skip to main |
skip to sidebar
Jorden är vårt hem: om författaren Editha Morris och hennes tid av Monica Braw. Editha Morris skrev bl. a. Hiroshimas blommor där hon skildrar effekterna av atombomben
Aednan av Linnea Axelsson. Samernas historia som versepos. Augustpriset i skönlitterära klassen 2018
Japanese kanji for beginners av Timothy G. Stout och Kaori Hakone
Gubbas hage av Kerstin Ekman finns i min ägo men är ännu inte läst
Jag for ner till bror av Karin Smirnoff tilldrar sig i den västerbottniska byn Smalånger. Innehåller både våldsamheter och värme. En debut som blir nominerad till Augustpriset direkt. Kan en bli annat än nyfiken?
Johannas deckarhörna: Veckans topplista v. 48
Lyran har råkat i en lässvacka, men hon lyssnar på ljudböcker. Och nu vill hon ha tips: "Ge mig era bästa tips på tre ljudböcker med bra uppläsare, tack! Ni får ta del av några av mina gamla favoriter."Det var ingen lätt uppgift för en som inte gärna lyssnar på ljudböcker. Jag får gå tillbaka i mina egna spår.
1. En ljudbok som jag minns med glädje är Den döende detektiven skriven av Leif G W Persson och med Peter Anderssons alldeles förträffliga uppläsning. Maken och jag lyssnade under en lång bilresa och vi satt kvar i bilen i det längsta för att lyssna.
2. Harry Potter and the Philosopher´s Stone av J K Rowling. Jag försökte först lyssna på den svenska uppläsningen, men det fungerade inte alls. Men när Stephen Fry läser blir det något helt annat. Han är helt fantastisk.
3. Norrlands akvavit av Torgny Lindgren. Inläsare: Torgny Lindgren
Det gick! Och dessa tre är garanterat superbra. Testa, Lyran!
"Den blommande linden sjunger. Humlor och bin svärmar runt henne i jakten på nektar, solen är varm, vinden ljum. Men rösten hos mannen på tunet är is. "Kom ner ur trädet, kvinna!" Ylva flyttar sig längre ut på grenen, den gungar och knakar. "Vid djävulens horn, kom ner, eller jag hugger ner trädet!" Rösten fyller gårdstunet, studsar mot de grå timmerhusen. Hugga ner vårdträdet? Den väldiga linden som vuxit på Hålebo i flera hundra år, hög som en kyrka och bred som ett hus! Ingen, inte ens mannen där nere kan väl vara så galen? "Min blivande hustru ska inte ostraffat göra mig till åtlöje! Kliv ner ur trädet!" Nej, Esbjörn Ödasson, en man med så hårda händer, en man som behandlar mig så som ni behandlade mig nyss, den mannen blir aldrig min make. Om jag så ska sitta i trädet i resten av mitt liv. Hon säger det inte högt, tänker orden bara. Men hon menar dem."
Från sidan 7 i Falkens döttrar av Elvira Birgitta Holm.
Falkens döttrar är nummer åtta i serien om Släkten
Läsutmaningen En smakebit på søndag hanteras den här veckan av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Vi ska dela med oss av det vi just läser utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR.
Nu har jag läst min första bok av Sofie Sarenbrant. Det blev Syndabocken, den sjätte delen i serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Handlingen tilldrar sig i Bromma i nutid. Det hela utspelar sig under ett par augustiveckor. En ung man hittas mördad under mystiska omständigheter. Det bryter ut en storm av kommentarer på Brommagruppens FB - sida. Till exempel faller misstankarna på städerskan Svetlana. Inbrotten har duggat tätt i Bromma. FB - gruppen gissar friskt . Emma Sköld har just gjort slut med sin sambo Thomas Nyhlén, i vardagslag kallad Nyllet, och det gnisslar i deras polisiära samarbete också. Thomas är sårad och ledsen och Emma vet egentligen inte vad hon vill. En baltisk inbrottstjuv och gästarbetare åker så småningom fast och får en nyckelroll vad det gäller upplösningen av det hela. Det sker ytterligare något mord på en ung människa och poliserna får ett huvudbry med att lista ut hur det hela hänger ihop. Jag tycker storyn är ganska välkomponerad, medan psykologin är lite väl enkel. Spänningen infinner sig ungefär på hälften i Syndabocken, och sedan tätnar det. En gammal flickvän till Nyllet dyker upp och ställer till det ytterligare för Emma och Thomas. Jag gillar när en får veta hur det går, men Syndabocken slutar med en cliffhanger. Om jag hade satt betyg på de böcker jag läst hade Syndabocken fått en trea. Bookmark Förlag.
Om någon frågat mig vem Lydia Wahlström var för en tid sedan skulle jag inte kunnat säga någonting om henne mer än att jag kanske hade associerat till Fogelstadsgruppen. Men efter att ha läst Ingrid Pärletuns välskrivna skildring av Lydia Wahlströms liv och verk tycker jag nästan att jag känt henne. Hon var det inte särskilt välkomna sladdbarnet i en prästfamilj. Inte var hon söt heller. Det var inte mycken uppmuntran hon fick hemifrån men fadern hjälpte henne ändå
med pengar till många års studier. Konstigt nog verkade hon aldrig ha några problem med självförtroendet. Åtminstone inte utåt. (Hennes självbiografi har titeln Trotsig och försagd.)
Bestörtningen när det visade sig att hon inte kunde bli präst som sin far var helt oförställd och hon önskade hon att hon fötts som man. Nu kom hon istället att ägna sig åt att verka för kvinnors rösträtt och tillgång till statliga tjänster. Hon doktorerade i historia och undervisade under många år i Åhlinska skolan där hon också var studierektor. Många av hennes elever blev förälskade i sin stiliga lärare.
Hon var yrkesmässigt
aktiv i hela sitt liv men fick ändå tid för många amorösa äventyr
med andra kvinnor, cykelsemestrar, kyrkliga möten, föreläsningar och
flyttar. Och naturligtvis skriver hon brev. Dessa kvinnor i slutet av 1800 - talet och början av 1900 - talet tycks ha hunnit med allt. De många breven har varit en skattkista för Ingrid Pärletun. En mängd kända kvinnor finns med i den här biografin; Selma Lagerlöf, Klara Johanson, Karin Boye, Anita Nathorst, Emilia Fogelklou, Elsa Beskow och Ottilia Adelborg för att nämna några. Lydia Wahlström och ärkebiskop Nathan Söderblom delade en liberal syn på kristendomen. Gudstron följer Lydia Wahlström hela livet.
Ingrid Pärletun har lyckats med att få ett behagligt flyt i sin faktaspäckade framställning av Lydia Wahlströms fartfyllda liv och gärning. Energin och framåtandan är smittsam. Allt är väl underbyggt och Ingrid Pärletun har inte sparat någon möda. Författarens eget intresse spiller över på läsaren. I den prologen berättar Ingrid Pärletun om ett möte med Lydia Wahlströms guddotter, Brita Mannerheim född Danell. Brita Mannerheims mor Anna Gustafson och Lydia Wahlström hade svurit varandra trohet för livet. Anna träffar emellertid Gideon Danell och de vill gifta sig. Det gör de också, men det blir mycket på Lydia Wahlströms villkor även om det sedan inte går som hon tänkt.
En sak förvånar mig. Under Lydia Wahlströms tid diskuteras moral och sedlighet. Men hur kan det komma sig att alla Lydia Wahlströms intima förbindelser med andra kvinnor aldrig ifrågasattes? Inte heller avslöjades personerna i Lydia Wahlströms två nyckelromaner, Daniel Malmbrink respektive Biskopen.
Lydia Wahlström dog 1954. Hon hade stämt möte Bang, som hon tänkt skulle skriva hennes nekrolog. Ärlig skulle den vara; både bra och dåligt skulle finnas med. Oturligt nog hann de båda damerna inte träffas för Lydia Wahlström dog. Jag föreställer mig att det kunde blivit ett mycket intressant möte. Ingrid Pärletuns biografi är ett djärvt tilltag, men jag tycker att hon lyckats utmärkt med att levandegöra kvinnosakskämpen, rösträttsarbetaren, författaren, läraren, rektorn, föreläsaren, vännen och den orädda politikern Lydia Wahlström som tidigt varnade för det som höll på att hända i Tyskland. Och hon redovisar omsorgsfullt de källor hon använt i kapitlet Lydia Wahlström i nytt ljus och naturligtvis också i en omfattande litteraturförteckning. Historiska media. 2018
Mias helgfråga gäller bokboxar: Vad tycker du om bokpaket? typ Lavender lit?
Jag skulle nog inte vara intresserad av att prenumerera på något sådant själv. Däremot skulle jag kunna tänka mig att plocka ihop ett bokpaket åt någon eller några, till exempel ett par små barnbarn.
Bonusfrågan gäller om vi har något julklappstips.
Bästa julklappen är ju en bok. Det är väldigt roligt att tänka ut rätt bok till rätt person. Maken får Olle Larssons nya bok Gustav Vasa: en furste bland furstar från Historiska Media.
Dottern favoritförfattare är Sara Stridsberg så hon får Kärlekens Antarktis.
Sonen får alltid senaste Booker - pristagaren så i år blir det Flights av
Olga Tokarzcuk. Själv får jag Donald Keene, Chronicles of my life: An American in the Heart of Japan
I måndags var det Internationella mansdagen och då tyckte Lyran att vi skulle berätta om tre romaner där män framställs på ett positivt sätt. Nu har jag tänkt i två dagar och äntligen kommit fram till följande:
1. Kristin Lavransdotters kloke, prövade far, Lavrans Björgulfsson, i romantrilogin om Kristin Lavransdotter
2. Gilbert Blythe i Anne på Grönkulla av Montgomery. Där finns ju för övrigt också Matthew, som tillsammans med den kärva Marilla tar hand om den föräldralösa Anne Shirley, trots att de hade önskat sig en pojke.
3. Skådespelaren Willem i Ett litet liv av Hanya Yanagihara som vårdar och beskyddar den illa åtgångne, två år yngre Jude St. Francis dag och natt.
Johanna på Johannas deckarhörna tycker att det är dags att summera höstens bästa läsning redan nu. Dessutom gör hon sin lista extra lång. Jag är inte klar med höstens läsning och gör därför min lista extra kort. Jag tar med ett par stycken böcker som jag inte är klar med.
1. Maggie O´Farrell, jag är, jag är, jag är. Ett hjärtslag från döden
Irländska Maggie O´Farrells självbiografiska roman Jag är, jag är, jag är
har undertiteln Ett hjärtslag från döden och handlar om hennes nära -
döden - upplevelser vid olika tillfällen i livet. Hennes roman både rör
och berör.
2. Ida Jessen, Doktor Bagges anagram
I Ida Jessens nya roman Doktor Bagges anagram är det Vigand Bagge som har ordet. Han är tjugo år äldre än hustrun och
hans hälsa vacklar. Men det är det ingen som vet. Jo, möjligen doktor
Eriksen som vikarierar när Vigand Bagges smärtor blir för svåra.
3. Arv och miljö av Vigdis Hjorth
Författaren har skrivit ca 30 romaner, men jag har inte läst något av henne tidigare. Arv och miljö har skakat om Norge. Familjen har brutit med Vigdis Hjorth. De känner sig utpekade. Att någon kan skriva arv så många gånger utan att bli tjatig är en bragd. En syster som är jurist har skrivit en motbok som ännu inte finns på svenska. Jag gillade verkligen boken.
4. Marie Ndiaye, La Cheffe
Läsning pågår. Början lovar gott
5. Ingrid Pärletun, Lydia Wahlström
Läsning pågår. Har inte så många sidor kvar. En biografi med samma driv som en bra roman. Från det spännande slutet på 1800 - talet och början av 1900 - talet.
Efter pausen, där alla bjöds på kaffe och en rent fördärvlig mängd kakor och dessutom hann handla böcker och få signerat, vidtog andra halvlek av Bokens dag. Maja Lundgren presenterade sin nya bok Den skenande planeten. Det är några år sedan sedan hon kom ut med någon roman. Men alla minns väl den skandalomsusade Myggor och tigrar där Maja Lundgren går hårt åt kultureliten. Hon vill inte kalla den en föregångare till Me Too - rörelsen, men en kan inte undgå tänka i de banorna. Ki kommer ifrån den idylliska planeten Zarmina för att hålla ett fredstal på jorden som skakats av ett fjärde världskrig. Anders Roslund arbetade i många år på SvT innan han gick över till att skriva kriminalromaner. Först tillsammans med Börge Hellström, som avled 2017, och nu på egen hand. Tre timmar heter den nya romanen. Anders Roslund berättar att det går att kombinera underhållning med ett budskap. Han och Börge Hellström behandlade både gatubarn och trafficking innan någon trodde att sådant förekom i Sverige. En TV - rapport är som att skriva i sand medan en roman stannar länge med läsaren. Samhällskritiken har Lundgren och Roslund gemensamt. Men de har olika sätt att närma sig problemen. Där Lundgren är fantasifull är Roslund realist. Hon förlägger handlingen i framtiden medan han håller sig i nuet. Det blev inte samma självgående samtal som mellan Agnes Lidbeck och Jonas Hassen Khemiri men det gav ju de båda moderatorerna Gunilla Wedding och Pernilla Ekdahl tillfälle att få ett ord med i laget
"Cheffe kunde ingenting om fisk, hon visste varken fiskarnas namn eller hur de kunde användas i matlagning. Men eftersom hon hade följt med kokerskan till marknaden i Marmande och eftersom hon hade smakat soppan som den kvinnan lagade om fredagarna, tycktes det henne att den varje vecka återkommande oundvikliga och påvra soppa som paret Clapeau såg det som sin plikt att få ner och aldrig med ett ord nämnde, om den nu var så fadd och nästan hade en bismak av tvål, så måste det bero på det faktum att kokerskan använde sin mycket utspädda grönsaksbuljong i vilken hon nöjde sig med att slänga i några filéer av vit fisk som inte gav någon som helst smak, som inte ens gav sin egen jordmättade och subtila smak, utan endast skapade ett vitaktigt skum vars lukt och utseende alltid hade äcklat Cheffe." Från sidan 81 i La Cheffe av Marie Ndiaye. Natur&Kultur 2018. Övers.: Maria Björkman
Den här veckan är det Astrid Teres på den norska bokbloggen Betraktninger som har hand om Smakebiten. Fler smakebitar HÄR
Det sa klick ganska omedelbart när Agnes Lidbeck och Jonas Hassen Khemiri möttes på scenen för att med två programledares hjälp diskutera sina senaste romaner Förlåten (med betoningen lagd på andra stavelsen) och Pappaklausulen. Programledarna fick inte en syl i vädret och det behövdes inte heller. Författarna diskuterade likheter och olikheter; var börjar en bok?; AL skriver utifrån en tänkt läsupplevelse medan Hassen Khemiri inte kan tänka på en läsare när han skriver. Båda älskar att redigera. "Mysa med korret," heter det. De var överens om att en kan tala om små saker för att egentligen diskutera de stora tingen. Agnes Lidbeck betonar att hennes böcker inte handlar om henne, men i nästa stund talar hon om roman nummer tre som kommer till våren och handlar om pappan och då lägger hon inte fingrarna emellan. Hon hade ett mycket komplicerat förhållande till sin far. Hassen Khemiri har fått sin senaste bok översatt till arabiska. Han planerar att snart gå in i en ny skrivfas. Agnes Lidbeck säger att hon håller på med en liten, liten dystopi, en ny romantrilogi och en pjäs. Dessutom skriver hon mycket för sig själv bara för det stora nöjet att skriva.
Fortsättning följer.
Igår kväll lyssnade jag på författaren Frida Skybäck som jag läst mycket om men aldrig något av. Det vara ordning och reda med den flickan. Energiskt och humoristiskt berättade hon om sin väg fram till författandet på heltid. Det började i femårsåldern när hon skrev noveller som hon stoppade in mellan böckerna på hemortens bibliotek. Hennes dröm från väldigt unga år var att bli författare. Hon illustrerade sitt berättande med bilder av de kvinnor som varit förebilder till systrarna Stiernfors i serien om dem, lista på de källor en kan använda när en skriver historiska romaner, historiska händelser på 1800 - talet, litteratur från 1800 - talet som kan vara lämpliga att läsa, och så vidare. Årstafruns dagbok och Downton Abbey är ett par andra förebilder. Men det var svårt att finna dokumentation av de lägre klassernas levnadsförhållanden, sa Frida Skybäck, så det fick bli adeln som skildrades. På frågan om vad hon sysslar med nu berättade hon om en uppföljare till den senast utkomna romanen Bokhandeln på Riverside Drive. Hon betraktar sitt skrivande som ett vanligt heltidsarbete. Hon arbetar åtta timmar om dagen antingen hon känner sig inspirerad eller inte. Frida Skybäck berättade också att den första bok hon skrivit var en deckare som ett stort förlag nappade på direkt - till hennes stora förvåning. Boken bearbetades i sedvanlig ordning, men till slut blev det ett nej ändå eftersom den för mycket liknade en annan deckare utav en känd författare som också gavs ut av samma förlag. Frida Skybäck driver tillsammans med författarkollegan Agnes Hellström Författarpodden där de delar med sig av hur det är att vara författare.
Mias helgfråga: Har du någon adventskalender?
Det har jag inte. Har inte haft sedan Guije tecknade bakgrunden till en adventskalender i Svenska Dagbladet där en sedan fick klistra in luckor dag för dag. Det var jättekul. Däremot köpte jag just idag ett Liljeholmens kalenderljus.
Det har jag varje år.
Bonusfråga: Choklad eller chips?
Jag gillar båda delarna fast inte på en gång
Ett fint omslag på en underbar favoritbok, Herrarna i skogen av Kerstin Ekman. Lika lärt som poetiskt. Man känner doften av mossa och hör suset av granskog och lajkans
flämtande när man läser. Och alla dessa litterära referenser!
Omslaget andas mossa och skog, tycker jag.
Kulturkollos veckoutmaning: Visa tre favoritbokomslag och att berätta varför just de är favoriter.
Ett annat fint omslag:
The garden of Evening Mists av Tan Twan Eng. Jag tycker att omslagsbilden är väldigt vacker och stämmer väl överens med den vackra titeln och det fängslande innehållet. Författaren kommer från Malaysia.
Ett tredje omslag som tilltalar mig:
The Jane Austen Handbook. Proper Life Skills from Regency England av Margaret C. Sullivan. Här är det en kombination av bild, titel och och det mindre formatet som tilltalar. En läcker liten bok som ligger bra i handen.
Johannas deckarhörna: "Nu är vi mitt inne i den gråaste och tristaste delen av hösten. Löven
ligger på marken, antalet soltimmar är typ noll och det dröjer ännu
några veckor innan vi får tända våra juleljus. Därför tänkte jag att vi
nog behöver en påminnelse om att grått kan vara en snygg färg. Så idag
vill jag se fem favoriter när det gäller bokomslag som går i gråa
färgtoner."
1. Grå själar av Philippe Claudel
En namnlös
polisman skriver ner sina minnen av mordet på en ung flicka under första
världskriget i ett regngrått landskap i nordöstra Frankrike. I
bakgrunden hörs mullret från fronten. Boken blev det litterära genombrottet för författaren. Grå själar belv också filmad
2. Selma Lagerlöf. Sveriges modernaste kvinna av Anna Nordlund.
En splitter ny biografi om SL med ett jättefint bildmaterial.
3. Stilla stunders tankar av Yoshida Kenko
Genren kallas på japanska zuihitsu vilket ungefär betyder att en låter penseln gå och skriver ner spridda tankar allt eftersom de kommer upp. Kuddboken av Sei Shonagon hör också till den här genren.
4. Från din syster Lovisa av Maria Gustavsdotter.
Lovisa Engvall är trettiofem år när hon åker ut som missionär till Östturkestan. Året är 1900. Författaren har utgått ifrån de ca tvåhundra brev som Lovisa skrev till sin syster Kristina.
5. Knowledge and Survival in the Novels of Thomas Hardy av Jane Mattisson
Om hur det gamla bondesamhället möter den industriella revolutionen i England och hur det skildras i Hardys romaner.
"Jag är den vite gudens dotter och mig får ni inte fast." Jag skidar för mitt och mitt ofödda barns liv längs med Jungfrufjället. Hundarna skäller där nere i sänkan, förföljarnas skrik ekar. "Horan skidar! Försöker fly till ryssarna!" Jag kände inte igen rösten, men det är nog en av pappas hejdukar, ett ärofullt slaktargäng som skjuter på skoltsamer och gravida flickor för nöjes skull. "Irkku, kom tillbaka! Vad ska din pappa säga!" I skriken hörs rädslan. Ja, vad ska chefen för gränsbevakningen, den vite generalen Henrik Malinen, säga när hans minsting skidar över gränsen och rätt in i det Stora Äventyret? "Fostermördare, " spottar jag efter mig och ökar takten. - Yllekjolen frasar mot låren när jag susar ner för sluttningen mot isen på Jaurujoki, och bergväggen där snödrivan redan har mörknat av värmen."
Från sidan 9 i Nattfjärilen av Katja Kettu. Petsamo 1937. Albert Bonniers förlag. Övers.: Janina Orlov
Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att en delar med sig av det en just läser. Utan spoilers, förstås. Den här söndagen hanteras den av Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten. Fler smakebitar HÄR.
Jag har aldrig läst något av den norska författaren Vigdis Hjorth trots att hon skrivit ca trettio romaner och att flera av dem finns översatta till svenska. Hennes senaste roman, Arv och miljö, har väckt stor uppmärksamhet i Norge. Familjen har brutit med henne eftersom den känner sig utpekad. En syster, juristen Helga Hjorth, har skrivit en svarsroman med titeln Fri vilja. Berättelsen i Arv och miljö börjar bakifrån med själva arvet efter fadern som dött efter ett fall i en trappa. Av de fyra syskonen Bård, Bergljot, Astrid och Åsa, är det de två yngsta flickorna som haft mest kontakt med föräldrarna, som nu bestämt att det är dessa båda som ska få familjens båda sommarhus. Alla barnbarnen älskar detta sommarviste och trots att Bård och Bergljot inte har så god kontakt med föräldrarna har de alltid sett till att deras barn ska få träffa sina kusiner och mor - och farföräldrar. En anar tidigt att det är något som skaver i Bergljots oförsonliga inställning till föräldrarna. Och ganska snart därefter anar en vad. Men det är inte förrän i slutet av romanen som det sägs ut. Bergljot har alltid ansett sig vara oförstådd. Ingen lyssnar. Under en träff med familjens revisor där alla syskonen och modern är samlade läser Bergljot upp en skrivelse där hon berättar vad ingen av de andra vill veta även om de egentligen redan vet. Reaktionen uteblir inte. Modern, som redan tidigare valt mer eller mindre drastiska flyktvägar, tas om hand av Astrid och Åsa. Astrid spelar hela tiden medlarens roll. Visserligen inte så framgångsrikt, men i alla fall. Vigdis Hjort berättar energiskt om denna arvstvist sida upp och sida ner utan att det någonsin blir långtråkigt. Det beror kanske mycket på att romanen också i så hög grad skildrar en barndom. Vad händer bakom den polerade fasaden? Modern är vacker och välsvarvad och berättar för Bergljot att när de är ute på stan är det modern männen vänder sig om efter. Bård och Bergljot stöttar varandra och jag tror att läsarna ställer sig på deras sida också.
 |
| Foto: Rolf Pettersson |
Jag vill inte tvätta mig med den där tvålen.
Jag vill inte borsta mig med den där tandkrämen.
Jag vill inte ligga i den där bäddsoffan.
Jag känner inget behov av det där toilettpapperet.
Jag är inte intresserad av den där försäkringen.
Jag tänker inte övergå till ett annat cigarettmärke.
Jag har ingen lust att se den där filmen.
Jag vägrar att stiga av vid Skärholmen.
Sardinen vill att burken öppnas mot havet.
Werner Aspenström är månadens diktare i Dagens dikt. Han läser själv.
Mias bokfråga den här veckan är lätt: Vad läser du nu?Det passar mig precis eftersom jag känner mig lite jetleggad efter resan till
Japan.
Jag läser Arv och miljö av Vigdis Hjorth.
Den låg här och väntade när jag kom hem. Kort lånetid, så klart. Jag läser också Botchan, en japansk klassiker skriven av Soseki Natsume. Den fanns med som reselektyr, men det blev inte mycket läst under resan.
Bonusfrågan: Berätta något vi inte redan vet om dig!
Tja, det är nog inte många som vet att jag i min ungdom var väldigt duktig i
längdhopp.
Irländska Maggie O´Farrells självbiografiska roman Jag är, jag är, jag är har undertiteln Ett hjärtslag från döden och handlar om hennes nära - döden - upplevelser vid olika tillfällen i livet. Hennes roman både rör och berör. En del av berättelserna är rent smärtsamma att läsa. Jag tänker t. ex. på hennes beskrivning av åttaåringens upplevelse av hjärnhinneinflammation. En kan undra över hur hon kan minnas allt så tydligt. Visserligen förstår en att det var en traumatisk upplevelse som satte sina spår både fysiskt och psykiskt för resten av livet. Ingen talade med henne; ingen förberedde henne utan talade bokstavligen och bildligen över huvudet på henne. Andra kapitel handlar om de förtvivlade försöken att få barn; ett dramatiskt akut kejsarsnitt, missfallen och de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan. Ett annat avsnitt handlar om den lilla dotterns kamp med sitt kroniska eksem. Starkt och naket berättar modern om flickans lidande och hennes förtvivlan över att inte kunna överta dotterns plågor. En lever med. Det är mycket skickligt gjort. Maggie O´Farrell citerar en hel del författare alltifrån Sylvia Plath i titeln till Thomas Hardy, Andrew Marvell, John Donne osv. Tillsammans med Hilary Mantel försvarar hon det ofödda fostrets rätt till liv. Ett par andra kapitel handlar om drunkningstillbud och andra om överfall med förhinder. Jag får lust att läsa allt vad Maggie O´Farrell skrivit. Maggie O´Farrell är gift med den engelske författaren William Sutcliffe. Tillsammans har de tre barn och bor i Edinburgh. Romanen är översatt av Malin Bylund Westfelt. etta. Sekwa förlag.
Johannas deckarhörna: "På söndag är det Fars dag och därför tänkte jag att veckans topplista
idag skall präglas av det. Böcker om eller för pappor är dagens
uppgift. Själv väljer jag att tipsa om mina fem bästa presenttips för er
som har tänkt förära er pappa en bok på söndag."
Jag väljer också bokpresenter:
1. Çiğdem Akyol är en tysk journalist som skrivit en biografi om Recep Tayyip Erdogan som säkert passar den historiskt/pilitiskt intresserade
2. Vem skulle inte bli glad för Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv: Berättelsen om mitt yrkesliv av Leif G. W. Persson?
3. Lykttändare av Pontus Ljunghill, historisk deckare och stockholmsroman
4. I boken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas
världsherravälde går Jonna Bornemark tillbaka till filosofer från
renässansen för att förstå vad som har hänt. Hon har talat med yrkesgrupper som sysslar med människor men som allt mindre tid med dem; som till exempel, poliser, lärare, läkare och socialtjänstemän. Det känns som en viktig bok.
5. Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell. en roman om hans familj men framför allt ett porträtt av modern
Most wonderful when
they scatter ----
The cherry blossoms,
In this floating world,
does anything endure?
Ur Tales of Ise, ett av de tre viktigaste verken i Japansk litteratur tillsammans med Telas of Genji and One hundred Poets, one poem each.
På söndagarna delar vi med oss av det vi just läser. Eftersom jag befinner mig i Japan får det bli något härifrån. Tror inte att jag spoilat något. Det får en nämligen inte. Det är Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i söndagens smakebit. Fler smakebitar HÄR
Gammat badhus på Naoshima fortfarande igång.
Teshima Yokoo House. Artist: Tadanori Yokoo
Väverska i Fukuoka
Stickning på japanska
Okonomiyaki
Inlägg
