Intressant ny bekantskap

Bradford (broad ford = vadställe) i West Yorkshire i England är känt för sin etniska mångfald. Lesley Horton har arbetat som speciallärare i klasser där majoriteten av eleverna hade muslimskt ursprung och hon började tidigt intressera sig för integrationsfrågor. Detta avspeglas i hennes fyra kriminalromaner med den sympatiske kriminalkommissarien John Handford och hans lika trevlige yngre kollega, kriminalinspektör Khalid Ali som utredare.
Det onda hjärtat kom ut på svenska 2009 och den är en s.k. procedurdeckare som följer den vanlige polisens arbete.
I Det onda hjärtat blir en kvinna skjuten i ett parkeringshus. Utredningen blir en komplicerad och växande historia som berör många inblandade. Den mördade kvinnan, Dianne Ingleby, som arbetade med Brottofferjouren, efterlämnade en dagbok om en misshandlad kvinna - helt emot alla regler om sekretess. Den blev till stor hjälp i polisens arbete. Hennes chef vägrar däremot helt samarbete med polisen med hänvisning till tystnadsplikten.
Khalid Ali har privata problem och en annan man inom kåren slits mellan plikten som polis och solidariteten med familjen från Afghanistan och den dominerande fadern.
Hierarkien inom poliskåren, karriärmöjligheterna, pensionsförhållanden finns med som naturliga ingredienser i det vardagliga arbetet liksom det eviga förhandlandet med pressen.
Flera döda, ja, men inget frossande i våld. Den elake, hårdhjärtade Ray Braddock som alla vill se som skyldig (läsaren också!) kommer helt i skymundan för den verklige förövaren som visar sig vara en ulv i fårakläder.
En spännande, engagerande kriminalroman som tar upp problem med vad tystnadsplikten kan betyda av fara för människor och försenade utredningar. Till exempel.
Det onda hjärtat skildrar också ett hårt samhälle präglat av motsättningar, rasoroligheter och kulturkrockar. Men det finns också människor med varma, goda hjärtan. Lesley Horton har sinne för alla sorter. En härva av skuld, 2004; Förbjuden mark 2005 och Djävulen i spegeln 2008 är de tre övriga titlarna på svenska.
Noteras kan att bokförlaget Minotaurs utgivning genomgående håller hög klass.

Heja skönlitteraturen och litteraturförmedlaren!

http://www.svd.se/opinion/kolumnister/anninarabe/introduktorer-ar-livsavgorande_4175825.svd

En man steg av tåget

En snygg, trevlig och djupt sympatisk man steg av tåget och presenterade sig som Steve Sem- Sandberg. Ljud- och ljusprovning och snart var det dags för Augustpristagarens föredrag om vinnarboken i skönlitterära klassen 2009,
De fattiga i Łódź. Författarens dator visade sig innehålla unikt bildmaterial som nu visades för första gången någonsin inför en fulltalig publik som snabbt absorberades helt av den engagerade föredragningen. Gettohistoria som den aldrig berättats tidigare, bilder att försjunka i, insikter att ta till sig och frågor att ställa sig.
Det blev många resor till Łódź under de 5½ år det tog att skriva boken. Ibland ställde sig Steve Sem-Sandberg frågan om arbetet över huvud taget var meningsfullt. Det förflutna är inte särskilt långt borta, säger Steve Sem - Sandberg. Många har fortfarande på något sätt någon anknytning till andra världskriget.
Gettot i Łódź finns fortfarande kvar och man kan fortfarande känna av den kusliga instängdheten och föreställa sig taggtråden och vakttornen. Det har Steve Sem-Sandberg upplevt. och det gjorde ett starkt intryck på honom.
Judeäldsten Chaim Mordechai Rumkowski, av tyskarna utvald till föreståndare för gettot, är en central gestalt i romanen. Mördare eller frälsare? Det beror på vem som får frågan. Någon av de sjuhundra överlevande (av ca 250 000) skulle säker svara att han räddade mitt liv.
Rumkowski lyckades organisera hela gettot, bygga ett antal barnhem och 120 fabriker. Gettot i Łódź blev en lönsam affär för tyskarna och utrymdes därför inte förrän ryska armén befann sig alldeles inpå knutarna. Rumkowskis självhävdelsebegär visste inga gränser. Han lät framställa frimärken för gettots postgång med sin egen bild och ofta med ett kugghjul, symbolen för arbete. Den 3 500 sidor långa gettokrönikan påbörjades på Rumkowskis initiativ i januari 1941 och var tänkt att dokumentera hans arbete och tal till folket. Den slutar i juli 1944. När gettot röjdes upp för att utplåna alla spår tog sig en postanställd för att gömma krönikan i en brunn och på så sätt blev den bevarad åt eftervärlden. Steve Sem - Sandberg har läst krönikan, han har sökt i arkiv och till och med talat med några överlevande. De fattiga i Łódź är en storslagen roman och ett omsorgsfullt utfört arbete. Miljön till trots finns det hopp, framtidstro och inte minst kärlek och solidaritet i boken. En läsare påpekade att det finns ovanligt många beskrivningar av himlar i boken vilket inte Steve Sem- Sandberg själv var medveten om.
Så blev högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag 2010 - tack vare Steve Sem-Sandberg - till en magisk kväll som sent ska glömmas. Och det var ju precis det som var meningen.

Julia Franck, Hjärtats blinda fläckar

Tysk 1900-talshistoria från första världskriget till andra världskrigets slut som tiden upplevdes av de olika personerna i en familj - från den hemvändande soldaten/fadern som mist ett öga och ett ben under kriget till yngsta dottern, Helene, som arbetade natt och dag som sjuksköterska. Hon är också den egentliga huvudperson i romanen Hjärtats blinda fläckar. Modern, Selma, hade inget till övers för sin yngsta. Selma var judinna och illa sedd i byn där hon kallades främlingen. Hon var mycket excentrisk och stängde slutligen in sig i sitt rum med en massa skräp omkring sig. Inget fick kastas. Så småningom kommer Helene och hennes äldre syster till Berlin och där lever de ett utsvävande liv tillsammans med sina vänner. Särskilt Marthe som är nio år äldre än lillasyster. Tiden är 20-30 tal. Ekonomin är på väg utför. Nazistpartiet är på framväxt. Den ljushårige, blåögde Wilhelm som enträget uppvaktar Helene skaffar henne så småningom en ny identitet och ett nytt släktpass där det inte framgår att hon är halvjudinna. Och så gifter de sig men lever inte lyckligt i många dagar. Sonen Peter föds emellertid och Helene måste skaffa sig ett arbete. Hon är sjuksköterska och medan hon arbetar som en slav för de sjuka får hon allt mindre tid och ork över för sin son. Hon gröps ur psykiskt och blir känslomässigt stum. Ibland kommer man att tänka på mamma Selma. Hon sviker också sitt barn. Hur kom de båda kvinnorna dit?
Marthe har försvunnit vid horisonten och allt längre in i morfindimmorna. Vid hennes sida står troget den androgyna Leontine. Romanen börjar med en prolog som förefaller gåtfull ända tills slutet av berättelsen. Den läsare som gillar romaner med lyckligt slut göre sig inte besvär. Men Hjärtats blinda fläckar är en riktig bladvändare, berättad med ovanlig frenesi.
Det är smärtsamt att läsa om allt som drabbar Helene och man beundrar hennes sega vilja att överleva - långt sedan hon tycker att livet egentligen mist sin mening och även om man inte alltid förstår hennes handlingar och val. Kanske handlar det om skuld och ansvar? Hur mycket kan en människa tåla? Fysiskt? Psykiskt? Når man en gräns efter vilken man handlar i desperation - som kanske kan förväxlas med känslokyla? Hur hade man själv handlat?
Bakom allt som händer ligger krigen som en mörk fond mot vilken de olika karaktärenas liv avspeglar sig.
Författarinnan Julia Franck, född 1970, har använt sin egen fars historia och farmors svek mot honom som utgångspunkt för berättelsen. Julia och hennes tvillingsyster sökte länge efter sin okända farmor (= romanens Helene) men fann henne för sent. Både farmodern och hennes äldre syster hade arbetat som sjuksköterskor liksom Helene och Marthe i romanen. Julia Franck fyllde ut hennes kända historia och utgick ifrån att ingen föds kall.
Hjärtats blinda fläckar fick Julias egen mamma att försona sig med sin svärmor. I efterskott, visserligen, men ändå. Fadern dog tidigt. Julia Franck säger att hon troligtvis inte kunde ha skrivit boken om han funnits i livet

Herta Müller, Hjärtdjur

Tankar från en läsecirkel

Vi börjar med att fastställa tid och rum; Rumänien på 70-80-talen under diktatorn Nicolae Andruta Ceausescu. Stämningen i landet är grå och dyster. Alla är misstänksamma och osäkra och frågar sig vem man kan lita på. Och det visar sig att svaret i stort sett är: Ingen. Denna stämning förmedlas väl till oss läsare som inte har svårt att leva oss in i huvudpersonernas dagliga kamp för tillvaron. En av cirkeldeltagarna delade med sig av personliga erfarenheter från Rumänien under den här tiden. Hon kände precis igen stämningen. En annan tyckte att allt var lika absurt som i en roman av Kafka.

Huvudperson är den namnlösa berättaren samt tre unga män, Edgar, George och Kurt. De skriver brev till varandra och utvecklar ett kodat språk, är noga med dateringen och lägger in hårstrån i breven för att de ska veta om brevet öppnats. De kallas till förhör av den obehaglige Pjele och hans lika obehagliga lilla hund som också heter Pjele; de förföljs och övervakas. Det visar sig att berätterskans bästa väninna, Tereza, är värvad av säkerhetspolisen och det blir naturligtvis en traumatisk upplevelse som är mycket svår att hantera. Den absoluta tilltron vänds i sorg. Det kan alla lätt föreställa sig hur det kändes. Dessutom är det någon som funderar över Kurts egentliga identitet och liv.

Och när man läst de sista sidorna i boken känner man att man verkligen behöver gå tillbaka och nagelfara Kurts göranden och låtanden och vad han eventuellt inte råkat ut för men som drabbat de andra. Och varför?

Hur mycket civilkurage hade man själv varit mäktig? Och hur länge? Ingen vet hur man reagerar under extrem press.

Alla har fascinerats av Herta Müllers språk och sätt att bruka metaforer. Var och en hade sina favoritställen och vi läste högt en stund. Vi var överens om att den här boken måste få ta tid och att den bör läsas om. Hjärtdjur kan verka bedrägligt lättläst vid ett första påseende, men så enkelt är det inte. Men givande! Vissa nyckelord upprepas. Näsdukar har t. ex. en speciell betydelse (vilket ju också framgick av nobelföreläsningen), liksom frisörer, saxar, röda läppar, skärp, knappar, plåtfår, trämeloner och plommonätare. Alla har fastnat för sina nyckelord. Det förkommer många fåglar och växter i boken dessutom.

Humorn är en viktig ingrediens. Man kan faktiskt skratta när man läser Hjärtdjur, trots att den handlar om en så hemsk tid. Var och en har exempel på avsnitt som roat. Den sjungande mormodern är allas favorit. Hon blir alltmer förvirrad och absurd för varje dag som går och känner inte igen någon i familjen längre. Men hon är älsklig på ett sätt som verkligen ingen annan i boken är.

Ju mer man ägnar sig åt Hjärtdjur desto mera ger den. Man känner att man både behöver och vill fördjupa bekantskapen. Språket och humorn är det som får Herta Müller att överleva.

Det gäller läsaren också. Vi tycker att motiveringen till Nobelpriset är bra "... med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hon hemlöshetens landskap".

För andra gången har cirkeldeltagarna varit lite överens. Första gången var när vi lät oss förföras av Hariku Murakami, Kafka på stranden.

Men oftast är det bråk! Och det är kul.

,

Albert Camus, Främlingen

Albert Camus, 1913 - 1960, var god vän med existentialisten Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Så småningom blev Camus och Sartre oense i Algerietfrågan och vänskapen upphörde. Sartre var centralgestalten under den kulturella storhetstiden i Frankrike på 50-talet och de båda andra överskuggades helt. Särskilt Camus. Nu är förhållandet det motsatta. Simone de Beauvoir och Albert Camus kommer fortfarande ut i nyutgåvor och nyöversättningar. Främlingen av Albert Camus skrevs 1940 och gavs ut 1942 har nu kommit på svenska i nytolkning av Jan Stolpe. Främlingen är den mest sålda boken i Frankrike. Denna täta lilla roman handlar om fransmannen Mersault som begraver sin mor utan tillstymmelse till sorg eller rörelse och sedan skjuter en arab på stranden i brännande sol utan egentlig anledning. Rättegången blir utdragen, en präst försöker förmå Mersault att ångra sig men utan resultat. Mersault är oberörd. Känner han något är det leda.
Albert Camus filosofi hävdar att människans situation är absurd. Hon söker mening i ett liv som det inte är mödan värt att leva. Hon är dömd på förhand. Människan och världen går inte ihop. Det man har är nuet och morgondagen. Det förflutna är ointressant. Människans tragiska erfarenheter är det absurda. Camus absurda hjälte är den människa som "förvandlar sina dagar till en trotsig hyllning till den strid som hon vet slutar med hennes död."
Främlingen fascinerar fortfarande och är ständigt föremål för nya läsningar.
Nu är det femtio år sedan Albert Camus körde ihjäl sig en januaridag 1960. Verklighetens mor fick begrava sonen. Albert Camus föddes i Algeriet och modern bodde kvar där i hela sitt liv. Hon var i det närmaste dövstum och helt illitterat. Fadern dog för sitt land i första världskriget när sonen var ett år. Albert Camus åsikt var att hans första solidaritet gällde modern. Individen gick före kollektivet. Hans åsikter var inopportuna i alla läger men han hade integritet. Hans hållning har visat sig vara livskraftig. 1957 fick han Nobelpriset i litteratur.
Michael Azar, idéhistoriker och kulturskribent, har skrivit ett instruktivt efterord.
2001 kom hans bok Frihet, jämlikhet och brodermord: revolution och kolonialism hos Albert Camus

Janet Frame, Mot ännu en sommar

Janet Frame, 1924 - 2004, är mest känd för sina tre böcker Till landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden och filmen och pocketboken En ängel vid mitt bord. Ingen har väl missat historien om hur hon i många år satt på sinnessjukhus med diagnosen schizofreni. Hon behandlades med ca 200 elchocker och nästa steg var lobotomi. Då ser en läkare att hon vunnit en litterär pristävling och hon undgår med knapp nöd det sista ingreppet.
1963 skrev Janet Frame den bok som man återfann i två bundna exemplar i hennes litterära kvarlåtenskap. Och inte förrän nu har
Mot ännu en sommar kommit ut på svenska i översättning av Rebecca Alsberg. Janet Frame ansåg att romanen var alltför privat för att ges ut under hennes livstid. Och visst avslöjar hon mycket av sitt ömtåliga innersta. Kanske skyddar hon också den familj som hon besöker under en weekend i norra England och som hon iakttar och skildrar med sedvanlig skarpsynthet. Anne och Philip Thirkettle är vänliga och omtänksamma människor och deras små barn omfattar Grace med ett visst gillande. Grace beskriver Anne som en duglig husmor, maka och mor, men man anar att hon inte tycker att Anne är särskilt intressant. Är Grace dessutom möjligen lite förtjust i Philip? Flyttfågeln (hon kallar sig så) Grace funderar naturligtvis på om hon hade kunnat leva som sina stationärstationära värdar.
Grace är -med all rätt - rädd för barn. Hon vet att deras blickar är avslöjande. Barn förstår. Grace Cleave är författarinna, 30 + men förefaller äldre och bor i London men längtar alltid hem till Nya Zeeland. Hon minns sin fattiga, lyckliga men inte bekymmersfria barndom med föräldrar och fyra syskon. Familjen bodde på många olika platser eftersom fadern ideligen förflyttades. Hon skildrar sig själv som barn med en fantastisk känslighet och förmåga att frammana stämningar och beskriva miljöer. Och hennes iakttagelser av de vuxna är lika avslöjande som träffande.
Som vuxen lider hon svårt av sin oförmåga att konversera och uttrycka sig muntligt i umgänget med människor. Något händer med det hon tänkt säga på vägen mellan huvudet och munnen. Fantasin är det inget fel på och hon vet ofta före och efter vad hon hade velat säga. Men som Svante Weyler sade i dagens Godmorgon världen: "Författare ska lyssna och skriva. Prata kan vi göra själva." Så sant som det är sagt
Allra bäst trivs Grace Cleave i ensamheten i sin lilla lägenhet framför skrivmaskinen. Den hon talar mest och bäst med är en av romanfigurerna.
Grace blir alltså märkligt stum i det mänskliga umgänget. Säkert hade de moderna sociala medierna passat henne utmärkt. Hon är en främling i samhället, men hon är fri och obunden. Och under sitt weekendbesök längtar hon hela tiden efter ensamheten. Hon avbryter också vistelsen i förtid.