och det firar hon med en tävling 
där priserna är olika bokpaket med hemligt innehåll. Det enda som krävs ar att man lämnar en kommentar på hennes blogg och skriver om tävlingen på sin egen blogg.

Belgiens sorg

Belgiens store författare Hugo Claus (1929 - 2008) var ständig Nobelpriskandidat under många år.

Han och Louis Paul Boon räknas som de största flamländska författarna..

Sista bädden (1998) och En vandring i sömnen (2000) är Hugo Claus sista prosatexter.

Han hade fått diagnosen Alzheimers sjukdom och visste vad som väntade. Därför valde han att avsluta sitt liv med hjälp av eutanasi. 

Luc, mannen i En vandring i sömnen, har också börjat tappa orden och orienteringen i tillvaron, såväl bokstavligen som bildligen i en blandning av afasi och Alzheimers sjukdom. 

Det är hjärtskärande att följa honom i hans irrande efter människor i nuet och/eller i minnet. Det är svårt att veta vilket.Och orden sviker honom.

Båda berättelserna handlar om sönderfall och kan symbolisera Belgien splittring i olika områden, språk och religioner. Borgerskapet med dess putsade yta och fula baksida häcklas obarmhärtigt. 

Till viss del kan det påminna om Thomas Bernhard minus vreden.

Ibland är Claus helt uppsluppen, absurd och på gränsen till grotesk. Om det inte hade varit så hemskt på samma gång.

Ta till exempel begravningsföljet i Sista bädden som visar sig vara utmätningsmän på konferens - otroligt komiskt.Film, tänkte jag. Och Hugo Claus var också filmare.

De två omaka kvinnorna i Sista bädden, det rika f. d. underbarnet Emily och städerskan Anna utmanar och gör sig omöjliga var de än kommer. Det känns som om de målat in sig i ett hörn. Och de tar konsekvenserna av det. 

Sista bädden kan också föra tankarna till Emilys mors dödsbädd. De två kvinnorna har mer än en gås oplockad, förstår man av det småhärskna brev till modern som Emily skriver på.

Hugo Claus hittar precis de rätta orden. Och han slösar inte med dem. Det behövs inte.

Översättaren Per Holmer känner sin författare sedan länge och har gjort ett gott arbete. 

I slutet av boken finns en intervju som Marcus Sandekjer på Malexis förlag gör med Per Holmer om  hans samarbete med Hugo Claus.

Sista bädden och En vandring i sömnen är mycket rörande och berörande.

Vintagepimp och hemmafix

Med skräckblandad förtjusning läser jag i Vintagepimp och hemmafix av superbloggaren och föredragshållaren UnderbaraClara. 

Pyssel är verkligen inte min starkaste gren,

men det hindrar inte att jag gärna läser Clara Lidströms tips.

Oförfärat delar hon ut goda råd om allt från renovering av stringhyllor till förfärdigandet av fattighjonets vägglampett.

Pysslandets budord följs av en lista över verktyg och redskap man behöver ha hemma. Man får recept på bl. a. lavendelskorpor, nässelsoppa och äppelpaj; sju lärdomar av husrenovering och förslag på lämpliga växter att ha i en täppa med torparstil och mycket  annat.

In med det gamla ut med det nya heter ett kapitel; älsklingsklänningarna hänger på rad; lille Bertil och den söta hunden är ständiga följeslagare.

Även om jag kanske hoppar över strykvattnet, doftpåsarna och det scrappade linneskåpet just nu i alla fall känns det bra att veta att det finns.

Boken innehåller vackra bilder som UnderbaraClara själv har tagit.

Vintagepimp och hemmafix är full av energi och piggar upp med sina glada färger och okonventionella idéer.