Den gamla

När jag letade i mina böcker efter något helt annat hittade jag den här dikten av Artur Lundkvist. Den finns i Skånes stämma i dikten. En skånsk lyrikantologi sammanställd av Axel Larsson, utgiven på Bernces förlag i Malmö 1952.

Den gamla

Hon är odiskat porslin efter en uppäten måltid,
gammal kvinna med ansiktet skuggat av kråkvingar.
Hon skrev sitt namn i potatisångan på rutan,
ägde såpan och tvättbrädet, vårdade dagarnas ägg,
fyllda med mat och eld. Hon var brunn och ämbar
där vattnet vaggade länge med stjärnor i. Fann
gråsuggor under en sten: kvinnor som hon. Flätade
sina tankar som halm, lever nu i ett litet näste
av sitt eget gråa hår, med flyttfågelkänslan död
i sitt blod. Över bröstet korsar hon sina armar
till en damm för det förflutna, i sömnlös dröm:
en damm utan vatten, utan liljor, utan måne.
Hennes väntan är en spegel där hela livet drar in
och försvinner, blir förflutet, förlorat, förstummat:
en strömmande flod ur vilken barnets rop når henne
men då är hon bara ett gammalt träd vid stranden.


En förgången tid; ett försvunnet släkte. Men jag minns några sådana kvinnor. Och det finns det säkert många andra som gör också. Och så länge lever de.

Oxveckor(na)

Det visar sig att det finns flera bud om vad som är oxveckor(na). Antingen är det tiden som vidtar efter julhelgen som slutar med trettondedag jul och fram till fettisdagen.
Eller så är det tiden från midsommar och fram till skördetidens slut.
På Wikipedia
anges båda möjligheterna.
SPRÅKRÅDET anger tiden efter jul som ett exempel.
I så fall är den första oxveckan avverkad.
Och fettisdagen infaller den 21 februari.
Noteras bör att oxveckor ibland är obestämd form och ibland obestämd.

Hanteringen av nydöda

Det angår oss alla. I precis lika hög grad. Ändå är det få som vill tala om det. Men journalisten, författaren och kulturskribenten Lotte Möller har skrivit en bok om det: Att vi ska dö. Hej då! Begravningsboken heter den. Lotte Möller är saklig och påläst och rakt på sak. Hon lyckas till och med använda sin speciella humor. Boken är en nyttig handledning om död och begravning. Vad är det första man ska göra när någon dör?
Förr gjorde man mycket själv men urbanisering, specialisering och ökad livslängd har ändrat villkoren. "Döden är inte vad den har varit", säger den danske poeten Benny Andersen. Begravningsbyråer ställer gärna upp och ofta blir begravningen en alldeles för dyr historia. Har man tur har den döda fyllt i Vita arkivet (Fonus) eller Livsarkivet (SBF = Sveriges Begravningsbyråers Förbund) med sina önskemål om typ av begravning, kista, psalmer och annan musik, dikter, klädsel (egen och andras), blommor, förtäring och annat.
De efterlevande har en mängd olika val att träffa i en ansträngd situation.
Klokt är att be någon god vän att hjälpa till. Man ska komma ihåg att begravningsentreprenören är försäljare. Man kan begära offert från olika ställen och syna kostnaderna redan i förväg. Lotte Möller diskuterar utformningen av begravningsannonsen, nekrologen, vad man kan och får göra själv. Och allt vad man inte får. Aska får inte strös var som helst och en urna får bara placeras på vissa platser. Ett mycket intressant och kontroversiellt avsnitt behandlar den ekologiska begravningen/ promessionen/ frystorkningen. Metoden har funnits länge, men den godkänns inte av myndigheterna vilket är till stor frustration för de många människor som tycker att det vore ett tilltalande sätt att begravas på. Pastorsexpeditionerna tillhandahåller olika broschyrer och det finns massor annat att läsa. Lotte Möller har en gedigen litteraturförteckning och en rad webbadresser för vidare läsning. Hej då! Begravningsboken är illustrerad och innehåller många exempel och fallbeskrivningar. Detta är inte en bok om sorg och saknad utan mera välbehövlig konsumentupplysning. En begravning är en tillställning som ger de anhöriga möjlighet att minnas och hedra den döda. Man följer med så långt man kan. Och sedan kan det vara trevligt att träffa släkt som man annars inte träffas så ofta.
Titeln på blogginlägget har jag lånat från Lars Linders recension i DN
Jan Stenmark har gjort illustrationen överst.

Kärlek på liv och död

Hur har hon orkat, ANNA WAHLGREN?
Jag blir utmattad bara av att läsa. Och många gånger har jag skakat på huvudet och mumlat Nej, nej, nej! Tänk dig för! Gör det inte! Akta dig!
Då och då har jag skrattat högt åt någon lyckad formulering, en träffande (ofta lite elak) beskrivning eller någon drastisk framställning av ett händelseförlopp.
Också den djupa sorgen kan hon skildra.
Författaren Margareta Ekström skriver senare så här i en recension i DN: "Anna Wahlgren handskas både skarpt och ömt med vår känslas mjukdelar och vårt sinnes inälvor". Det är väl uttryckt.

I Mommo. Det var en gång. En självbiografi. Del 1 berättar hon om en uppväxt utan kärlek och värme som resulterar i en känsla av hemlöshet och främlingskap. Vid 18 års ålder gifter hon sig med en trettiofem år äldre man och får två barn med honom. Pappa Lars, som hon kallar honom, blir en vän och ett stöd för livet. Inte minst sedan de gått skilda vägar.
Anna Wahlgren berättar dramatiskt med svart humor, distans, kvickhet och ironi.
Men i andra delen av Mommo. Kvinnoliv är tonen mörkare.
Anna flyttar mycket, föder flera barn och männen är många. De kulörta lyktorna slocknar en efter en. "This is the way the world ends not with a bang but a whimper", tänker hon ofta besviket.
Men så tar hon nya tag, börjar på ett nytt förhållande, föder ett nytt barn. 1968 får hon en novellsamling antagen på Bonniers, En av kvällarna i november.
Och sedan fortsätter hon att skriva.
I Kvinnoliv skildrar hon också ett fyra år långt äktenskap med en man hon kallar Stacke. Det gav henne tre barn och en livslång ovänskap. Kvinnoliv slutar med en tragedi vilket delar Annas liv i ett före och ett efter.
I Mommo del 3, Barnfota, har hon fött sina nio barn och det är nu hon skriver den mycket omdebatterade Barnaboken som kommer ut 1983. Hennes barnuppfostringsmetoder utsätts för mycken hård kritik.
Barnaboken för henne ut på föreläsningsturnéer och inbringar en del pengar.
En del av hennes andra novellsamlingar och romaner säljer också bra. Anna hade för sed att dra försorg om sina män. Pappa Lars var den ende som varit ekonomiskt ansvarig. Hennes far, den rike skånske byggmästaren, dör och efterlämnar ett ansenligt arv. Det sätter Anna sprätt på efter bästa förmåga.
Något år efter dör modern med vilken Anna alltid haft ett problematiskt förhållande.
Mommo har även kommit ut i en samlad utgåva med titeln Kärlek på liv och död.
Nu har Anna Wahlgrens tredje barn, dottern Felicia Feldt, kommit ut med en bok om sin egen uppväxt, Felicia försvann. Redan innan publiceringen hade den tilldragit sig stort intresse. ANNINA RABE i SvD tror sig aldrig ha läst en så oförsonlig barndomsskildring. Felicia Feldt försvarar sin rätt att inte försonas.
Jag undrar vad hon säger om 10 år? Eller 5?
Anna Wahlgren och Felicia Feldt väcker många tankar om föräldraskap, barns utsatthet, äktenskapet som samlevnadsform och egentligen hela livet.
Imorgon intervjuas Felicia Feldt i Skavlan

Mera Yorkshire. I STV2 11/1 kl 22.45

Andres Lokko har länge undrat varför det inte gjorts evighetslånga TV-serier och/eller filmer av författaren David Peace´s kriminalromaner.
Hans tidiga romankvartett, Red Riding-serien – alla döpta efter årtalen då de utspelar sig; 1974, 1977, 1980 och 1983 – registrerar med osentimental precision livet i norra England ur en svårt korrumperad poliskårs synvinkel.
David Peace har jag fullständigt missat. Inte bara hans böcker utan också de två TV-filmer som visats i december 2011 och början av januari 2012. Förargligt.

En som inte missat David Peace är Bengt Eriksson på Erikssons kultursidor

VIDEO

Se vad jag fick uti min hand!

Kvällsstunden. Hemmets och familjens veckotidning. Man kan bli nostalgisk för mindre.
Jag tror att farfar och farmor läste Kvällsstunden.
Full av brev från läsekretsen, reportage, dikter, korsord, sudokun, skämt och humor.
Och var annars skulle man kunna få läsa en följetong av Sigge Stark? Jag bara frågar.
Kvällsstunden grundades 1938 och har enligt TS
53 600 prenumeranter i Sverige och utomlands. I USA är det den största svenskspråkiga tidningen.
Kvällsstunden är politiskt och religiöst obunden finns sedan 1999 på internet.
Läs mer HÄR
Receptet på gulaschsoppa ska jag definitivt prova! Och kanske tacopajen också.
Jag får se.

1700-talsröra

Sophie Creutz och hennes tid. Adelsliv i 1700-talets Finland.
Författare är Kirsi Vainio - Korhonen.
Översättare Camilla Frostell.
Mycket intressant, lättäst och lärorikt. Den säger mycket om 1700-talet generellt och visar hur den turbulenta historien vid denna tid påverkar de enskilda människorna.
Valsen var den nya dansen och hälsokällor var högsta mode.
Historia, kulturhistoria, kultur, arkitektur - allt finns med.

Sophie Creutz, 1752 - 1824, var högadlig; gift med den lågadlige, färg- och temperamentslöse Lars Glansenstierna,
1745 - ca (?!) 1807.

Sophie Creutz närde under hela sitt liv en varm vänskap (?) med den socialt begåvade, karismatiske och hetlevrade Göran Sprengtporten, 1740 - 1819. De var svåger/svägerska. Göran Sprengtportens hustru Anna var född Glansenstierna.
Troligtvis blev hennes förhållande till maken med tiden ganska kylslaget.
Vänskapen mellan Sophie Creutz och Görtan Sprengtporten var så varm att man har ifrågasatt om Lars Glansenstierna var far till dottern Vendela.
Ingen i Glansenstiernas släkt var närvarande vid dopet. Göran Srengtporten var ett av dopvittnena. Oäkta barn var inte ovanligt inom adelskapet vid denna tid.
Hedvig Charlotta Nordenflycht, 1718 - 1763, tillhörde kretsen kring Gustaf Philip Creutz, farbror till Sophie. Göran Sprengtporten gav Sophie smeknamnet Hildur och det har han troligen lånat från Nordenflychts kärleksdiktning till den unge Johan Fischerström, 1735 - 1796.
I sällskapet Utile Dulci, stiftat till Olof von Dalins minne för att förena nytta med nöje satt förutom Johan Fischerström, en av instiftarna, även Anna Maria Lenngren, 1754 - 1817. Ehuru mindre radikal kom hon senare att bli Nordenflychts litterära arvtagerska.

Göran Sprengtporten arbetade för att skilja Finland från Sverige och ge storfurstendömet stort självstyre under ryskt beskydd.

2003 kom kom Stig Ramels bok Göran Magnus Sprengtporten

I Sverige levde under denna tid Märta Helena Reenstierna, 1753 - 1841.
Årstafruns dagbok skildrar livet på en stor gård under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.