Bengt Emil Johnson in memoriam

Till sist gick sommaren ner sig i Nässelträsket.
Hon kom upp igen, jovisst, men då var hon färdig.
Hon var märkt.

Det glesnade genast till och blev flykt i vindriktningen.
Strukna mått av plötslighet. Där man förut gått in i skogar fanns bara utåt. Det blev långsynt och oängsligt.
Det började aldrig om. Fanns det ännu hagar så flagnade de.

Inget avskräde.
Rönn och glas.
Rödhaken har blivit idel öga.
Härmningstiden är förlupen - det liknar ingenting.
Men det är gott om motstycken.

Vråken spetsad på termikens pik.
Spindlarna kastar loss.
Ju mer ljuset bleknar, ju mer svartnar korpropen.

Och jorden står eventuellt evinnerligen kvar
och tänker

Den 14 juli 2010 gick Bengt Emil Johnson, poet, kompositör av elektronisk musik, radiochef och fågelkännare, ur tiden 73 år gammal.
Hans lyrik hade alltid inslag av musik och bildkonst; natur och fåglar.
Den sista diktsamlingen från våren 2010 fick titeln Aftonsång.
Dikten ovan är tagen ur Hemort som kom 1984.

Österlens första målarinna

På Ystads konstmuseum pågår t. o. m. 22/8 en utställning med Ellen Trotzigs målningar.
Ellen Trotzig föddes i Malmö 1878 som den äldsta i en syskonskara på fem. 1949 dog hon i Simrishamn. På hennes staffli stod en målning dom fått namnet Åbackarna vid Simrishamn.
Ellen Trotzig var en skygg kvinna som var helt nöjd med ensamheten och sitt eget sällskap.
Bland de få vännerna fanns skolkamraten Emilia Fogelklou och Martha Lyzell från Kristianstad som kom att betyda mycket för Ellen Trotzigs sociala liv.
Naturen var konstnärinnans stora glädje och det var också där hon hittade sina motiv; Rörums backar, Vik och andra byar på Österlen. Men hon målade också porträtt - gärna i profil och ofta självporträtt - och stadsbilder från Simrishamn..
Ellen Trotzigs färger är dovt mollstämda i grönt och brunt men de ljusnar något mot slutet av hennes liv. Rött kommer med på hennes palett i en bukett tulpaner 1939.
Fredrik Trotzig, farbror till Ellen Trotzig, sörjde för henne efter faderns bortgång när hon var 18 år. Hon behövde aldrig sälja sina tavlor, men efter hennes död kom de att lägga grunden för ett stipendium som utdelas varje år till lovande konstnärer med anknytning till Skåne.
Ett urval av Trotzigstipendiater finns också utställda på Ystads konstmuseum.
Ellen Trotzig. Österlens första målarinna är titeln på en bok av Birgit Rausing.
Den är pedagogisk, lättillgänglig och med vackra bilder, citat ur Ellen Trotzigs dagböcker och förslag till vidareläsning. Ett register hade dock varit värdefullt.
Bilden ovan till vänster är ett märkligt självporträtt av en plirande målarinna med tulpaner.
På bilden till höger ser man en målning av Ellen Trotzig i ett möte med en skulptur av Carl Boutard, en av 2010 års stipendiater. Beröringspunkter: Naturen, kompositionen och formen. Intressant!

Klävitt, klävitt Hoho, hoho! Läs den spännande fortsättningen!

Ugglor tycks alltid ha fascinerat människan. Redan de gamla grekerna hade ugglan som symbol för vishet. Det finns ugglor på 20 000 år gamla grottmålningar i Frankrike. I en del andra kulturer ses ugglan som symbol för ondska och död.
Poeten Aase Berg har skrivit essäsamlingen Uggla och hon jämför ugglans stora stirrande ögon med det lilla barnets fasta outgrundliga blick.
Ugglor förekommer i många barnprogram, på kläder och som leksaker. Vem minns inte Tv-programmen Fablernas värld och Från A till Ö med Jakob Uggla respektive Helge. I Twin Peaks myntades det kryptiska uttrycket: "The owls are not what they seem". 15 oktober har filmen Legenden om ugglornas rike svensk premiär.
Läs om detta och mer därtill i den intressanta artikeln om ugglan som kulturbärare skriven av Karin Svensson HÄR

Läs den spännande inledningen på Klävitt,klävitt! Hoho,hoho! Här

Skriv!

Vi får verkligen hoppas att det blir en fortsättning på det intressanta programmet Skriv i P1.

Elsie Johansson och Jerker Virdborg sitter i Skrivstugan och läser och diskuterar texter som svenska folket skickat in. De hinner med fyra texter per gång.
Människor läser mycket, det vet man. Men det är alldeles tydligt att människor skriver också.

P1 Måndagar 14.30. Repris söndagar 17.03.

Läs vidare HÄR

Alice Munro revisited

Läs vad den kanadensiska författarinnan Margret Atwood skriver om sin landsmaninna, Alice Munro, HÄR

Lyssna också till en intervju med Alice Munro:




Jag tror att det kan vara värdefullt att inte sträckläsa novellerna i Kärlek, vänskap, hat.
Man måste låta var och en sjunka in ordentligt. Eventuellt läsa om.
Alice Munro är mästare på att skildra de små rörelserna som får avgörande betydelse. Hon vrider och vänder på äktenskapet som idé för samlevnad. Hon skildrar kvinnoliv i olika skeden. Männen är mera statister i den kvinnornas vardag.
Alice Munro karaktäriserar sina personer genom att beskriva en gest, en replik, ett klädesplagg, en doft (eller lukt). Hon är mycket realistisk i sina berättelser och väjer inte för cancer, ALS eller demens. Människorna underkastar sig stoiskt sina öden. Somliga har en kyligt intellektuellt sätt att se på det som drabbar dem. Människors ensamhet är ett annat tema.
Sentimentalitet kan Alice Munro förmodligen ens inte stava till.
Miljön är Ontario, landsbygd, och städer som Toronto och Vancouver. Alice Munro är väl förtrogen med landskapet och levnadssättet eftersom det var här hon växte upp. Fadern hade en räv- och fjäderfäfarm (!) och modern var lärare.
Alice Munro har skrivit många novellsamlingar och hennes första roman,
För mycket lycka har just kommit ut.
2009 fick Alice Munro det internationella Man Bookerpriset på 700 000 kronor som delas ut vartannat år. Det har bara delats ut två gånger tidigare och då till Ismael Kadaré och Chinua Achebe.

Med dramatisk humor och öm ironi

Sommarens omläsning:
Löfte i gryningen av Romain Gary (eller Romain Kacew som han egentligen hette), född i Moskva 1914; död för egen hand i Paris 1980.
Liggande på stranden i Big Sur i sällskap med ett antal sälar tänker författaren tillbaka på sitt händelserika liv från det att han som flykting kom från Moskva till Frankrike.
Modern, madame Kacew, "... en himmelsk projektion av det mänskliga mått- och viktsystemet..." är en dramatisk ( för att inte säga melodramatisk), viljestark och fantasifull kvinna av judisk börd. Hon är ensamförsörjare och skyr inga medel i sin strävan att hålla sonen skadelös. Hon är också mycket äregirig å sonens vägnar och han å sin sida lever för att uppfylla hennes önskningar. Alltså försöker han bli sångare, pianist, dansare, diplomat och författare. En del därav lyckas han bevisligen med så väl att han så småningom får Goncourtpriset två gånger ( för Himmelens rötter och Med livet framför sig under pseudonymen Emile Ajar). Olyckligtvis är modern redan död då.
Mor och son hyser en lika omåttlig som ömsesidig beundran för varandra. Därför blir man förvånad när hon ivrigt förespråkar hans deltagande i kriget. Inte heller tycker hon att det är fel att han duellerar. Både Lermontov och Pusjkin blev ju dödade i dueller!
Båda är utrustade med ett välutvecklat sinne för överdrifter och ingen av dem ger någonsin upp.
Så småningom byter Romain Kacew barndomens trygga nattkärl mot flygarens läderjacka "utan vilken han känner sig ganska ensam". Han blir en framgångsrik stridsflygare och är soldat i sju år och tilldelas bland annat Befrielsekorset av general de Gaulle.
Men det är mamma som drar det längsta strået...
Det är rörande, upprörande och humoristiskt; skrivet med självironi och distans.
Porträttet av modern är kärleksfullt (nja, kanske inte riktigt alltid) och mycket färgstarkt. Romain Garys vindlande vägar mot berömmelse erbjöd både motgångar och förödmjukelser men han kämpade oförfärat; buren av moderns obändiga energi, fördomsfria metoder och egentligen alldeles orimliga förhoppningar.

Inte bara Arioso

Inför 100-årsdagen av Erik Lindegrens födelse 5 augusti 1910 ger Themis förlag ut hans Samladede dikter. Tommy Olofsson recenserar. Läs här.
I P2 ges ett minnesprogram med text och musik torsdagen den 5 augusti 19.30 - 22.30.