söndag 12 februari 2012

Äppelodlaren vid Hardangerfjorden. Olav H. Hauge. del 2

Olav H. Hauge, 1908 -1994, bodde hela sitt liv på Ulvik vid Hardangerfjorden. Förutom några år som han tillbringade på mentalsjukhuset Valen med diagnosen schizofreni.
Han hörde röster och hade svår tinnitus. Tiden på sjukhuset minns han som vilsam. Även när han satt på avdelning D - stormavdelningen. Där träffde han enligt egen utsago många stora profeter. Han fick elchocker men undkom lobotomi.
Han skrev dagbok i 70 år - utan tanke på någon läsare mer än han själv.
Olav Hauge utbildade sig till trädgårdsmästare men det var inget han egentligen ville syssla med.
Hauge var en man med bestämda principer vilket inte betydde att han inte satte sig över dem om det föll honom in.
Tidningsläsning ogillade han, men icke förty prenumerarade han ibland. Intellektuella akademiker från överklassen tillhörde fiendesidan och var bara skräp i jämförelse med den enkle bonden som levde på det gården producerade.
Men det var väldigt roligt att diskutera med akademiker.
Och de som älskade Hauges lyrik allra mest var kvinnliga akademiker!
Vid 66 års ålder gifte han sig med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. De hade brevväxlat i många år och hon skilde sig och återtog sitt flicknamn för Hauges skull.
"Hon är det bästa som hänt mig", sade han.
"Vem frågar efter vägen när man har sådan vind?" skriver han i en dikt.
Vinden är ett återkommande motiv i Hauges dikter liksom vardagliga ting som en sågbock, en lie eller för den delen en katt.
Hauge debuterade 1946 med Glör i oska. 1962 var han en erkänd poet och fick ett statligt arbetsstipendium. Det publika genombrottet kom först 1966 med
Dropar i Austavind. Han fick sedan vänja sig vid att det kom både brev och besök. (Telefon hade han aldrig.) Ensamheten - den dyrbaraste lyxen - fick han ge avkall på och någon gång företog han till och med en resa.
Redan som tonåring blev han en kräsen storläsare.
Bibeln var en kraftfull inspirationskälla för Hauge
Vilhelm Ekelund höll Hauge mycket högt och Strindbergs Ensam var helt i hans smak.
I övrigt kände han väl till kinesisk och persisk lyrik och beundrade Swedenborg och Baudelaire. Bondeledarna Ho Chi Minh och Mao hyllade Hauge. De skrev ju också lyrik. (Men partier och kollektiv var han negativ till.)
Carl - Göran Ekerwald har skrivit en biografi om den egensinnige, märklige Olav H. Hauge och hans diktning, Det stora självporträttet.
Dikterna är ett destillat av dagböckerna säger Ekerwald, som uppenbarligen är mycket fascinerad av sitt ämne utan att för den skull bortse från avigsidorna.
De 84 dagböckerna, som gavs ut i fem band år 2000, är det stora självporträttet.
De är unika i Norden på grund av sitt tankedjup och den fortlöpande självanalysen.
Ekerwalds bok kom ut 2011 på Carlssons förlag.

2 kommentarer:

  1. Mycket intressant. Den boken ska jag leta efter på biblioteket!

    SvaraRadera