Sånt man bara säger

Helena von Zweigbergks senaste bok har titeln Sånt man bara säger. Det är den 15-årige desillusionerade Jonas som ofta använder det uttrycket i samtal med moster Sussie. Hon är den som berättar, men jag tycker att Jonas är den egentlige huvudpersonen i romanen. Jonas´mamma, Louise, har råkat i trångmål och som den naturligaste sak i världen lämpar hon över sonen på sin fem år äldre storasyster. Jonas speglar de båda systrarna och deras handlande och tvingar dem att konfrontera både honom, sig själva och varandra. Morföräldrarna finns också. Morfar är djupt bekymrad över barn, barnbarn och en hustru som är på väg in i senilitet. Alla vacklar under sina individuella bördor. Sussi, 53, har egentligen lämnat världen och flytt ut till en liten ödsligt belägen stuga på landet för att få vara ifred och hämta sig efter en brusten relation och en anställning som slutat i utköp. Men verkligheten tränger sig på och hon är inte för inte ansvarstagande storasyster. Motvilligt tar hon itu. Syskonrelationen skildras med psykologisk trovärdighet liksom tonåringens vilsna förhållande till den skrämmande vuxenvärlden; mamma, moster, morföräldrarna, skolan och socialarbetarna.
Det handlar om vanliga människors vardag. Lussan är en ganska förströdd och egoistisk mamma på sätt och vis och hon litar lite väl mycket på att Sussie agerar fallskärm. Men båda har Jonas´bästa för ögonen när det verkligen gäller. Familjen är familjen, men man kan ju tycka mer eller mindre om varandra. Realistiskt och föga glamoröst och det är väl det som gör att det känns äkta.

Nutidsromantik

Ehrenberg, Maria, Nutidsromntik. Från Maeve Binchy till Marcia Willett.Ny, omarbetad och utökad upplaga av Romantik för ”vuxna flickor” från 1999.

Den nya upplagan har fått ett nytt förord och under rubriken Genreavgränsningar finns ett nytt avsnitt om Chic lit. Ett helt nytt, intressant och roligt kapitel heter Herrgårdar och stadsvåningar. I det kan man bl. a. läsa om Mathilda Malling, född Kruse, från Sösdala, Fanny Alving och Annie Åkerhielm. De är i gott (och fint!) sällskap med Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Victoria Benedictsson

Slutet av 1800-talet och de första decennierna av 1900-talet tycks ha varit en händelserik tid vad det gäller kvinnor och litteratur och det är verkligen på tiden att dessa författare lyfts fram i ljuset igen. Maria Ehrenberg gratulerar de bibliotek som inte har gallrat dessa författare som är väl värda att läsa.

I Nutidsromantik har några författare strukits (dock utan att för den skull ha förlorat sitt läsvärde) och andra har tillkommit. Anita Brookner och Angela Huth har till exempel utgått medan Erica James, Robin Pilcher , Meg Cabot och Adriana Trigiani med flera har tillkommit. Katie Fforde finns med i båda romantikböckerna, men har - konstigt nog - ännu inte översatts till svenska.

Och – tack och lov! - Aga-spisen finns kvar! Denna gamla fantastiska spis som eldades med koks och hade stora, välvda ”lock” ovanpå. Om det bra inte stormade så att lågan slocknade spred spisen en ljuvlig värme under mörka vintermorgnar. Uttrycket Agasagor får sin förklaring.
Nytt i Nutidsromantik är också hänvisningarna till filmatiseringar, TV-inspelningar, DVD-inspelningar och hemsidor. Maria Ehrenberg har stenkoll på film av alla slag. Och med tanke på den snabba utvecklingen borde det kanske inte gå tio år innan nästa utgåva kommer?

Man ska inte heller kasta Romantik för ”vuxna flickor” för här finns alltså uppgifter som inte är med i den nya upplagan. Dessutom är det ju i sig ett tidsdokument. Nutidsromantik är en associationsrik idékälla och en uppslagsbok. Man får begreppen utredda och sorterade: man får historik och tips på vidareläsning. Boken lämpar sig för såväl bibliotekarier som vilken annan läsande människa som helst.

Jul med Ernst

Kirchsteiger, Ernst, Jul med Ernst
Mat, blommor & fix

Själva Ernst börjar redan på omslaget. ( Försättsbladet hade varit ett bättre omslag.) Matdelen är bra. Enkla recept med inte så många eller konstiga ingredienser.
Men i blomdelen blir det värre. Att lägga amaryllisen på ett fat eller sätta julrosen i en hink känns inte som någon innovation, precis. Och vem har övervintrad mangold?
Fix-delen är inte heller någon höjdare. Ta till exempel den improviserade gran som görs av björkvidjor som sätts i en ring i en utekruka och snörps till i toppen och kläs med grankvistar som sticks i underifrån. I toppen sätter man ett äpple. Om man gör två sådana granar kan man ha en på ömse sidor om trappan. Jättefint!
Men det magra lingonhjärtat tycker jag om! Man böjer till ett hjärta av ståltråd och klär det snålt med lingonris. Det känns som en befriande motvikt till allt onödigt överflöd i signad juletid.
Förlåt, Ernst.

Sticka i romantisk lantstil

Pantzar, Inga Wallöe, Sticka i romantisk lantstil
Är man född på landet blir man lätt misstänksam av en sådan här titel.
Romantisk, OK, eller lantstil, kanske det. Men romantisk och lantstil blir väl ändå too much? Svar: Ja, helt klart. Visserligen har inspirationen kommit från engelsk landsbygd och allt ser ut som Foyle´s War och 40-tal (ja, utom hundtröjan Ludvig, vill säga) och det förklarar ju en del.
Man kan sticka den plisserade kjolen Signe; man kan virka guldmössan Ingrid i Madeira Lamé och blomsterscarfen Lisen stickas av allt överblivet garn. Till hästen stickar och tovar man ett täcke och till festen gallervirkar man ett halsband.
För att inte tala om alla dessa blommor – spiralblommor, rosettblommor, platta blommor, fylliga blommor, enkla blommor, miniblommor. Den snygga, charmigt fräkniga modellen, typ Fergie, lutar sig mot faluröda ladugårdsväggar, stubbar och skrovliga trädstammar och ser allmänt dekorativ ut. Pärmens insidor pryds av mulliga rosor som mest påminner om pioner.
Det bästa i den här boken är recepten på den engelska fruktkaka, som det är alldeles rätt tid att lag till nu för att den ska hinna mogna till jul och på de 15 sconsen med grädde och socker i som man ska äta med clotted cream och jordgubbsmarmelad på.
Men visst är det roligt att bläddra i den lilla läckra boken och glädja sig åt allt man inte behöver sticka. Eller virka.

Augustpriset

Hurra! Han fick det, Steve Sem-Sandberg!

Och inte nog med det! Han kommer till Kulturhuset i Hässleholm tisdagen den 26 januari kl 19 och berättar om De fattiga i Lodz.

Broarna i Madison County

Omsedd - åtminstone till vissa delar - film: Broarna i Madison County från 1995 efter romanen med samma namn av Robert James Waller. Jag minns att jag då tyckte att filmen var ganska tråkig och boken är jag inte säker på att jag någonsin läst. Nu tyckte jag att problematiken var lite intressant och att det var riktigt roligt att se barnens sippa reaktioner på moderns kärlekshistoria.
Föräldrar förväntas per definition inte vara behäftade med något kärleksliv.
Men Clintan, Clintan. Med ungefär lika mycket sex appeal som en hyvlad tretumsplanka. Precis som 1995. Meryl Streep ficka ta hand om hela ruljansen. Precis som 1995. Och visst hade Rosemont Bridge varit mycket vackrare utan cykelstället?
Det blir till att läsa boken, tror jag. Och tänka bort Clintan.

Torsdagen (12/11) med Merete Mazzarella

Efter lite gnissel i starten kom Merete Mazzarella högvarv i en timmes tid. Sällan har en timme gått så fort. MM är en lysande kvick och sprirituell föreläsare som elegant glider från ämne till ämne och formulerar tankar och åsikter med avundsvärd träffsäkerhet. Ämnet för kvällen var Fredrika Runeberg och Zacharias Topelius och de biografier MM skrivit om dem. Innan hon rev martyrskapet av Fredrika Runeberg och avslöjade hur de tre döttrarna körde med sin stackars far Zacharias Topelius hann hon med att berätta om två av sina tidigare böcker, Linjer mellan stjärnor och Den goda beröringen. Den senare titeln gillar hon inte. Undertiteln: Om kropp, hälsa, vård och litteratur är bättre.
Fredrika Charlotta, född Tengström En nationalskalds hustru. Det är titeln på den biografi som Merete Mazzarella skrev på uppdrag av Svenska litteratursällskapet i Finland till 200-årsminnet av Fredrika Runebergs födelse. Vi bör vara försiktiga med att moralisera över äldre tiders kvinnosyn tycker MM. Johan Ludvig Runeberg har kommit att framstå som en mansgris genom att Fredrika Runeberg gjorts till alla förtryckta kvinnors skyddshelgon. Hon togs på entreprenad av Märta Tikkanen enligt MM. Och visst passade FR upp hela tiden och födde (trots sin förlossningsskräck) åtta barn, hade överseende med makens romanser med andra kvinnor och satt oförtröttligt vid hans sjuksäng efter slaganfallet 1863 som gjorde honom sängliggande i 14 år. Han var en sur, otålig och ljudöverkänslig patient och när Fredika skulle vända blad i högläsningsboken fick hon gå ut i angränsande rum. Men Fredrika var en driftig kvinna. Hon var journalist och blev den första kvinnliga tidskriftredaktören i Finland. Hon skrev den första historiska romanen, Fru Catharina Boije och hennes döttrar femton år innan Topelius kom med sin.
Finlands sagofarbror Zacharias Topelius hatade från tid till annan Finlands barn. Uppmärksamheten blev honom övermäktig. Ingen saknad, ingen sorg heter biografin som MM skrivit om honom. Den skildrar en dag i ZT:s liv strax innan han ska fylla 80.
Han är änkling med tre sinsemellan mycket olika döttrar. Det de har gemensamt är att de alla hunsar sin far, var och en på sitt sätt. De till och med kontrollerar hur hans mage sköter sig...
Han å sin sida är en riktig kycklingmamma som oroar sig över sina döttrar. Särskilt då den ogifta, nervösa och olyckliga Toini.
Merete Mazzarella för de båda författarna närmare oss i tid och rum och gör dem till levande människor inte alls olika oss andra trots allt.
Nästa år kommer en ny bok av Merete Mazzarella. Resa med rabatt heter den. Den handlar om hur livet ter sig när man plötsligt blivit pensionär och får rabatt på biljetten och ingen undrar hur det egentligen är möjligt. Varför frågar ingen efter legitimationen?
Varför är det så viktigt med legtimation i ena ändan av livet men inte i den andra???