I bokförlaget Argassos serie Klassiska seriealbum har turen kommit till Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Även om jag är tveksam till idén med att göra serie av klassiker måste jag säga att det är ambitiöst gjort.
Författarinnan presenteras; familjen Brontës släktträd finns med liksom kronologi och ett brev skrivet av Charlotte Brontë. I början presenteras alla personerna i serien.
Och jag tycker att man i stort sett återger berättelsen bra. Manusbearbetningen är gjord av Amy Corzine.
Men den vackre unge prästen St. John Rivers har blivit riktigt grotesk. Och Mr Rochester och Jane påminner lite väl mycket om Rhett Butler och Scarlet O´Hara.
Mycket av det allra viktigaste i Jane Eyre faller så klart bort när romanen blir serie. Och jag tror kanske inte riktigt att serien leder till att man läser hela den odödliga romanen.
Ett extra plus för att det i all enkelhet berättas hur serien blivit till rent praktiskt.
torsdag 26 januari 2012
tisdag 24 januari 2012
After leaving Mr Rochester
Separationsångest så klart.
Även om den tämjda örnen mr Rochester med den lilla kvittrande sparven Jane på knäet blev lite fånig på de allra sista sidorna i Jane Eyre.
Men det får man unna dem efter allt de gått igenom - tillsammans och var och en på sitt håll.
Charlotte Brontës succéroman från 1847 har älskats av många generationer. Och filmats många gånger. Senast 2011 av regissören Cary Fukunga.
Det finns många tolkningar av romanen.
Några läser med feministiska glasögon, andra med kristna. Jane Eyres psykologiska utveckling, blandningen av gotik och kristendom, motsatsparen Jane och första hustrun den rasande Bertha Mason i vindsvåningen; den änglalika Helen Burns kontra Jane Eyre och Bertha Mason; den temperamentsfulle mr Edward Rochester i motsats till den kyligt målinriktade St John Rivers; Eros eller Agape ; det vardagliga England kontra det exotiska Västindien.
Allt motsättningar som skapar spänningar
Charlotte Brontë fick utstå mycken kritik från många håll för sin roman. Men det tog hon med en nypa salt. Jane Eyre är verkligen inte som en flicka borde vara. Hon är ilsken och står på sig.
Hon är orädd, protesterar och vägrar att låta sig kuvas. Och hon har inte den rätta respekten för män, lärare, mostrar eller annan "överhet".
Jane Eyre och Mr Rochester är själsfränder. Men Jane Eyre och St John Rivers har något annat gemensamt, nämligen sitt högmod. Mitt i all sin anspråkslösthet tycker jag att Jane är högmodig.
Och den gudfruktige prästmannen St John Rivers förefaller lika benhård som uppfylld av sin egen storhet. Jag litar inte på honom, helt enkelt.
Miljön är detaljrikt och utmärkt beskriven. Möblering, färger, sprakande brasor, smattrande regn, klädsel, utseende, hår, ögon och alldeles särskilt pannans storlek beskrivs noga.
Jane iakttar allt och alla och drar sina slutsatser.
Det var helt fantastiskt att läsa om Jane Eyre. Den var ännu bättre den här gången.
Imorgon blir det diskussion i läsecirkeln. Jag får kanske revidera mina intryck... Vem vet?
Även om den tämjda örnen mr Rochester med den lilla kvittrande sparven Jane på knäet blev lite fånig på de allra sista sidorna i Jane Eyre.
Men det får man unna dem efter allt de gått igenom - tillsammans och var och en på sitt håll.
Charlotte Brontës succéroman från 1847 har älskats av många generationer. Och filmats många gånger. Senast 2011 av regissören Cary Fukunga.
Det finns många tolkningar av romanen.
Några läser med feministiska glasögon, andra med kristna. Jane Eyres psykologiska utveckling, blandningen av gotik och kristendom, motsatsparen Jane och första hustrun den rasande Bertha Mason i vindsvåningen; den änglalika Helen Burns kontra Jane Eyre och Bertha Mason; den temperamentsfulle mr Edward Rochester i motsats till den kyligt målinriktade St John Rivers; Eros eller Agape ; det vardagliga England kontra det exotiska Västindien.
Allt motsättningar som skapar spänningar
Charlotte Brontë fick utstå mycken kritik från många håll för sin roman. Men det tog hon med en nypa salt. Jane Eyre är verkligen inte som en flicka borde vara. Hon är ilsken och står på sig.
Hon är orädd, protesterar och vägrar att låta sig kuvas. Och hon har inte den rätta respekten för män, lärare, mostrar eller annan "överhet".
Jane Eyre och Mr Rochester är själsfränder. Men Jane Eyre och St John Rivers har något annat gemensamt, nämligen sitt högmod. Mitt i all sin anspråkslösthet tycker jag att Jane är högmodig.
Och den gudfruktige prästmannen St John Rivers förefaller lika benhård som uppfylld av sin egen storhet. Jag litar inte på honom, helt enkelt.
Miljön är detaljrikt och utmärkt beskriven. Möblering, färger, sprakande brasor, smattrande regn, klädsel, utseende, hår, ögon och alldeles särskilt pannans storlek beskrivs noga.
Jane iakttar allt och alla och drar sina slutsatser.
Det var helt fantastiskt att läsa om Jane Eyre. Den var ännu bättre den här gången.
Imorgon blir det diskussion i läsecirkeln. Jag får kanske revidera mina intryck... Vem vet?
måndag 23 januari 2012
Diskret realist
Theodor Fontane (1819 - 1898) är inget stort författarnamn i Sverige.
Men de flesta känner till romanen
Effi Briest (1895)och Fassbinders filmatisering av den.
En otroligt vacker film med den oförliknekliga Hanna Schygulla i huvudrollen som Effi Briest. Det är som att bläddra i ett fotoalbum med stilrena svartvita bilder.
Spegelbilderna är påfallande många och människorna talar vid sidan av varandra; helt eller delvis bortvända.
Effi Briest gifter sig som levnadsglad 17-åring med det betydligt äldre lantrådet Instetten som tidigare varit intresserad av Effis mor. Effi hamnar i en liten trångsynt stad och har snart svårt att hantera sin leda och isolering. Och så går det som det går.
Fontane berättar Effis historia med stor diskretion och utan att fördöma eller ta ställning; detaljrikt och realistiskt.
Berättelsen bygger på en verklig händelse med en otrohetsaffär som leder till en duell och andra sorgliga konsekvenser.
Effi Briest har likheter både med Madame Bovary och Anna Karenina.
Om Fontane är okänd i Sverige så är han däremot en central figur i tysk litteraturhistoria. En "lärjunge" till Fontane var självaste Thomas Mann.
Fontane skrev sjutton romaner. Endast en finns översatt till svenska - Effi Briest.
I Henrik Sjögrens nyutkomna biografi, Theodor Fontane - förnuft och fantasi, presenteras de olika romanerna och det preussiska samhälle de ägde rum i. Henrik Sjögren har varit kulturråd i Västtyskland , kulturchef på Kvällsposten och teaterkritiker. Han har dessutom skrivit böcker om Ingmar Bergmans teaterarbete och senast boken En kultursidas uppgång och fall: finkultur och masskultur i Kvällsposten 1950 - 1971. 2008
Etiketter:
Henrik Sjögren,
Theodor Fontane,
Tysk litteratur
söndag 22 januari 2012
Stjärnöga
Stjärnöga
Stjärnöga, du som jag mött
långt i försvunna tider,
nu är det kvällsdags och trött
min ungdom till vila skrider.
Irrbloss, som världen har tänt,
slockna så lätt i världen.
Stjärnöga, mycket har hänt,
sedan vi skildes på färden.
Villsam är vägen som går
fram genom mörka länder.
Stjärnöga, Stjärnöga, når
jag aldrig mer dina händer?
Tag mina händer och led
mig in i ditt ljusa rike.
Stjärnöga, giv mig din fred
och låt mig varda din like.
Bo Bergmans musa hette Maria Almqvist, yngre syster till konstnärinnan Ester Almqvist i mitt inlägg från igår. Bo Bergman (1869 - 1967) träffade Maria Almqvist en sommar när hon var sjutton år och han några år äldre och hon följde honom sedan genom hela livet.
Mötet med familjen Almqvist skildrar BB i den postumt utgivna Noaks ark, självbiografiska essäer som kom ut 1968.
De blev aldrig ett par vilket BB säger att de borde vara tacksamma för. Han ville inte ha hennes olycka på sitt samvete. Men de brevväxlade och träffades också då och då. Stjärnöga finns i debutsamlingen Marionetterna 1903. Den är dedicerad till Maria.
Stjärnöga, du som jag mött
långt i försvunna tider,
nu är det kvällsdags och trött
min ungdom till vila skrider.
Irrbloss, som världen har tänt,
slockna så lätt i världen.
Stjärnöga, mycket har hänt,
sedan vi skildes på färden.
Villsam är vägen som går
fram genom mörka länder.
Stjärnöga, Stjärnöga, når
jag aldrig mer dina händer?
Tag mina händer och led
mig in i ditt ljusa rike.
Stjärnöga, giv mig din fred
och låt mig varda din like.
Bo Bergmans musa hette Maria Almqvist, yngre syster till konstnärinnan Ester Almqvist i mitt inlägg från igår. Bo Bergman (1869 - 1967) träffade Maria Almqvist en sommar när hon var sjutton år och han några år äldre och hon följde honom sedan genom hela livet.
Mötet med familjen Almqvist skildrar BB i den postumt utgivna Noaks ark, självbiografiska essäer som kom ut 1968.
De blev aldrig ett par vilket BB säger att de borde vara tacksamma för. Han ville inte ha hennes olycka på sitt samvete. Men de brevväxlade och träffades också då och då. Stjärnöga finns i debutsamlingen Marionetterna 1903. Den är dedicerad till Maria.
lördag 21 januari 2012
Ester Almqvist 1869 - 1934
Ester Amlqvist var prästdotter. Hon föddes puckelryggig och blev faderlös vid nio års ålder.
Hon, modern och den yngre systern Maria, fick försöka försörja sig på många olika sätt. Ester skulle dessutom gå på konstskola..
På Regionmuseet i Kristianstad pågår fram till 26 februari en utställning med Ester Almqvists teckningar och målningar.
Man ser tydligt hur hon möter influenser från olika håll och hur hon utvecklas.
Ester Almqvist reste en hel del och hade vänner i konstvärlden som Siri Derkert och Tora Vega Holmström.
Utställningskatalogen bär titeln "Jag längtar så att jag kan sprängas".
Undertitel: Från nationalromantik till modernism - Ester Almqvist (1896 -1934).
Katalogen innehåller många fina bilder och texten är skriven av Birgit Rausing,
som också har skrivit boken Ester Almqvist och hennes krets.
Dagens Dagens dikt
Tyck synd om alla fula små
stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo.
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar.
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr.
Författare: Elsie Johansson
Diktsamling: Tigerfrukost
Förlag: Bonniers 1989
Uppläsare: Ingvar Kjellson
Musik: Trad från Rumänien: "A Second Glass of Wine". Kari Kriikku, klarinett och Tapiola Sinfonietta. Jan Söderblom, dirigent.
Bilden är lånad.
Det kostar att vara rebell
Felicia Feldt, tredje dotter till barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren, har dokumenterat sitt modersuppror i den omdiskuterade romanen Felicia försvann.
Hur man än väljer att läsa den boken är det skakande läsning.
Det ärt naturligtvis en partsinlaga och man vet att minnen inte alltid är att lita på. Men här finns så många ovedersägliga fakta att det räcker för att man ska bli djupt berörd. Och Felicia Feldt kan skriva.
Kronologin är uppbruten. Men det gör ingenting. Det illustrerar röran i familjens liv. Under Felicias första femton år bor familjen på 19 olika adresser.
Och styvpapporna avlöser varandra och spriten flödar.
Anna Wahlgrens mest kännbara bestraffning är uteslutning ur flocken. Rädsla och osäkerhet är Felicias eviga följeslagare. Mamma är expert på vassa, kalla blickar och hon är inte främmande för kroppsaga.
Felicia Feldt gör försök att protestera men får inget av syskonen att backa upp.
Så är det tydligen nu också. Som vuxen har Felicia Feldt dragits med depressioner, gått i terapi, medicinerat och haft svårigheter i sina egna relationer med män.
Hennes egen son tar avstånd från henne och väljer aktivt att bo med sin pappa.
Felicia Feldt blir naturligtvis sårad. Men hon förstår. Och gläds åt att sonen är stark nog att skydda sig själv.
Felicia Feldt är ärlig och skoningslös även mot sig själv. Det rör sig om sorg. Inte hämnd. Och hon har bestämt sig. Det blir ingen försoning.
Några klipp (ej recensioner) om Felicia Feldt och Felicia försvann:
Fiktionen har råd med frågetecken tycker Elise Karlsson
Intervju med Felicia Feldt
Karin Thunberg: Om Felicia Feldt hade varit man
Yngre systrar försvarar sin mor
Hur man än väljer att läsa den boken är det skakande läsning.
Det ärt naturligtvis en partsinlaga och man vet att minnen inte alltid är att lita på. Men här finns så många ovedersägliga fakta att det räcker för att man ska bli djupt berörd. Och Felicia Feldt kan skriva.
Kronologin är uppbruten. Men det gör ingenting. Det illustrerar röran i familjens liv. Under Felicias första femton år bor familjen på 19 olika adresser.
Och styvpapporna avlöser varandra och spriten flödar.
Anna Wahlgrens mest kännbara bestraffning är uteslutning ur flocken. Rädsla och osäkerhet är Felicias eviga följeslagare. Mamma är expert på vassa, kalla blickar och hon är inte främmande för kroppsaga.
Felicia Feldt gör försök att protestera men får inget av syskonen att backa upp.
Så är det tydligen nu också. Som vuxen har Felicia Feldt dragits med depressioner, gått i terapi, medicinerat och haft svårigheter i sina egna relationer med män.
Hennes egen son tar avstånd från henne och väljer aktivt att bo med sin pappa.
Felicia Feldt blir naturligtvis sårad. Men hon förstår. Och gläds åt att sonen är stark nog att skydda sig själv.
Felicia Feldt är ärlig och skoningslös även mot sig själv. Det rör sig om sorg. Inte hämnd. Och hon har bestämt sig. Det blir ingen försoning.
Några klipp (ej recensioner) om Felicia Feldt och Felicia försvann:
Fiktionen har råd med frågetecken tycker Elise Karlsson
Intervju med Felicia Feldt
Karin Thunberg: Om Felicia Feldt hade varit man
Yngre systrar försvarar sin mor
Etiketter:
Anna Wahlgren,
Barnaboken,
Felicia Feldt,
Felicia försvann
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)