Den felande länken

Äntligen har den kommit! Och jag har börjat läsa
tredje och sista delen i Stefan Tegenfalks spännande romanserie med Walter Gröhn och Jonna de Brugge som omaka men mycket välfungerande samarbetspartners.
I slutet av del två, Nirvanaprojektet, hade båda lyckats strula till det ordentligt för sig och nu finns det mycket att reda ut i
Den felande länken.
Romanen inleds med en fruktansvärd människojakt som får blodet att isas i ådrorna. Stefan Tegenfalk är vänlig nog att då och då friska upp läsarens minne om vad som tilldragit sig i de båda tidigare romandelarna Vredens tid och Nirvanaprojektet.
Man kan bara hoppas att Stefan Tegenfalk inte snavar på mållinjen. Det vore synd. Man har högt ställda förväntningar efter de två första mycket spännande delarna.

Det finns också en inläsning som är gjord av Reine Brynolfsson.
Och förlaget är Massolit

Tanten - civilkuragets rynkiga ansikte

Elin "Grynet" Ek - hon med alla de värdefulla mottona: Det kan aldrig bli för mycket socker; Frukt är inte godis; Ta ingen skit - har skrivit en underbar bok som heter Supertanten. Den innehåller lite av varje till exempel ett TantQuiz, en genomgång av olika sorters tanter, recept på krämer, kompotter, tantiga kakor och karameller, en lista på kända tanter, mönster till blusliv, rejäl husmanskost, osv osv.
Antitantigt är frukt som inte ruttnar, kläder som bara kan tvättas i 30 grader, GI och stenålderskost, bl. a.
Elin Ek säger att det mest moderna just nu är det som tanter alltid hållit på med. Men det har bytt namn. Långkok heter Slow food; hemlagat har blivit närproducerat; syjuntan har blivit stickkafé; kärringen har blivit bitch; muffins och skorpor har blivit cupcakes och biscotti; bättre begagnat vintage.
Förr piffade man till det tråkiga. Nu pimpar man!!!
Jag blir jätteglad av den här boken. Precis som jag blev jätteglad av Grynet. Hennes intervju med Zlatan var sublim!
Jag har redan fått Supertanten av mig i julklapp. Eller var det kanske födelsedagspresent???

Läs också Reportaget om tantrenässansen i dagens Svd!

Högkvalitativt författarmöte

Ursympatiska
Anna - Karin Palm berättar om sin senaste bok, Snöängel, som många väntat på länge, länge.
Idén fick hon redan på 80 - talet.
Snöängel är en lek med
C J L Almqvists Stockholmsroman Drottningens juvelsmycke.
Anna - Karin Palm berättade att Eva- Maria Liffners roman, Lacrimosa, också är en Tintomaralek, men att den mera utgör Tintomaras hämnd på Almqvist.
Hedvig, huvudpersonen i Snöängel, är en androgyn person som på olika sätt kommer i kontakt med en brokig mängd människor. Hon älskas av alla av - både män och kvinnor. Hedvig har inga ambitioner för egen del. Hon är nöjd med att bara vara. Men hon blir ett kärl för andras begär och önskningar.
Snöängel är en roman om Stockholm, minnet och språket.
Anna - Karin blandar saga och realism; hon har ett fullständigt underbart språk;
och som hon läser! Den är en njutning att lyssna.
Upplyft och berikad går jag hem.

Långt före själva Wallraff

Infiltrera och rapportera var stridsropet för Nellie Bly när hon för tidningen The New York Worlds räkning spelade galen och blev tvångsomhändertagen på Blackwell Islands sinnessjukhus. Ten days in a mad - house heter rapporten om den erfarenheten.
I en mycket intressant artikel om Elizabeth Jane Cochran alias Nellie Bly ( 1864 - 19222) i Svd onsdagen den 19 oktober berättas om detta och annat som den ovanligt äventyrliga kvinnan hittade på under sitt liv. När hon dog var hon känd i hela västvärlden, men berömmelsen falnade snabbt.
En del av hennes artiklar kan läsas HÄR
I Sverige hade vi också en wallraffande kvinna något lite senare.
Ester Blenda Nordström (1891 - 1948) tog tjänst som piga för att sedan rapportera om deras förhållanden.
En piga bland pigor heter boken som kom ut 1914. Man blir onekligen nyfiken.

Det är Ester Blenda som sitter i bilen.

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Nu har den kommit - äntligen!
Den var verkligen inte lätt att få tag i. Och tid tog det. Jag talar om Edith Sitwell, Taken care of. An Autobiography. Lätt gulnad och med slitet omslag. Men ren.

Det var Ingrid som satte mig på Sitwell-spåret.
Jag gillar eccentriska damer och tänker bli en sådan själv vad det lider...

Edith Sitwell har också fått ett rejält kapitel i
Johan Hakelius´Ladies

Måltiden - en gestaltning av mänskliga värden

Idag är det Måltidens dag. Dagens understreckare är en jätteintressant artikel av Richard Tellström, lektor i måltidskunskap vid Örebro universitet och Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan. Han säger att maten är så mycket mer än bara bränsle för kroppen. Måltiden är en kulturyttring. Han föreslår att böcker om mat flyttas från avdelning Q (ekonomi och näringsliv) till avdelningen I (konst och musik) på biblioteket. Det tål att tänka på och skulle få oss att betrakta maten ur en annan synvinkel. Mat är mycket mer än just mat. Richard Tellström menar också att klimatfrågan kommer att tvinga oss till en mathållning som gynnar mänsklighetens överlevnad i stället för vår egen. Gastronomikritiker efterlyses. "Kritikern kan skapa en vidgad förståelse genom att sätt fokus på måltiden som ett av mänsklighetens äldsta kulturella uttryck". Det finns stora och outforskade frågor om måltiden som mänskligt kulturarv och som urvalsfaktor i vår evolution. Läs hela artikeln HÄR

Bilden: Stilleben mit Hummer av den holländske konstnären Pieter Claesz (1597 - 1661)

Bolaget Kennedy & Kennedy

"Vi tolererar inga förlorare" är titeln på Britt - Marie Mattssons nya roman.
Ja, för det står uttryckligen att det är en roman. Och den handlar om familjen Kennedy och uppbyggnaden av den märkliga klanen.
Förord - som är någon sorts programförklaring - finns liksom litteraturförteckning. Det kunde lika gärna funnits med ett personregister.
Britt - Marie Mattsson är inte ute efter en omvärdering av den mäktiga familjen som alltsedan 1952 alltid har haft någon representant i kongressen.
"Här gråter ingen!" - "Inget gnäll!" De nio barnen fostrades ganska hårt och utan kärleksfulla ömhetsbetygelser. Det ställdes krav på dem och de kom också att ställa höga krav på sig själva.
Fadern, Joe, var den hårdför affärsman och kvinnokarl. Modern, Rose, tycktes ha framfött dessa nio barn under sjutton år utan några större ansträngingar.
Och var de väl födda, så fanns det folk som tog hand om dem.
Hon var mycket sträng i sin katolska religiositet och krävde att alla barnen valde fruar och män som också var katoliker.
Joe hade en speciell relation till dottern Kathleen, kallad Kick. Hon kunde ta sig friheter och hade ett avspänt förhållande till honom.
Rose hade också en svaghet. Det var den lilla föräldralösa flicka som Rose funnit på ett sjukhus och tagit under sitt beskydd. Missie kallades hon och var en favorit i hela familjen. Rose kunde till och med krama om henne!
Efter en lite trevande start när jag tyckte att det blev för mycket av faktaredovisning tar sig berättelsen och ganska snart hade jag glömt dagens pensum och dragits med av författarens egen fascination av den dramatiska familjen Kennedy. Britt - Marie Mattson skriver rappt och ledigt och hon lyckas få ihop alla trådar.
Men jag förstår om kritiker kan få problem med den här romanen.
Faktion kallas det väl.
Det kommer ytterligare två böcker om klanen Kennedy under hösten och i våras kunde man se en TV-dokumentär.