Staffan Söderblom är poet, essäist och sedan 1996 adjungerad professor vid författarutbildningen Litterär gestaltning, Göteborgs universitet. Hans Och jag var länge död. Läsningar av det ambivalenta: Olav H. Hauge kan man läsa som ett - eller en rad - litterära samtal i dialog och/eller polemik med andra uttolkare, sig själv och läsaren. Staffan Söderblom analyserar dikter av Hauge, visar på återkommande teman, ironin, den falska troskyldigheten och först och sist det "förrädiska" språket. Titeln Och jag var länge död (Inledningen på dikten Gullhanen) är lånad från Eddan. Hauge skriver i sin dagbok att han uppskattar Eddan mer och mer. Den borde finnas i varje norskt hem. Han påpekar också att det är en "Vestlending" som är upphovsman. Och jag var länge död är en bok att läsa sakta och om igen; stillsamt begrunda och låta sjunka in. Man behöver hjälp när man läser Hauges fascinerande dikter.
På måndag 20/2 börjar en ny radioföljetong i P!. Anna Lyons läser Väggen (Die Wand) av österrikiska Marlen Haushofer. Det ser jag fram emot eftersom jag aldrig förstått mig på romanen när jag försökt läsa den. Det är i och för sig länge sedan. Väggen kom ut i Österrike 1963. Första svenska utgåva i översättning av Per Erik Wahlund kom inte förrän 1988!
Steve Sem - Sandberg är alldeles överväldigad i sin essä i DN Profetisk roman om ensamhet heter det i SvD i Marianne Jeffmars recension. Väggen är också filmad.
I Entusiastiska essäer av Jan Erik Vold finns ett avsitt med rubriken Det går an att leva i vardagen också. Om Olav H. Hauge och hans förhållande till tingen.
Jan Erik Vold berättar om hur OHH går från en traditionell, centrallyrisk romantisk tradition till att bli modernist - både till form och innehåll. OHH skriver kortare, avskalade s. k. tingdikter. På 60 - talet "stred" traditionalister och modernister om honom. Båda sidor ansåg att han hörde till deras läger. OHH debuterade 1946 med Glör i aska. I tjugo års tid verkar han som poet med en diktsamling vart femte år. Den sista är Dropar i austavind, 1966. Den äldre OHH har lämnat det centrallyriska; drömmarna och visionerna. Han är mera harmonisk och nöjd med att leva sitt liv i närhet till och överensstämmelse med naturen och tingen. Tingdikterna är kortare och innehåller både humor och ironi. OHH har lärt av de kinesiska diktarna. Hans tematik är splittrad i mindre enheter. "Inte hur världen är, är det mystiska, men att den är" säger språkfilosofen Ludwig Wittgenstein och det kan gälla för OHH också. Han beskriver sina ting och låter läsaren tolka. Sinnesstämning kontra landskap går igenom OHH:s hela författarskap säger Jan - Erik Vold. Vi ser det vi ser på grund av hur vi har det.
På en förfrågan från den hedniske Olof Skötkonung till kung Mildred i England på 1000 - talet om en kristen lärare skickade kung Mildred ärkebiskopen Sigfrid av York. Sigfrid slog läger i Värend och döpte svenskar vid S:t Sigfrids källa vid det blivande Växjö. Kung Olof kallade Sigfrid till Husaby i Västergötland där han själv befann sig. Sigfrid satte sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman att sköta verksamheten i Värend medan han själv åkte till Husaby. När han kom tillbaka fanns inte systersönerna. Men han fann till slut deras avhuggna huvuden i en tunna som sänkts i Helgasjön. Smålänningarna hade dödat dem för att komma åt silverkalkar och patener Kung Olof skyndade till och lade tunga skatter på folket i Värend och skänkte egendomar till Växjö kyrka. De tre avhuggna huvudena finns sedan dess i Växjö domkapitels sigill. Sankt Sigfrids helgonattribut är biskopsdräkten och karet med de tre avhuggna huvudena.
Alla uppgifter är något osäkra. Läs mer på WIKIPEDIA Siffer är en äldre dialektal form av Sigfrid.
Claes Hylinger var den förste svenske författare som Olav H. Hauge talade med. I sin bok Färdaminnen. Bland norska diktare, fiskare och bönder berättar Claes Hylinger om sin vistelse hos den då sextiotvåårige, spänstige norske poeten Olav H. Hauge i Ulvik vid Hardangerfjorden. Han föreläser om kinesisk och japansk lyrik; om Wergeland som enligt Hauge är den mest geniale författaren i den här delen av världen. Svenske Vilhelm Ekelund beundrar han . Och Tegnér! "Ein stor diktar!" Vilket är precis vad Hylinger tycker om Hauge. Hans E. Kinck, den store författaren från västlandet, stod alltid i Hamsuns skugga men är enligt Hauge en större författare. Under några dagar i början av juni vandrar de två omkring, njuter av den vidunderliga utsikten och de blommande äppelträden, äter fläsk, dricker Hauges hembryggda cider och Östgöta Sädesbrännvin som Hylinger medfört och talar om litteratur. Då och då kommer ett barn springande och lämnar eller lånar något ur Hauges stora bibliotek. Ulvik saknar bibliotek. Och någonstans väntar en katt.
Katten sit i tunet når du kjem. Snakk litt med katten. Det er han som er varest i garden
Olav H. Hauge, 1908 -1994, bodde hela sitt liv på Ulvik vid Hardangerfjorden. Förutom några år som han tillbringade på mentalsjukhuset Valen med diagnosen schizofreni. Han hörde röster och hade svår tinnitus. Tiden på sjukhuset minns han som vilsam. Även när han satt på avdelning D - stormavdelningen. Där träffde han enligt egen utsago många stora profeter. Han fick elchocker men undkom lobotomi. Han skrev dagbok i 70 år - utan tanke på någon läsare mer än han själv. Olav Hauge utbildade sig till trädgårdsmästare men det var inget han egentligen ville syssla med. Hauge var en man med bestämda principer vilket inte betydde att han inte satte sig över dem om det föll honom in. Tidningsläsning ogillade han, men icke förty prenumerarade han ibland. Intellektuella akademiker från överklassen tillhörde fiendesidan och var bara skräp i jämförelse med den enkle bonden som levde på det gården producerade. Men det var väldigt roligt att diskutera med akademiker. Och de som älskade Hauges lyrik allra mest var kvinnliga akademiker! Vid 66 års ålder gifte han sig med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. De hade brevväxlat i många år och hon skilde sig och återtog sitt flicknamn för Hauges skull. "Hon är det bästa som hänt mig", sade han. "Vem frågar efter vägen när man har sådan vind?" skriver han i en dikt. Vinden är ett återkommande motiv i Hauges dikter liksom vardagliga ting som en sågbock, en lie eller för den delen en katt. Hauge debuterade 1946 med Glör i oska. 1962 var han en erkänd poet och fick ett statligt arbetsstipendium. Det publika genombrottet kom först 1966 med Dropar i Austavind. Han fick sedan vänja sig vid att det kom både brev och besök. (Telefon hade han aldrig.) Ensamheten - den dyrbaraste lyxen - fick han ge avkall på och någon gång företog han till och med en resa. Redan som tonåring blev han en kräsen storläsare. Bibeln var en kraftfull inspirationskälla för Hauge Vilhelm Ekelund höll Hauge mycket högt och Strindbergs Ensam var helt i hans smak. I övrigt kände han väl till kinesisk och persisk lyrik och beundrade Swedenborg och Baudelaire. Bondeledarna Ho Chi Minh och Mao hyllade Hauge. De skrev ju också lyrik. (Men partier och kollektiv var han negativ till.) Carl - Göran Ekerwald har skrivit en biografi om den egensinnige, märklige Olav H. Hauge och hans diktning, Det stora självporträttet. Dikterna är ett destillat av dagböckerna säger Ekerwald, som uppenbarligen är mycket fascinerad av sitt ämne utan att för den skull bortse från avigsidorna. De 84 dagböckerna, som gavs ut i fem band år 2000, är det stora självporträttet. De är unika i Norden på grund av sitt tankedjup och den fortlöpande självanalysen. Ekerwalds bok kom ut 2011 på Carlssons förlag.
Staffan Söderblom är poet, essäist och sedan 1996 adjungerad professor vid författarutbildningen
Inlägg
