bokbloggsjerka 24 - 27 maj ställer frågan om vi brukar läsa om böcker.
Mitt svar blir ja, men inte så ofta som jag egentligen skulle vilja.
Kanske läser jag om avsnitt i böcker? Kanske slår jag upp vissa ställen där jag tycker mig ha glömt sammanhangen?
I alla fall så har jag de senaste dagarna läst om Hohaj av Elisabeth Rynell. Helt och hållet.
Och jag tror att det blir en omläsning till framåt hösten då den (troligen) kommer att dyka upp i läsecirkelssammanhang. Men det tål den.
Hohaj kom ut 1997 och nominerades till Augustpriset och fick bl. a. Sveriges Radios Romanpris,
Hohaj är namnet på ett litet samhälle i Lappland där romanen utspelar sig. Två parallella kärleksberättelser under svåra förhållanden är stommen i boken. Inte många namn nämns och de namn som förekommer är ofta inte de verkliga. Berättarjaget sörjer förlusten av sin man och saknar kärleken dem emellan. Inte för att den på något sätt var problemfri, men den fanns där.
Aron - som inte heter Aron - är på flykt undan sitt förflutna och finner en tillflykt hos Helga och Salomon.
Inna - som heter Inna - har fortfarande sin döda mor som bästa vän. Hon bor med sin invalidiserade far som är ondskan personifierad. Men hur blev han sådan? Inna vet inte om något annat liv. Men så träffar hon Aron när hon plockar hjortron och han getar hästar. Och något nytt okänt växer fram.
Sakta men säkert.
Det ligger något tidlöst över den här romanen. Elisabeth har en sällsam förmåga att se in i människor och att beskriva det hon ser. Och hennes sätt att att skildra natur - både det oberörda, stränga och det vackra, förlåtande - står i en klass för sig.
Det är så poetiskt och vackert, även när det är som svårast, mörkast och kallast.
Hohaj är filmad och har blivit teater.
Inlägg
