Varför läser ingen Walter Scott?

Den frågan ställer sig litteraturkritikern Ruth Halldén i Radikaler & viktorianer från 2004.

Hon har 1800-talet som sin specialitet och författarna från denna tid räknar hon som sina bästa vänner.

Trots det hade hon inte intresserat sig för Walter Scott (1771 - 1832) och när hon frågade runt bland sina kolleger så hade ingen annan gjort det heller.

Walter Scott började skriva lyrik och fortsatte sedan med historiska romaner som gärna handlade om stridigheter mellan engelsmän och skottar. Han var mycket beläst och den stora förebilden var Shakespeare, men han beundrade också Jane Austen. 

Själv hade han många berömda beundrare i hela Europa; Stendhal, Balzac, Pusjkin, Hugo, Dumas, Topelius och Geijer för att nämna några. Romanens Homeros, benämndes han och Goethe som myntat uttrycket världslitteratur räknade in Scott under den rubriken.

Man kan väl säga att Scott med sitt intresse för historia, natur och hembygd lade grunden till den efterföljande viktorianska romanen.

Jag har inte heller läst något av Walter Scott. Men jag skulle kunna tänka mig att göra ett försök med debutromanen Waverley (1914). 

Ruth Halldén m. fl. tycker att det är synd att Walter Scott är mera känd för ett par av sina sämre romaner, nämligen Ivanhoe och Richard Lejonhjärta.

Tematrio - Titelgeografi

Denna veckan vill 

Lyran 

att vi skriver om tre böcker med geografiska namn i titlarna. Efter lite funderande kom jag på tre titlar som jag varmt kan rekommendera

Om En vinter på Mallorca av George Sand skrev jag så här.

George Sand, Chopin och hennes två barn bodde en vinter på Mallorca för Chopins hälsa.

De var inte välsedda, man skörtade upp dem och allt var bara elände.

Det är mycket länge sedan jag läste Klockorna i Bicêtre av George Simenon (1903 -1989), men jag minns den vemodiga stämningen att jag tyckte att romanen var mycket bra. En man ligger på sjukhuset i Bicêtre. Han har fått en stroke och förlorat talförmågan. Nu tänker han igenom sitt liv och arbetar sig tillbaka.

Det är alltså en av Simenons psykologiska romaner och ingen titel i serien om kommissarie Maigret.

En fördämning mot Stilla Havet minns jag som en läsupplevelse.

Det är Marguerite Duras´genombrottsroman som nu har kommit i nyutgåva på Modernista förlag.

Romanen bygger på Duras´egna barndomsupplevelser i Indokina på en risodling som ligger farligt nära havet. Tiden är 30 - talet.

"Mesiga, mossiga och liberala"

Ikväll visades en utmärkt dokumentärfilm 

på SVT2 om Kvinnliga Medborgarskolan på Fogelstad.

När kvinnorna fick rösträtt 1921 behövde de också utbildning i demokrati.

Skolan startade 1925av Fogelstadsgruppen från vänster Elisabeth Tamm, Ada Nilsson (mycket omtyckt läkare), Kerstin Hesselgren (riksdagsledamot), 

Elin Wägner (författare)och sittande Honorine Hermelin (lärare) , som var rektor på skolan i 30 år.

Fogelstadgruppen gav även ut veckotidskriften Tidevarvet och det var i den som änkan Helga Johansson blev författarinnan Moa Martinson.

Dessa kvinnor hade också trassliga kärleksrelationer. Alla som mötte Honorine Hermelin älskade henne. Hon var ett socialt geni och lyckades hålla beundrarinnorna på gott humör. Även sedan Hagar Olsson kom från Finland "som en hök i en hönsgård" och predikade socialism och radikalfeminism. Naturligtvis blev även hon förälskad i Honorine Hermelin. Men hon tyckte att kvinnorna på Fogelstad var mesiga, mossiga och alltför liberala. Och så pratade de för mycket. Hon ville ha mera handling.

Honorine Hermelin rymmer till slut till Danmark och gifter sig med  teologen Wilhelm Grønbech.

Ada Nilsson är ett besviket bröllopsvittne, men de båda kvinnorna förblir vänner under hela livet.

Ulrika Knutson och Marie Nyreröd har gjort dokumentärfilmen.

Det är en repris från 2007 och den finns att se på SVT Play i 30 dagar framöver. Den går också i repris lördagen den 11/8 kl 17.00 i SVT2.

Ulrika Knutsons bok Kvinnor på gränsen till genombrott. Grupporträtt av Tidevarvets kvinnor kom ut 2004

Svart stig

Jag tycker allt bättre om Åsa Larsson och hennes radarpar kriminalinspektör
Anna Maria Mella och åklagare Rebecca Martinsson. Mella och Martinsson är varandras raka motsatser men de finner varandra alltmer vad tiden lider.
Min favorit är den ensamma, psykiskt sköra Rebecca Martinsson.

Anna Maria har alla trumf på hand; till och med en Robert som fiser i sömnen i sängen intill hennes samt en rad barn. Och hon älskar sitt arbete.

Åsa Larsson bygger omsorgsfullt upp sina intriger och hennes intresse för människor är tydligt.

Hon förlägger alltid sina romaner till Kiruna. Naturen är vidunderligt vacker men klimatet kan vara obarmhärtigt. Särskilt om man som mannen i den dramatiska inledningen till Svart stig oförsiktigt har stigit utanför värmen i sin fiskeark på Torneträsk i bara kalsongerna för att lätta på blåsan.
(Dumma karl!)

Det är beckmörkt, iskallt och storm. Det bär sig inte bättre än att arken sliter sig och ger sig iväg. Den byxlöse måste ge sig iväg och leta efter någon annans ark. Läget är kritiskt så att säga.

Svart stig handlar bland annat om gruvnäring med internationella förgreningar. Det dekadenta överklassiga syskonparet Diddi och Inna  Wattrang ingår en egendomlig allians med underdogen Mauri Kallis.

Sakta men säker tar han med iskall beräkning kommandot över syskonen och arbetar sig "uppåt" och skaffar sig ställning i samhället och en ansenlig förmögenhet enligt principen ändamålet helgar medlen.

Jag kommer att tänka på filmen Betjänten där Dirk Bogarde spelar betjänt åt en  adelsman och så småningom gör sig till herre över sin arbetsgivare.

Dirk Bogarde är lysande som betjänten och James Fox spelar den allt hjälplösare aristokraten Tony.
Svart stig innehåller reflektioner om konstnärskap, minnets beskaffenhet, olika slag av ensamhet, stad och landsbygd.
Åsa Larsson berättar hur stugorna möbleras; om trasmattorna på golven och poslinskrukor som det står mjöl, socker och torkad frukt på; om brickband, polarbröd och hushållsost. Man kommer vanliga människors vardag nära.

Svart stig är den tredje romanen av sex om poliserna i Kiruna (del sex är ännu inte utkommen).

Jag har tidigare läst den fjärde delen, Till dess din vrede upphör.

Svart stig är mörkare men båda är mycket välskrivna och läsvärda och det är inte svårt att förstå varför Åsa Larssons romaner alltid är utlånade på biblioteken.

Tematrio - Titelfärg

Denna veckan vill 

Lyran att vi berättar om tre böcker som har en färg i titeln.
Här kommer mina förslag:

Beskow, Elsa, Tant Grön, tant Brun, tant Gredelin

För att nu inte tala om Farbror Blå. De tre tanterna behöver ingen närmare presentation, men de anses ha Elsa Beskows egna mostrar som förebild.
Tant Grön arbetade i trädgården och var ett rejält fruntimmer. Tant Brun stod vid spisen (men födde inga barn) och Tant Gredelin var spröd och ömtålig och gjorde mest ingenting.

Ellroy, James, Den svarta dahlian

En otroligt spännande kriminalroman som också filmatiserats.
Den bygger på ett verkligt mord på en ung kvinna i Los Angeles

Mykle, Agnar, Sången om den röda rubinen

En norsk skandalroman som ansågs pornografisk när den kom ut 1956.
Ask Burlefot är den unge mannen var utveckling man följer- inte minst då den erotiska. Han möter så småningom sin stora kärlek, Embla.

På tal om George Eliot

I dagarna har Bror och syster eller Kvarnen vid Floss (The Mill on the Floss) av George Eliot kommit ut i pocket. Gun - Britt Sundström har översatt.

The Mill on the Floss kom ut 1860 och första svenska upplaga 1890.

Förlaget är Bonnier pocket i serien Albert Bonniers klassiker.

Det är väldigt roligt att klassikerna kommer i pocketutgivning. Vi är många som älskar pocket.

Omslagen är ofta läckra och stilen helt läslig.

Men - jag hade önskat ett annat omslag på Bror och syster.  Mera så här

eller varför inte så här?

 Eller kanske som omslaget på filmen Livet vid floden som bygger på George Eliots roman.

Jag vet inte riktigt vad omslaget på Bror och syster signalerar. 

Men jag har klickat hem den så jag bestämmer mig när jag fått den i handen. Och läst den, förstås.

Klassikersommar. 5. Herrgårdssagor

Ingen sommar utan Thomas Hardy 1840 - 1928).

I år blev det En grupp förnäma damer (A Group of noble Dames) 1891;

i svensk översättning av Karin Hirn 1906 med förord av Yrjö Hirn.

I en grupp förnäma damer låter Thomas Hardy några medlemmar i ett historiskt och naturvetenskapligt sällskap berätta  historier för varandra.  

Alla tio berättelserna har kvinnliga huvudpersoner och tilldrar sig i det speciella landskap som Hardy kallar Wessex och som ungefär är detsamma som Dorset. Däremot brukar Hardy inte skriva om adeln och de besuttna. Han skildrar vanligtvis  den enkla lantbefolkningen

Thomas Hardy kände sitt landskap väl såväl historiskt som topografiskt . 

Berättelserna bygger till vissa delar på verkliga händelser. Resten är folkliga sägner och Thomas Hardy

Författaren är ovanligt lättsam i dessa berättelser som för övrigt kom ut samma år som Tess. Ibland kan man i andanom höra ett stilla skrockande från författaren. Ändå är somliga av kvinnoödena hjärtslitande.

Hardy hade stor insikt i kvinnors psykologi. Kvinnor ansågs vara nyckfulla naturvarelser med större djärvhet och handlingskraft i kärlek än män. 

Ingen kan som Hardy skildra hur förälskelse flammar upp och sedan svalnar för att ganska snart vara helt utslocknad. 

Herrgårdsdamerna är sysslolösa och uttråkade medan männen sysslar med jakt, affärer , resor och nöjen. Men släktens fortbestånd var viktig. Hustrurna förväntades skaffa arvingar, söner först och främst.

I Hardys värld styr slumpen. Övermod straffas ovillkorligen. En människas öde är förutbestämt och det kommer man inte undan. Stolthet ställer ofta till förtret och det blir bakläxa.

De grekiska tragedierna och Shakespeare är Hardys förebilder.

Miljöerna målar han med Rembrandtskt ljus och en arkitekts sinne för byggnader, kyrkofönster och andra arkitektoniska detaljer.

Jag får en hemkänsla i Hardys miljöer och berättelser.