Belgiens sorg

Belgiens store författare Hugo Claus (1929 - 2008) var ständig Nobelpriskandidat under många år.

Han och Louis Paul Boon räknas som de största flamländska författarna..

Sista bädden (1998) och En vandring i sömnen (2000) är Hugo Claus sista prosatexter.

Han hade fått diagnosen Alzheimers sjukdom och visste vad som väntade. Därför valde han att avsluta sitt liv med hjälp av eutanasi. 

Luc, mannen i En vandring i sömnen, har också börjat tappa orden och orienteringen i tillvaron, såväl bokstavligen som bildligen i en blandning av afasi och Alzheimers sjukdom. 

Det är hjärtskärande att följa honom i hans irrande efter människor i nuet och/eller i minnet. Det är svårt att veta vilket.Och orden sviker honom.

Båda berättelserna handlar om sönderfall och kan symbolisera Belgien splittring i olika områden, språk och religioner. Borgerskapet med dess putsade yta och fula baksida häcklas obarmhärtigt. 

Till viss del kan det påminna om Thomas Bernhard minus vreden.

Ibland är Claus helt uppsluppen, absurd och på gränsen till grotesk. Om det inte hade varit så hemskt på samma gång.

Ta till exempel begravningsföljet i Sista bädden som visar sig vara utmätningsmän på konferens - otroligt komiskt.Film, tänkte jag. Och Hugo Claus var också filmare.

De två omaka kvinnorna i Sista bädden, det rika f. d. underbarnet Emily och städerskan Anna utmanar och gör sig omöjliga var de än kommer. Det känns som om de målat in sig i ett hörn. Och de tar konsekvenserna av det. 

Sista bädden kan också föra tankarna till Emilys mors dödsbädd. De två kvinnorna har mer än en gås oplockad, förstår man av det småhärskna brev till modern som Emily skriver på.

Hugo Claus hittar precis de rätta orden. Och han slösar inte med dem. Det behövs inte.

Översättaren Per Holmer känner sin författare sedan länge och har gjort ett gott arbete. 

I slutet av boken finns en intervju som Marcus Sandekjer på Malexis förlag gör med Per Holmer om  hans samarbete med Hugo Claus.

Sista bädden och En vandring i sömnen är mycket rörande och berörande.

Vintagepimp och hemmafix

Med skräckblandad förtjusning läser jag i Vintagepimp och hemmafix av superbloggaren och föredragshållaren UnderbaraClara. 

Pyssel är verkligen inte min starkaste gren,

men det hindrar inte att jag gärna läser Clara Lidströms tips.

Oförfärat delar hon ut goda råd om allt från renovering av stringhyllor till förfärdigandet av fattighjonets vägglampett.

Pysslandets budord följs av en lista över verktyg och redskap man behöver ha hemma. Man får recept på bl. a. lavendelskorpor, nässelsoppa och äppelpaj; sju lärdomar av husrenovering och förslag på lämpliga växter att ha i en täppa med torparstil och mycket  annat.

In med det gamla ut med det nya heter ett kapitel; älsklingsklänningarna hänger på rad; lille Bertil och den söta hunden är ständiga följeslagare.

Även om jag kanske hoppar över strykvattnet, doftpåsarna och det scrappade linneskåpet just nu i alla fall känns det bra att veta att det finns.

Boken innehåller vackra bilder som UnderbaraClara själv har tagit.

Vintagepimp och hemmafix är full av energi och piggar upp med sina glada färger och okonventionella idéer.

Tematrio - Titelblommor

Lyran 

vill att veckans tematrio ska handla om blommor i boktitlar.

Man ska också lägga in sina titelförslag som kommentar i hennes blogg.

Där kan man då läsa alla andras förslag och få tips om nya bloggar på kuppen.

Mina förslag är:

Bild:Wikipedia

Syren och flagg av John Berger. Undertitel: En gammal kvinnas berättelse om en stad. 1992

avslutar trilogin In i deras arbete.

De två övriga delarna är Gräs och rötter samt En gång i Europa

Den handlar om enkla människors liv på europeisk landsbygd.

Översättare är ingen mindre än Steve Sem - Sandberg.

John Berger är engelsman, född i London 1926. Numera bor han i Franrike.

Bilden är lånad

 Den svarta dahlian (1990) av James Ellroy

Otroligt spännande thriller om utredningen av mordet på Elizabeth Short  i  

40 - talets Los Angeles.

Filmen går inte heller av för hackor.

Bilden är lånad

Kamomillgläntan (1992) av Mary Wesley

Fem kusiner på sommarlov i Cornwall 1939 medan molnen hopas.

Deras vänner förekommer också i den äldre släktingens stora hus

För några av dem är det sista sommarlovet. Det är också en släkthistoria.

Mary Wesley debuterade vid 70 års ålder.

Bokbloggsjerka

På Annikas litteratur - och kulturblogg kan man  fredag - måndag delta i Bokbloggsjerka.

Detta veckoslutet ska man tala om vad man läser just nu och lite om det, lämna sitt bidrag i kommentarsfältet på Annikas litteratur - och kulturblogg Bokbloggsjerka 7-10-september 

få tips om andra bokbloggar samt gärna lämna en kommentar om att man hittat dem genom Bokbloggsjerkan.

Just nu läser jag Morgon i Jenin av Susan Abulhawa från Palestina.

En tredjedel är läst ungefär. Konflikten mellan Israel och Palestina är inte lätt att få rätsida på. Den är av gammalt datum och turerna är många. Historiska kunskaper hade varit bra och en karta hade inte heller varit fel. Ordlista över arabiska ord i texten finns däremot.

Jag är ännu lite avvaktande. Vissa delar har varit riktigt bra, som till exempel skildringen av hur kvinnor och barn drabbas av krigets vanvett oavsett när, oavsett var. Annat har känts mera tveksamt. Men - läsning pågår.

Morgon i Jenin kommer vi att diskuteras i min bokcirkel inom kort.

Vidare läser jag Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott.

Birgitta Ney har samlat novellerna och skrivit förord.

Här finns noveller av Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler, Amalia Kerfstedt, Victoria Benedictsson, Hilma Angered Strandberg, Mathilda Malling med flera.

Mycket intressanta inblickar i den rådande samhällsordningen i slutet av 1800 - talet. Naturligtvis är det i synnerhet kvinnans situation som står i fokus.
Synd återkommer jag till.

Ibsens jämlike

I väntan på Sanningens vägar. Anne Charlottes Lefflers liv och dikt av  

Monica Lauritzen

har jag förberett mig lite genom att läsa några artiklar och noveller.

Nordisk kvinnolitteraturhistoria del II. I fadershuset

Anne Charlotte Leffler nämns ofta i par med Alfhild Agrell och så också i 

denna artikel.

ACL var den mera kända av de två.  Victoria Benedictsson, Mathilda Malling, ACL och Alfhild Agrell är de som möjligen omnämns i litteraturhandböcker trots att det på 1880 - talet fanns ganska många skrivande kvinnor. 

De skrev naturligtvis under pseudonym för att inte chikanera man och/eller familj och många av dem hade Henrik Ibsen som en naturlig förebild.

I Författarnas litteraturhistoria finns en artikel om ALC skriven av Barbro Backberger, feminist och en av grundarna till Grupp 8

Samlingen Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott

I urval och med förord av Birgitta Ney

(som för övrigt också har skrivit en doktorsavhandling om Mathilda Malling, Bortom berättelserna)

Lena Kåreland skriver en uppskattande anmälan i en understreckare:

Lefflers liv en skrivkamp för kvinnors rätt

Tilläggas kan att Anne Charlotte Lefflers korta liv  har  lämnat stoff till en roman, Den kärleken,

av en sentida släkting, Tove Leffler.

Samma sentida släkting som sagt att om ACL levt idag så hade hon förmodligen skrivit chic - lit!

Varför det, undrar jag? Hon kunde väl ha fortsatt att skriva feministiskt om klass, genus och kvinnors rättigheter?

Tematrio - Titelmän

Den oförtröttliga Lyran 

ger oss den här  veckan i uppgift att berätta om tre böcker med mansnamn i titlarna.

I mina hyllor hittar jag bland andra dessa tre klassiker:

 Åke och hans värld. 1924. Av Bertil Malmberg (1889 - 1958)

6 - årige Åke är ganska ängslig av sig. Tur då att han har en tuff kompis vid namn Kalle Nubb.

Åkes familj har det ganska mycket bättre ställt än Kalles där pappa är alkoholiserad och mamma är död. Men Kalle är glad ändå. Svensk småstadsliv vid sekelskiftet.

Boken filmades 1984 av Allan Edwall.

10 kr kostade Åke och hans värld utg. av Litteraturfrämjandet som En bok för alla 1978.

Illustrerad av Adolf Hallman

Jacobs rum.1922. Av Virginia Woolf (1882 - 1941)

Detta blev Virginia Woolfs genombrottsroman. Här bryter hon med gängse engelsk berättarteknik.

Jacobs rum skildrar Jacob Flanders vuxenblivande.

Oblomov. 1859. Av Ivan Gontjarov (1812 - 1891)

Oblomov är en oförglömlig gestalt i litteraturen. Han är mycket bildad, intelligent och godhjärtad.

Men han är lättjefull och drömsk och engagerar sig inte i livet. Så låter han sin stora kärlek gå till en annan bara för att han inte vill befatta sig med det som ett giftermål för med sig.

Det är mycket länge sedan jag läste den här boken, men jag känner nu ett sug att läsa om den.

På förekommen anledning

Mohamed Omar föddes 1976 i Uppsala och växte upp i Kenya och Sverige. 

Mamma är svenska, pappa från Iran och styvfar från Kenya.
Vid 16 konverterade Mohamed Omar till islam.

Mohamed Omar är essäist, kulturjournalist och författare. Under en tid var han chefredaktör för tidskriften Minaret.

2005 fick Mohamed Omar sitt litterära genombrott med diktsamlingen Tregångare. Han fick lysande omdömen och ett antal litteraturpriser.
I Tregångare blandar författaren det vardagliga, förbisedda med sufisk mystik.                                                                                                                                                                                                                                              

2009 meddelade Mohamed Omar i en artikel i Expressen att han blivit islamist och bekände sig till de mera fundamentalistiska rörelserna inom islam. Han var antisemit och hade samröre med grupper som förnekade förintelsen.
Arbetet på Minaret upphörde och många vänner försvann.

Nu är det dags för en ny helomvändning.  Mohamed Omar är tillbaka vid utgångspunkten och ber om ursäkt för den skada han åsamkat människor  under tiden som radikal islamist.
I radioprogrammet
Epstein och Nordegren i P1 intervjuades Mohamed Omar idag av Thomas Nordegren och Louise Epstein. Han berättar där att han ville provocera men att han inte egentligen visste vad han gjorde. Han tyckte inte att han hade någon kontakt med sitt inre. Och jag undrar var hans egen familj fanns under denna tid?
Hustrun och barnen? De nämndes över huvud taget inte. Ungefär vid den tiden då Tregångare kom ut hade jag möjlighet att tillsammans med många andra lyssna till ett samtal mellan Mohamed Omar och någon som jag inte längre minns vem det var och så läste han dikter ur Tregångare.
Jag blev väldigt förtjust i dikterna.
Och jag blev  förvånad och mycket besviken när han sedan gjorde sitt utspel som stämde dåligt överens med intrycket  av en sympatisk, nyanserad man.
Mohamed Omar har nu skrivit  en tunn skrift med titeln En opieätares bekännelser där han skildrar åren efter 2009.
Undertitel: Postislamismen ur ett personligt perspektiv.
Jag har inte läst skriften men med ledning av intervjun idag tror jag att man kan känna försiktig optimism.

Gottsunda centrum

Vem är det
som uttolkar regnen?

- som står där
med galonkappa och
uppfälld krage
mitt emot videobutiken
med ansiktet mot skyltfönstret.

Gesternas kalligrafi
handrörelserna
- liksom i slow motion -
nu minns jag dem

från en bok
jag läste i mellanstadiet
om Orientens mytologi.

ur Tregångare