Ikväll diskuterade vi Vredens druvor av John Steinbeck i läsecirkeln. Den stora amerikanska depressionsromanen kom ut 1939; filmades av John Ford 1940 och fick Pulitzerpriset. 1962 fick John Steinbeck också Nobelpriset för romanen. Det blev ännu ett kontroversiellt Nobelpris. Många menar att Steinbeck inte skrev något av betydelse efter Vredens druvor. Meningarna var delade i cirkeln, men flera tyckte mycket om den, ett par stycken tyckte att den var tråkig och någon tyckte att den var just - sentimental. Att något skorrade. Vi enades om att somliga företeelser i boken är eviga och universella. Den lilla människans kamp mot en ansiktslös övermakt, till exempel; sökandet efter en utkomst och ett värdigt liv. Att finna en plats i tillvaron Likheterna med statarnas förhållanden i Sverige är påtagliga. Filmen och boken skiljer sig åt i en del avseenden. Slutet är ett helt annat i filmen. (Bättre tycker jag.) Och filmen är mindre sentimental. Boken är väldigt bildmässig men i filmen missar man det poetiska bildspråket.
Thomas Mann fick idén till Bergtagen efter det att han besökt sin hustru på ett sanatorium i Davos 1912. Han fascinerades av skolka- från- livet -andan som präglade den mycket speciella världen i världen på sanatoriet.
Det är fantastiskt när klassikerna nyöversätts och förs vidare. Det finns hur mycket som helst att göra på området! Vissa klassiker har ju inte ens översatts till svenska någonsin.
Imorgon, 4 oktober, är det Kanelbullens dag för trettonde gången. Det var Hembakningsrådet i Göteborg som skulle fira 40-årsdag och som då ställde frågan till svenska folket om vilket bakverk symboliserar hembakat? Jo, det gör kanelbullen. Eller är det kanelsnäckan?
Pearl Sydenstricker Buck (1892 - 1973) föddes i West Virginia, men kom att bo i Kina under sen stor del av livet. 1938 fick hon Nobelpriset i litteratur för sin bok Den goda jorden. Den kom ut 1931 och översattes av Sven Rosén och kom på svenska redan 1932. Priset var kontroversiellt men den då ständige Per Hallström tyckte om hennes sätt att berätta om kvinnornas situation i Kina. I sitt nobeltal berättade Pearl Buck om kinesisk litteratur. Hon ville över huvud tagen öka kunskaperna om Kina. Den goda jorden användes i amerikanska skolor och den har också filmatiserats. Pear S. Buck menade att en författare inte får fastna i manér så att man genast känner igen henne. Själv vill hon vara sagoberättaren i tältet. Och det är hon ju. Sagorna blandades med mycket kunskapsstoff. Den goda jorden fortsättes av Sönerna och Wang Lungs barnbarn. The Good Earth (bilden) köpte jag i Peking för några år sedan. Redan som mycket ung läste jag Pearl S. Buck med stort intresse. Och det var helt klart kvinnornas omöjliga situation som fascinerade. Alla dessa olyckliga kvinnor som hoppade i karpdammarna och svalde sina jadesmycken. Männen och sönerna hade all makt. Svärmödrarna gick inte av för hackor heller. Och jag minns att jag tyckte väldigt mycket om att läsa om seder och bruk och trosföreställningar. Det var Elin Claeson i Kulturradion Klassikern i P1 som blåste liv i minnena. Och nu fick jag lust att läsa om.
På stol nr 18 i Svenska Akademien sitter Katarina Frostenson, poet och översättare. Flodtid heter hennes senaste diktsamling.Den läste hon ur i Babel. Och jag tyckte att hon med uppläsningen gjorde något för sin text.Jag fick intrycket att Flodtid är lekfullare och något mera lättillgänglig än Katarina Frostensons texter brukar vara. Men det blir något att tampas med. Flodtid är en vacker bok att se på. Håkan Rehnberg har gjort omslag och målningarna på pärmarnas insidor.
Årets rosa band har utformats av Per Holknekt och Lena Philipsson. De finns i sex olika utföranden men föreställer alla "en omfamning, en gest av värme och omtanke".
Stil i P1 är verkligen ett riktigt intressant program. Idag presenterades den legendariska modeikonen Diana Vreeland (1903 - 1989). Hon strävade alltid efter skönhet och perfektion. Modern hade nämligen tidigt gjort klart för henne att hon inte var vacker (vilket däremot hennes yngre syster Alexandra var). Detta satt som en tagg under hela livet. Den kände fotografen Cecil Beaton beskrev Diana Vreeland så här ".. en elegant trana som med långa kliv tar sig ur ett kärr". Som moderedaktör först på Harper´s Bazaar och sedan på Vogue gjorde hon sig känd för sin fantasi, drivkraft och framsynthet. "Ge dem det de aldrig kunnat drömma om att de ville ha," sa Diana Vreeland, som haft många beundrare genom åren. Så till exempel Patti Smith. Diana Vreeland älskade rött vilket satte sina spår i hemmet. Hon inredde så att besökaren skulle känna sig som hon steg in i "Garden of Hell. Och nog tycks hon ha uppnått sitt syfte? Diana Vreeland var tidigt ute med att skriva autofiction. 1984 kom D. V. som är hennes självbiografi. Hon ville inte riktigt vidgå vad som var sant och vad hon lagt till. Det är faction, sa hon. Nu har ett av hennes barnbarn, Lisa Immordino Vreeland skrivit en bok och gjort en film om sin farmor, The High Priestess of Fashion