En klar favorit

Augustpristagaren 2011 Tomas Bannerhed, Korparna, finns redan som pocket och kan dessutom köpas inbunden på rea.
Korparna är en fantastisk berättelse som väl förtjänar Augustpriset. Det är Tomas Bannerheds debut. I tio år har han filat på romanen som handlar om tolvårige Klas och hans familj; mamma Gärd, pappa Agne och lillebror Göran på arrendegården som kallas Undantaget.
Miljön är småländsk (Tomas Bannerhed, född 1966, är uppväxt söder om Växjö) och tiden är 70-tal.
Fadern har psykiska problem och man anar att det kanske är ett arv. Han oroar sig för allt och hans tungsinne lägger sordin på hela familjen. Moderns situation är ohållbar.
Den veke Klas med flickhänderna har fåglar som sitt allt uppslukande intresse.
Han känner instinktivt att fadern förväntar sig att han ska ta över på gården, men han värjer sig. Han vill ut, bort.
Livet på landet skildras träffsäkert. Folkhumorn är grym och mitt i prick; ordstäven och den lätta vidskepligheten lever kvar. Byskolan är nerlagd liksom järnvägen och handelsboden. Man anar att Undantaget står inför en snar förändring. Den lyriska naturskildringen röjer författarens förtrogenhet med skog, sjöar, djur och växter.
Klas möter också sin första kärlek, Veronika, från det exotiska Upplands - Väsby.
I hennes hem är musik och litteratur något självklart. Hans tankar om och kring henne är rörande.
Inte en enda gång under det att jag läste dessa mer än 400 sidor tappade jag intresset. Tvärtom finns det ett driv genom hela romanen. Klas och hans utveckling engagerar.
Och språket är så vackert.

Hur gör man?

The Paris Riview intervjues
innehåller 64 författarintervjuer samlade i fyra band, nästan 2000 sidor.
Författare som George Simenon, TS Eliot, Hemingway, Joyce Carol Oates, Alice Munro, Garcia Marquez, Singer, m. fl. berättar om sina metoder.
De vittnar om hårt arbete, ensamhet och - viktigt! - konsten att stryka.
Talang har mindre betydelse.
Det tekniska kunnandet kan man lära sig på skrivarutbildningar, men den egna tonen eller stilen måste man arbeta sig fram till - skriva och skriva om.
En författares stil är sådant som språket, tonen, rytmen och sättet att se på världen.
Reportern och författaren Anders Sundelin har recenserat The Paris Review intervjues i en intressant understreckare som får mig att vilja läsa böckerna. Det är alltid lika spännande att höra hur författare gör egentligen. Förvånansvärt många skriver för hand och renskriver sedan på skrivmaskin eller dator. Läs Sundelins recension HÄR

Författaren Mara Lee har också skrivit oerhört intressant om SKRIVPROCESSEN
Hon är mera teoretisk och utgår också från olika teoretiker.
Orden kommer från en okänd ort
"... där det nästan inte är vi som skriver, utan skriften skriver oss. Som om det fanns en annan plats, en språkets skuggsida, som utgör själva förutsättningen för att orden ska bryta fram..."

Vad är Quinquagesima?

Fastlagssöndagen - Quinquagesima - infaller femtio dagar före påsk och inleder en tre dagar lång för-fasta; fastlagssöndagen, blå måndag och fettisdagen.

Blå måndag en kallas också bull- fläsk- eller korvmåndagen och betydde förr ledig dag i flera länder. "Blå" kom sig av det tyska "blauer Montag" och att den liturgiska färgen är blått - en sorgens färg.

På fettisdagen äter man gott och mycket så man står sig under fasteperioden.

Fastlagsbullen, fettisdagsbullen eller semlan (lat. simili = vetemjöl) hör hit .

Roy Fares bakar världens godaste semlor. Här kommer RECEPTET

Den 40 dagar långa fastan inleds med askonsdagen. Då strör man aska över huvudet som tecken på ångerfullhet. Under senare tid räcker det med sot i pannan.

Seder och bruk varierar dock kraftigt i olika länder och under olika tider.

Han rösar ingen led. Olav H. Hauge. Del 5

Staffan Söderblom är poet, essäist och sedan 1996 adjungerad professor vid författarutbildningen
Litterär gestaltning, Göteborgs universitet.
Hans Och jag var länge död. Läsningar av det ambivalenta: Olav H. Hauge
kan man läsa som ett - eller en rad - litterära samtal i dialog och/eller polemik med andra uttolkare, sig själv och läsaren. Staffan Söderblom analyserar dikter av Hauge, visar på återkommande teman, ironin, den falska troskyldigheten och först och sist det "förrädiska" språket.
Titeln Och jag var länge död (Inledningen på dikten Gullhanen) är lånad från Eddan. Hauge skriver i sin dagbok att han uppskattar Eddan mer och mer. Den borde finnas i varje norskt hem. Han påpekar också att det är en
"Vestlending" som är upphovsman.
Och jag var länge död är en bok att läsa sakta och om igen; stillsamt begrunda och låta sjunka in. Man behöver hjälp när man läser Hauges fascinerande dikter.

Gullhanen

Og eg var longo død . Død i mitt skal,
og gol som gullhane i Miklagard.
Eg levde under - høyrde skurr og svar
og streid imod; og holt læt seld sjels gal.

Til draumen skok meg vak ei festgul nott,
so hamen fall og glansen vart til støv:
Eg er i døri heime. Huset søv.
Og barnehjarta slær att sælt og brått

Eg stand med hand på klinka inn til mor
og far, - ser månen skin på slite golv.
Du vart så lange? kjem det, utan ord.

Bak rømdi rørdi sorgi tungt sin kolv.
So slepte draumen med. I gullsmidd gjord
for keisaren eg atter gol og svor.

Om denna sonett skriver Tomas Tranströmer till Robert Bly: "Har du översatt en dikt som heter "Gullhanen av Olav H. Hauge? Den gav mig den bästa poetiska chock jag har fått på många månader."

Många forskare har ägnat sig åt intertextualiteten i Gullhanen. Men Jan Erik Vold läser den som en bild; en situation. Och vem kan säga vilken läsning som ä rätt?
Hauge rösade ingen led.

Radioföljetongen v 8

På måndag 20/2 börjar en ny radioföljetong i P!.
Anna Lyons läser Väggen (Die Wand) av österrikiska Marlen Haushofer.
Det ser jag fram emot eftersom jag aldrig förstått mig på romanen när jag försökt läsa den. Det är i och för sig länge sedan.
Väggen kom ut i Österrike 1963.
Första svenska utgåva i översättning av Per Erik Wahlund kom inte förrän 1988!

Steve Sem - Sandberg är alldeles överväldigad i sin essä i DN
Profetisk roman om ensamhet
heter det i SvD i Marianne Jeffmars recension.

Väggen är också filmad.

Olav H Hauge. Del 4

I Entusiastiska essäer av Jan Erik Vold finns ett avsitt med rubriken
Det går an att leva i vardagen också.
Om Olav H. Hauge och hans förhållande till tingen.

Jan Erik Vold berättar om hur OHH går från en traditionell, centrallyrisk romantisk tradition till att bli modernist -
både till form och innehåll. OHH skriver kortare, avskalade s. k. tingdikter.
På 60 - talet "stred" traditionalister och modernister om honom.
Båda sidor ansåg att han hörde till deras läger.
OHH debuterade 1946 med Glör i aska. I tjugo års tid verkar han som poet med en diktsamling vart femte år. Den sista är Dropar i austavind, 1966.
Den äldre OHH har lämnat det centrallyriska; drömmarna och visionerna.
Han är mera harmonisk och nöjd med att leva sitt liv i närhet till och överensstämmelse med naturen och tingen.
Tingdikterna är kortare och innehåller både humor och ironi. OHH har lärt av de kinesiska diktarna. Hans tematik är splittrad i mindre enheter.
"Inte hur världen är, är det mystiska, men att den är" säger språkfilosofen Ludwig Wittgenstein och det kan gälla för OHH också.
Han beskriver sina ting och låter läsaren tolka.
Sinnesstämning kontra landskap går igenom OHH:s hela författarskap säger Jan - Erik Vold. Vi ser det vi ser på grund av hur vi har det.

"Og snoen kom og klædde skogane i kvitt.
Eg tykte det var sorgi, for eg ser berre mit."

Vemodsdraget följer OHH genom livet och dikten.

Siffermäss

15 februari. Dagens namn är Sigfrid.

På en förfrågan från den hedniske Olof Skötkonung till kung Mildred i England på 1000 - talet om en kristen lärare skickade kung Mildred ärkebiskopen
Sigfrid av York.
Sigfrid slog läger i Värend och döpte svenskar vid
S:t Sigfrids källa vid det blivande Växjö.
Kung Olof kallade Sigfrid till Husaby i Västergötland där han själv befann sig. Sigfrid satte sina systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman att sköta verksamheten i Värend medan han själv åkte till Husaby.
När han kom tillbaka fanns inte systersönerna. Men han fann till slut deras avhuggna huvuden i en tunna som sänkts i Helgasjön. Smålänningarna hade dödat dem för att komma åt silverkalkar och patener
Kung Olof skyndade till och lade tunga skatter på folket i Värend och skänkte egendomar till Växjö kyrka.
De tre avhuggna huvudena finns sedan dess i Växjö domkapitels sigill. Sankt Sigfrids helgonattribut är biskopsdräkten och karet med de tre avhuggna huvudena.

Alla uppgifter är något osäkra. Läs mer på WIKIPEDIA
Siffer är en äldre dialektal form av Sigfrid.

ALLA hjärtans dag

"The most innovative Museum in Europe" -
Museum of broken Hearts in Zagreb. Se HÄR

Det brustna kvinnohjärtat
av Karin Schenck - Gustafsson
om kvinnors hjärt- och kärlsjukdomar
och hur vi kan förebygga dem

Hål i huvudet - en humoristisk bok om separation av psykologen Jenny Jägerfeld.

Kärlekens samtal: fragment av den franske författaren och litteraturkritikern Roland Barthes är analyser av kärlekens yttringar i litteraturen.

Det brustna hjärtat är lånat.

Olav H. Hauge del 3

Claes Hylinger var den förste svenske författare som Olav H. Hauge talade med. I sin bok Färdaminnen. Bland norska diktare, fiskare och bönder berättar Claes Hylinger om sin vistelse hos den då sextiotvåårige, spänstige norske poeten Olav H. Hauge i Ulvik vid Hardangerfjorden. Han föreläser om kinesisk och japansk lyrik; om Wergeland som enligt Hauge är den mest geniale författaren i den här delen av världen. Svenske Vilhelm Ekelund beundrar han . Och Tegnér!
"Ein stor diktar!" Vilket är precis vad Hylinger tycker om Hauge.
Hans E. Kinck, den store författaren från västlandet, stod alltid i Hamsuns skugga men är enligt Hauge en större författare.
Under några dagar i början av juni vandrar de två omkring, njuter av den vidunderliga utsikten och de blommande äppelträden, äter fläsk, dricker Hauges hembryggda cider och Östgöta Sädesbrännvin som Hylinger medfört och talar om litteratur. Då och då kommer ett barn springande och lämnar eller lånar något ur Hauges stora bibliotek. Ulvik saknar bibliotek.
Och någonstans väntar en katt.

Katten sit
i tunet
når du kjem.
Snakk litt med katten.
Det er han som er varest i garden

Äppelodlaren vid Hardangerfjorden. Olav H. Hauge. del 2

Olav H. Hauge, 1908 -1994, bodde hela sitt liv på Ulvik vid Hardangerfjorden. Förutom några år som han tillbringade på mentalsjukhuset Valen med diagnosen schizofreni.
Han hörde röster och hade svår tinnitus. Tiden på sjukhuset minns han som vilsam. Även när han satt på avdelning D - stormavdelningen. Där träffde han enligt egen utsago många stora profeter. Han fick elchocker men undkom lobotomi.
Han skrev dagbok i 70 år - utan tanke på någon läsare mer än han själv.
Olav Hauge utbildade sig till trädgårdsmästare men det var inget han egentligen ville syssla med.
Hauge var en man med bestämda principer vilket inte betydde att han inte satte sig över dem om det föll honom in.
Tidningsläsning ogillade han, men icke förty prenumerarade han ibland. Intellektuella akademiker från överklassen tillhörde fiendesidan och var bara skräp i jämförelse med den enkle bonden som levde på det gården producerade.
Men det var väldigt roligt att diskutera med akademiker.
Och de som älskade Hauges lyrik allra mest var kvinnliga akademiker!
Vid 66 års ålder gifte han sig med textilkonstnärinnan Bodil Cappelen. De hade brevväxlat i många år och hon skilde sig och återtog sitt flicknamn för Hauges skull.
"Hon är det bästa som hänt mig", sade han.
"Vem frågar efter vägen när man har sådan vind?" skriver han i en dikt.
Vinden är ett återkommande motiv i Hauges dikter liksom vardagliga ting som en sågbock, en lie eller för den delen en katt.
Hauge debuterade 1946 med Glör i oska. 1962 var han en erkänd poet och fick ett statligt arbetsstipendium. Det publika genombrottet kom först 1966 med
Dropar i Austavind. Han fick sedan vänja sig vid att det kom både brev och besök. (Telefon hade han aldrig.) Ensamheten - den dyrbaraste lyxen - fick han ge avkall på och någon gång företog han till och med en resa.
Redan som tonåring blev han en kräsen storläsare.
Bibeln var en kraftfull inspirationskälla för Hauge
Vilhelm Ekelund höll Hauge mycket högt och Strindbergs Ensam var helt i hans smak.
I övrigt kände han väl till kinesisk och persisk lyrik och beundrade Swedenborg och Baudelaire. Bondeledarna Ho Chi Minh och Mao hyllade Hauge. De skrev ju också lyrik. (Men partier och kollektiv var han negativ till.)
Carl - Göran Ekerwald har skrivit en biografi om den egensinnige, märklige Olav H. Hauge och hans diktning, Det stora självporträttet.
Dikterna är ett destillat av dagböckerna säger Ekerwald, som uppenbarligen är mycket fascinerad av sitt ämne utan att för den skull bortse från avigsidorna.
De 84 dagböckerna, som gavs ut i fem band år 2000, är det stora självporträttet.
De är unika i Norden på grund av sitt tankedjup och den fortlöpande självanalysen.
Ekerwalds bok kom ut 2011 på Carlssons förlag.

Använd inte sandpapper. Olav H. Hauge. Del 1

Använd inte sandpapper

Använd inte sandpapper där en säker kniv skurit
räta inte ut skidspåret som bar dig tryggt över topparna,
ta inte tillbaka ord som en gång är sagda.
Ord är dynamit och verkar både på djupet och höjden,
i den spricka de slog
kan grundvattnet stiga.

Låt mig göra som tordyveln

Sorgerna lägger sig över mig
och trycker ner mig i ett varmt bo.
Låt mig ändå röra på mig,
pröva krafterna, lätta på torvorna -
låt mig göra som tordyveln
när den en vårdag gräver sig ut ur komposten.

Lien

Jag är så gammal
att jag håller mig till lie.
Stilla sjunger den i gräset
och tankarna kan gå.
Det gör inte ont heller,
säger gräset,
att falla för lie.

Det jag minns bäst

Det jag minns bäst från barndomen,
är vinden.
Nu finns ingen vind kvar.
Ingen vind
och inga fåglar,
hur ska det gå?

Olav H. Hauge Ur diktsamlingen Använd inte sandpapper sammanställd och med förord av Christina Hellman.

Under ytan

Bara du finns (Massolit förlag) är
Jenny Holmbergs debutroman.
Jenny är journalist och teolog, född 1982.
Romanen handlar om människor och deras hemligheter; det de brottas med och det som finns under ytan.
Anna är högstadielärare, mamma till Benjamin som är tio år och mobbad i skolan. Olle bor i England sedan tio år. Han har en lika aningslös som eftergiven flickvän som är hans livboj i tillvaron. Det förflutna plågar honom.
Nike är en av Annas elever. Han driver runt och lånar husrum där han kan. Gunilla, hans alkoholiserade mamma, har misshandlat honom alltsedan han var liten.
Det finns flera väl dolda hemligheter i den här romanen som har ett kristet anslag. Det finns en myckenhet smärta i boken men det handlar också mycket om försoning.
Människor kan göra varandra mycket ont. Men lika ofta kan de vara varandra till hjälp och stöd. Människorna i boken skildras med värme och empati.
Bara du finns är en välskriven debut. Epilogen anknyter till prologen och ramar in berättelsen. Allt får inte sin förklaring - men när får det det? Alla dåliga relationer blir inte bra. Men så är det ju sällan i livet.
Kanske kunde man ibland strukit ner en smula. Men det är en marginell anmärkning.
Det ska bli intressant att läsa nästa roman signerad Jenny Holmberg.

Kul bok

Böcker som förändrade världen.
De 50 viktigaste böckerna genom tiderna av
Andrew Taylor.
Ulrika Junger Miranda svarar för översättning och bearbetning.
Utgivning: Ordalaget bokförlag

Urvalet är bra gjort. De uppenbara självklarheterna blandas ut med överraskningar. Homeros, Herodotos och Konfucius sällskapas av
milstolpar inom astronomi, matematik, medicin och geografi; Ordbok över det engelska språket av Samuel Johnson; Sunt förnuft av Thomas Paine 1776; Telefonkatalogen 1878 och Sions vises protokoll från 1905.
Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar av John Maynard Keynes (1883 - 1946; tillhörde Bloomsburygruppen) känns ytterst aktuell.

Böcker som förändrade världen avslutas med Citat av Mao och Harry Potter.
Spännvidden kan man inte klaga på!

mimmimarie gillade den också. Om än med visst förbehåll.

Att se stjärnor på ljusa dagen

Efter att ha hört Astrid Regnell berätta om sin doktorsavhandling från 1999 om August Strindbergs En blå bok 1 - 3. 1907 - 1912 lyssnar jag på ett annorlunda sätt på radioföljetongen
Tjänstekvinnans son. Och uppmärksammar omedelbart ord som ljus, skugga och förlåtelse.
Efter gårdagens föreläsning har dessa ord laddats med ny innebörd.
Att se stjärnor på ljusa dagen: förvandling och försoning i August Strindberg En blå bok är titeln på Astrid Regnells avhandling. (Upptäckte just att den finns bland reaböckerna på Adlibris!
Den är däremot inte särskilt vanlig på biblioteken.)
Astrid Regnell inleder med att ställa frågan om Strindberg var helt galen eller bara lite vardagstokig.
Så tar hon avstamp i texter ur någon av de 365 uppsatserna om en sida i varje del av En blå bok. En vanlig andaktsbok innehåller också 365 texter,
en för varje dag. Strindberg brottades med religionen i denna bok som tillkom sent i hans liv. Alkemin betraktar han också som en religiös livsåskådning.
Den alkemistiska processen motsvarar den religiösa utvecklingen mot försoning. Guld och stjärnor symboliserar själens frälsning och försoning. Den jordiska, begränsade världen motsvaras av en gudomlig, osynlig, omätlig värld som egentligen är den verkliga. Strindberg vänder sig mot den moderna astronomiska världsåskådningen.
Pekoralastronomin heter en av uppsatserna. Strindberg strävar efter det sköna och vackra snarare än det vetenskapligt korrekta.
Till en början var Strindberg darwinist men det blev annorlunda mot slutet av hans liv. Den samtida Oscar Levertin var skeptisk mot djupet i Strindbergs religiösa omvändelse.
I anknytning till En blå bok nämndes också Baudelaires korrespondenser och Swedenborgs andliga världsåskådning.
Astrid Regnell väckte många funderingar och kastade ett nytt ljus över hela August Strindbergs författarskap. Jag blev definitivt nyfiken på En blå bok.
Och - så klart - på Astrid Regnells egen bok. Som jag naturligtvis beställde på stört!

Offer och/eller bödel?

I en radioessä i OBS berättade Kristian Lundberg för några dagar sedan om det omöjliga och nödvändiga med att skriva självbiografiskt. Den som berättar kränker alltid de andra som väljs bort och inte har någon talan. Berättaren bygger helt på sina egna minnen, skuggor och förenklingar.
I Yarden står det "allt jag berättar är sant" - och ingen kan säga emot. Modern beskrivs som en imploderad stjärna, helt mörk.
Fadern stavas frånvaro. Han vill inte kännas vid sina barn.
Modern, som är psykiskt sjuk, flyttar med barnen mellan sju olika adresser i Malmö på ett år. Det finns inga pengar till mat och den tolvårige sonen går ner i källaren och sniffar thinner.
Kristian Lundberg berättar i då och nu om sin uppväxt och om olika arbeten som till exempel som timanställd på Yarden i Malmö västra hamn.
Det är också en Malmö-bok. Författaren känner staden väl och har sett den förändras genom åren till ett hårt samhälle med djupnande samhällsklyftor.
Kristian Lundberg skriver sig fram till sin egen sanning. Kan man vara på en gång offer och bödel? Kan man skriva sig fri? undrar han.
Yarden är en till det yttre oansenlig bok men med ett mycket starkt innehåll.
Kristian Lundberg skriver med ödesmättad enkelhet och liksom etsar med glödstift och lämnar läsaren djupt berörd och imponerad.

Kristian Lundberg fick Ivar Lo Johanssons pris 2010 för Yarden och 2011 fick han Sydsvenskans kulturpris.

Läs även Mitt Malmö av Kristian Lundberg

Charles Dickens 1812 - 1870

Massor
om Dickensåret


David Perdue´s
Charles Dickens Page


Inte bara Strindberg.
Som sagt

Den 7 februari 1812 föddes Charles Dickens i den lilla staden Portsmouth i södra England.
Där reser man nu en staty över stadens store berömde son - helt mot denne sons vilja.

Inte nog med det. Charles Dickens begravdes i Poet´s Corner i Westminster Abbey trots att velat vila i Rochester.

Det hjälper inte alltid att vara världsberömd, uppskattad och karismatisk.
Charles Dickens blev berömd mycket tidigt i hemlandet. Han visste hur man fick folk att skratta och gråta. Han var en skarpsynt iakttagare med sinne för detaljer.
Snart nog blev han hyllad även i USA och Ryssland. Hans uppläsningsturnéer var mycket uppskattade.
Det finns mycket att läsa om och av Charles Dickens. En av de främsta Dickenskännarna är Peter Ackroyd. Förra året gav Claire Tomalin ut en kritikerrosade biografi över Dickens just med tanke på jubileumsåret.
Jag har läst en bildbiografi från 1962 av J. B. Priestley; mycket sliten, med många understrykningar och hundöron. Den är mycket personligt och roligt skriven och jag tycker mig verkligen möta en levande, mångfacetterad människa.
Däremot skulle jag inte gärna velat vara Kate Dickens, hustrun som födde honom tio barn och som han sedan baktalade och skilde sig ifrån. Över huvud taget var Dickens inte så framstående vad det gällde kärlek. Han hade ingen riktig närhet till sina barn. Värst var det med pojkarna.
Dickens hade svårt att förlåta sin mor för att hon velat skicka honom tillbaka till skokrämsfabriken. Och den första kärleken Mary Beadnell gav honom mest hån tillbaka.
Däremot tror jag att han var en storslagen vän och sällskapsmänniska.
På ynka 58 år hann han med otroligt mycket.
Och det är fortfarande en fröjd att läsa honom, att se filmer och teaterföreställningar och det borde vara lag på att TV skulle visa en Dickens-serie varje jul.

Skilda världar

Justin Lévy, dotter till den kände filosofen Bernard - Henri Lévy och den vackra modellen Isabelle Doutreluigne berättar för andra gången om sitt och moderns förhållande i En ovärdig dotter.
Sekwa 2011. Översättning: Alexandra Dumas.
Autofiktion igen.


Den förra boken Vi ses på Place de la Sorbonne kom 1996.
Temat är detsamma. En egoistisk och utlevande mor som tar mycket lätt på moderskapet. En dotter som lever utan trygghet, kärlek, fasta regler och tydliga gränser som ett barn både vill ha och behöver. Fadern försöker hjälpa till ekonomiskt och det vet modern att utnyttja.
Justine - som i boken kallas Louise - väntar nu barn och modern har just fått beskedet att hennes cancer har kommit tillbaka. Det går snabbt utför. Louise har dåligt samvete för att hon inte tycker sig räcka till för modern. Hon ser hur modern förlorar sin mänskliga värdighet. Hennes kropp ätas av cancern; hon förlorar sin skönhet; det luktar illa i sjukrummet och hon plågas.
Louise värnar om sitt lilla ofödda barn som hon vet är en flicka.
Louise känner moderns ensamhet. Hon vet inte om modern uppfattat att hon ska bli mormor.
Och hon är osäker på om modern förstår att hon kommer att dö.
Louise känner oro över att hon inte ska kunna bli den mamma barnet behöver. Hon har ju ingen förebild.Och hon skäms för sina tankar, känslor och reaktioner.
Det är mycket väl skildrat; naket och ärligt. Texten flyter lätt och tyngs inte av onödiga ord eller utfyllnader Den ena människan går ur tiden och ett litet nytt liv kommer tar sin början.
Alice, Louise och Angèl är tre länkar i kedjan. Louise inser att det är livets villkor.
Hon håller helt enkelt på att bli vuxen.
Mitt i allt det hemska och svåra finns också en absurd, farsartad humor.
Hela boken berör. Men kanske första delen är den mest gripande. Louises brottning med sina två vissheter.. Moderns ovilja att ta till sig. Två såriga ensamheter som tangerar varandra.
Senare delen är ljusare och ägs av det lilla barnet.
Jag börjar till och med förstå att det kan finnas en tanke med det beiga omslaget som irriterade mig från början.

"Endast den som inte fått tillräckligt med kärlek kan älska så ångerfullt"
avslutar Ingrid Elam sin recension i DN

Hurra för Fredrika Runeberg!

5/2 bakade Fredrika Runeberg Runebergstårtor till sin man nationalskalden Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877) på hans födelsedag.
Eventuellt är det också hennes eget recept. Men om det tvistar de lärde.
Och, ja, de kallas tårtor. Jag skulle ha sagt bakelser
De är godare än man kan tro.

Runebergstårtor

100 g smör
1 dl socker
1 ägg
1 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver (knappt)
2 droppar bittermandelolja (kan ersättas med ½ tsk kardemumma)
1 dl skorpsmulor
1 dl mald mandel
½ dl grädde

Garnering:
½ dl florsocker
vatten

Sätt ugnen på 200 grader.

Vispa fett och socker pösigt. Vispa i ägget.

Blanda de torra ingredienserna och rör ner dem i smeten med en trägaffel. Rör ner grädden.

Fördela smeten i pappersformar som du fyller till tre fjärde delar.

Grädda tårtorna i ca 10 min

Rör ihop ingredienserna till glasyren. Den ska vara ganska fast.
Klicka sylt på tårtorna
Spritsa sedan sockerglasyren runt sylten eller ringla med en tesked.

The Madwoman in the Attic

Jean Rhys (eller rättare sagt Ella Gwendolen Rees Williams) föddes 1890 på den karibiska ön Dominica. Barndomen präglades av en kärlekslöshet som hon led av även som vuxen. Hennes liv skulle ge rikligt stoff till en roman.
I tidiga år kom hon till England och sedan följde ett brokigt liv med litterär framgång med några romaner som knappast åtföljdes av någon personlig lycka.
Så var hon försvunnen en lång tid och de flesta trodde att hon var död. Då publicerades plötsligt romanen
Wide Sargasso Sea. Det blev succé. Året var 1966.
Jean Rhys var 76 år.

1989 översattes boken till svenska och fick titeln
Den första hustrun.
En senare utgåva heter Sargassohavet.
Jean Rhys ger här röst och identitet åt Bertha Mason, den galna kvinnan i vindsrummet i Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Mr Rochester är i Sargassohavet en tämligen slätstruken figur utan karisma. Han är visserligen ung men mer än lovligt korkad. Fadern och brodern lurar honom att gifta sig med den unga, rika, vackra kreolskan Bertha Antoinette Cosway.
Det går snabbt. Redan efter en månad på Jamaica står bröllopet.
Mr Rochester känner en obehaglig ambivalens både för sin unga hustru, den frodiga grönskan på ön och hela den doft- och färgstarka naturen. Allt är för mycket för den svale engelske gentlemannen.
Klasser och kulturer står mot varandra; England och kolonierna och frigivna slavar mot de forna slavägarna. Jean Rhys har säkert lånat mycket ur egen fatabur.
Sargassohavet är en roman med färg och hettta; mörk magi, otäcka bläckfiskorkidéer och ljuvliga apelsinblommor. Allt är extremt och både lockar och skrämmer.
Vissa ekon finns från Jane Eyre, som för övrigt är en bifigur här.
Man erinrar sig upprepade företeelser som eld och brand, sken och dagrar, solnedgångar och speglar.
En mycket bra idé hon fick, Jean Rhys.

Läs om
Jean Rhys i Books and writers

Eva Ström har läst Sargassohavet

En artikel om Jean Rhys i The Independent

Ur evighetens synvinkel

Idag blev jag alldeles uppspelt över
Tommy Olofssons understreckare och gav mig omedelbart på jakt efter någon bok av den nyligen bortgångna Wislawa Szymborska. Först i min egen lyrikhylla. Med nedslående resultat.
Bibliotek och bokhandel nästa.
1996 fick Wislawa Szymborska Nobelpriset med den något kryptiska motiveringen: "för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet".
Då skrev Tommy Olofsson så här.
Om man ska likna Wislawa Szymborska vid någon svensk poet så är det Werner Aspenström. Han känner också släktskapet

Om hon från Polen vore här just nu

kunde vi tala om stenarna

och deras släktingar.

Otillgängliga, skulle hon klaga,

öppnar inte när vi knackar på!

Ibland! skulle jag då invända.

Läsutmaning: August Strindberg 2012

ord och inga visor
har en läsutmaning under Strindbergsåret 2012.
Man ska läsa 3-4 böcker av eller med anknytning till August Strindberg.
Jag tänker mig
1/ Tjänstekvinnans son (går som radioföljetong nu. Jag läser de avsnitt jag missar.)
2/ En dåres försvarstal (ska läsas i bokcirkeln)
3/ August Strindberg av Olof Lagercrantz
4/ Vandra med August Strindberg av Anita Persson

Därutöver
5/ Strindberg som trädgårdsmästare av Catharina Söderbergh
6/ Strindbergs kokbok av Björn Meidal

Sedan vet jag inte vad som händer. Det skulle inte förvåna mig om det blir vidare läsning.

Mer grammatik åt folket!

Idag är det
GRAMMATIKDAGEN

Med grammatiken äger du språket.
Med språket äger du världen!

Så lyder det glada stridsropet.

Och visst är det kul med grammatik!
Att ta ut subjekt och predikat med och utan bestämningar är som att lösa korsord.

På bilden: Svensk språklära; gamla "Äggblom", dvs Richard Ekblom, Rysk grammatik. (Enligt magistern hade ryssarna svårt med k.)
Vidare Engelsk grammatik med flera undantag än regler. Och så den lilla, vällästa tyska som håller ihop tack vare omslagsplasten.
Man kan fråga sig varför omslagen är så urbota tråkiga?

Grammatikbakelse

Börja med apelsinchokladtryffeln.

• 1 dl vispgrädde
• 200 g mörk choklad
• 1 apelsin, skalet (spara resten till garnering)

Hacka chokladen. Riv apelsinskalet (se till att du bara får med det yttersta, orangea). Koka upp grädden tillsammans med skalet i en kastrull under omrörning. Dra kastrullen från plattan, och blanda ner chokladen. Låt smeten svalna i rumstemperatur så att den stelnar. Under tiden, gör kakan:

• 2 ägg
• 3 dl råsocker (eller vanligt strösocker)
• 1 krm vaniljpulver/1 msk vaniljsocker med äkta vanilj
• 0,5 tsk salt
• 100 g smör
• 4 msk kakao
• 1,5 dl vetemjöl

Sätt ugnen på 175°C. Smörj och mjöla en form med löstagbar kant. Vispa ägg, socker och vanilj(socker) vitt och luftigt. Sikta ner kakao, mjöl och salt genom en sil. Vänd försiktigt ner mjölblandningen i smeten, för att bevara äggens luftighet. Smält smöret på låg temperatur. Låt svalna något och blanda sedan ner i smeten.
Häll smeten i formen, och grädda i ca 30-35 minuter. Känn med en provsticka – kakan ska inte vara kladdig, men lite fuktig.
Låt kakan svalna ordentligt och bred tryffelsmeten ovanpå. Kyl (gärna över natten) för att kunna skära snygga bitar.

Vad är Kyndelsmässodagen?

Kyndelsmässodagen den 2 februari var helgdag till och med 1772.
Den firades under medeltiden till minne av den heliga jungfruns kyrktagning på fyrtionde dagen efter Jesu födelse.
Men det kallas också Ljusens dag, Dies candelarum, Candlemas
(eng.), Lichtmess (ty.) eftersom man på denna dag invigde alla ljus som skulle användas i kyrkan under året.
I det antika Rom firades en fest som kallades februalia och som innehöll fackeltåg och ljusprocessioner.
Kyndelsmässodagen har ingen namnsdag.

Kyndelsmässodagen ansågs i Småland vara en sista påminnelse om den gångna julen och kallades "Lillejul". Man åt då skinka, dopp i grytan och annan julmat.

Läs vidare på Nordiska Museets webbplats


I Bondepraktikan kallas Februarius Göjemånad.
Februus var de dödas och reningens gud i etruskernas mytologi.
Han har alltså gett namn åt månaden februari.

I isländskan finns ordet gói som betyder tunt snötäcke eller spårsnö.
Troligtvis kommer ordet därifrån.

Bilden, som är gjord av Jenny Nyström, är lånad från hemsidan för Kalmar Läns Museum

En vårvintervisa

En vårvintervisa

"Smält min is,
låt min snö
gå i tö",
suckade vintern till våren.

"Kanhända, kanhända om solen vill,
vi vänta väl ännu en månad till,
så kanske det sker", sjöng våren.

Text: Gustaf Fröding
Musik: Torgny Björk

I folksagans tjänst

Den kringvandrande sagosamlerskan och sagoförfattaren
EVA WIGSTRÖM -
signaturen Ave -
föddes på julafton 1832 på Råga Hörstad utanför Landskrona. Någon skolgång blev det inte, för det tyckte fadern, Pål Nilsson, var onödigt.
Så småningom gifter sig Eva med Claes Wigström och de får två döttrar.
Först i femtioårsåldern börjar Eva Wigström sina sagovandringar och kom att röra sig främst i Skåne. 1882 vandrade hon på skaren till den fattiga befolkningen i Östra Göinge.
Det fanns alltid flera sagor att hämta i fattiga bygder än i rika. Dessutom gillar hon de egna människorna i Östra Göinge.
Eva Wigström nedtecknade även rim, ramsor och folktro.
Eva Wigström blev också familjeförsörjare och hon , som inte hade fått gå i flickskolan i Landskrona, kom att hjälpa dottern som öppnat - flickskola.
Fil. dr Maria Ehrenberg, numera regionbibliotekarie i Halland, skrev 2003 sin doktorsavhandling om Eva Wigström. Sagans förvandlingar. Eva Wigström som sagosamlare och sagoförfattare är titeln.
Maria Ehrenberg berättar livfullt och mycket intresseväckande om den kloka och noggranna sagonedtecknerskan och om sitt arbete med avhandlingen.
Vem minns inte sin barndoms sagor? Och exemplet Eva Wigström ger en ny och annorlunda vinkling på sagor i allmänhet.

I tiden

2012 är äldreåret i EU

I Les Murrays diktsamling Längre raklång
(orig:s titel: Taller When Prone)
återfinns följande dikt:





Äldreboende

Ne tibi supersis
överlev inte dig själv, drabbas inte
av panik eller höftbrott,
spotta inte mos på personalen
när könet tjänat ut,
det är inget lyckligt slut -

men i det pastellfärgade ljuset
inomhus finns en dam
som kokats ner till ren kärlek
bortom minnesförlusten.

Hon sitter och håller i handen
en urgammal kvinna som
kallar henne bror och George
medan trädgården sammanfattas av bin.

Jag- och dagböcker

Ingrid Elams nya bok har titeln Jag. En fiktion.
Det är en essä om hur skönlitterära författare genom tiderna har hanterat jaget i sina berättelser. Vem är jag? Var går gränsen mellan författarjaget och det fiktiva jaget?
Ingrid Elam inleder med Klassiska jag.
Där jämför hon Sapho, Augustinus och Catullus.
Efter Känsliga jag med författare som Goethe och Rousseau kommer Jagets egen historia. Där konstaterar Ingrid Elam att Charlotte Brontë låter Jane Eyre berätta sin egen historia från barndomen till vuxen ålder och att "jaget" och det direkta tilltalet - kära läsare - skapar en intimitet mellan jagberättaren och läsare som har fungerat alltsedan Jane Eyre kom ut 1847.
Jane Eyre tar sig ur den ena begränsande miljön efter den andra. Sanning och jämställdhet är det hon kräver.
Jane Eyre är också berättelsen om en kvinnlig författares tillblivelse. Gränserna mellan fiktion och självbiografi hade börjat suddas ut, konstaterar Ingrid Elam.
Emily Dickinson viskar "jag är ingen" i kapitlet med samma namn medan Vladimir Majakovskij utropar "här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år!" under rubriken Det grandiosa jaget. Den ene förminskar den andre förstorar men Ingrid Elam menar att de inte är helt väsensskilda ändå.
"Jag" hos författare som Victoria Benedictsson, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Lars Norén, Sara Stridsberg, Carina Rydberg, Maja Lundgren och slutligen Karl - Ove Knausgård behandlas intressant.
Ingrid Elam är mycket beläst och uttrycker sig enkelt och elegant.
Det är en spänstig, sparsmakad essä som det finns anledning att återvända till.
Läs mer om Ingrid Elam
och HÄR

Seriealbum

I bokförlaget Argassos serie Klassiska seriealbum har turen kommit till Jane Eyre av Charlotte Brontë.
Även om jag är tveksam till idén med att göra serie av klassiker måste jag säga att det är ambitiöst gjort.
Författarinnan presenteras; familjen Brontës släktträd finns med liksom kronologi och ett brev skrivet av Charlotte Brontë. I början presenteras alla personerna i serien.
Och jag tycker att man i stort sett återger berättelsen bra. Manusbearbetningen är gjord av Amy Corzine.
Men den vackre unge prästen St. John Rivers har blivit riktigt grotesk. Och Mr Rochester och Jane påminner lite väl mycket om Rhett Butler och Scarlet O´Hara.
Mycket av det allra viktigaste i Jane Eyre faller så klart bort när romanen blir serie. Och jag tror kanske inte riktigt att serien leder till att man läser hela den odödliga romanen.

Ett extra plus för att det i all enkelhet berättas hur serien blivit till rent praktiskt.

After leaving Mr Rochester

Separationsångest så klart.
Även om den tämjda örnen mr Rochester med den lilla kvittrande sparven Jane på knäet blev lite fånig på de allra sista sidorna i Jane Eyre.
Men det får man unna dem efter allt de gått igenom - tillsammans och var och en på sitt håll.
Charlotte Brontës succéroman från 1847 har älskats av många generationer. Och filmats många gånger. Senast 2011 av regissören Cary Fukunga.
Det finns många tolkningar av romanen.
Några läser med feministiska glasögon, andra med kristna. Jane Eyres psykologiska utveckling, blandningen av gotik och kristendom, motsatsparen Jane och första hustrun den rasande Bertha Mason i vindsvåningen; den änglalika Helen Burns kontra Jane Eyre och Bertha Mason; den temperamentsfulle mr Edward Rochester i motsats till den kyligt målinriktade St John Rivers; Eros eller Agape ; det vardagliga England kontra det exotiska Västindien.
Allt motsättningar som skapar spänningar
Charlotte Brontë fick utstå mycken kritik från många håll för sin roman. Men det tog hon med en nypa salt. Jane Eyre är verkligen inte som en flicka borde vara. Hon är ilsken och står på sig.
Hon är orädd, protesterar och vägrar att låta sig kuvas. Och hon har inte den rätta respekten för män, lärare, mostrar eller annan "överhet".
Jane Eyre och Mr Rochester är själsfränder. Men Jane Eyre och St John Rivers har något annat gemensamt, nämligen sitt högmod. Mitt i all sin anspråkslösthet tycker jag att Jane är högmodig.
Och den gudfruktige prästmannen St John Rivers förefaller lika benhård som uppfylld av sin egen storhet. Jag litar inte på honom, helt enkelt.
Miljön är detaljrikt och utmärkt beskriven. Möblering, färger, sprakande brasor, smattrande regn, klädsel, utseende, hår, ögon och alldeles särskilt pannans storlek beskrivs noga.
Jane iakttar allt och alla och drar sina slutsatser.
Det var helt fantastiskt att läsa om Jane Eyre. Den var ännu bättre den här gången.

Imorgon blir det diskussion i läsecirkeln. Jag får kanske revidera mina intryck... Vem vet?

Diskret realist

Theodor Fontane (1819 - 1898) är inget stort författarnamn i Sverige.
Men de flesta känner till romanen
Effi Briest (1895)och Fassbinders filmatisering av den.
En otroligt vacker film med den oförliknekliga Hanna Schygulla i huvudrollen som Effi Briest. Det är som att bläddra i ett fotoalbum med stilrena svartvita bilder.
Spegelbilderna är påfallande många och människorna talar vid sidan av varandra; helt eller delvis bortvända.
Effi Briest gifter sig som levnadsglad 17-åring med det betydligt äldre lantrådet Instetten som tidigare varit intresserad av Effis mor. Effi hamnar i en liten trångsynt stad och har snart svårt att hantera sin leda och isolering. Och så går det som det går.
Fontane berättar Effis historia med stor diskretion och utan att fördöma eller ta ställning; detaljrikt och realistiskt.
Berättelsen bygger på en verklig händelse med en otrohetsaffär som leder till en duell och andra sorgliga konsekvenser.
Effi Briest har likheter både med Madame Bovary och Anna Karenina.
Om Fontane är okänd i Sverige så är han däremot en central figur i tysk litteraturhistoria. En "lärjunge" till Fontane var självaste Thomas Mann.
Fontane skrev sjutton romaner. Endast en finns översatt till svenska - Effi Briest.
I Henrik Sjögrens nyutkomna biografi, Theodor Fontane - förnuft och fantasi, presenteras de olika romanerna och det preussiska samhälle de ägde rum i. Henrik Sjögren har varit kulturråd i Västtyskland , kulturchef på Kvällsposten och teaterkritiker. Han har dessutom skrivit böcker om Ingmar Bergmans teaterarbete och senast boken En kultursidas uppgång och fall: finkultur och masskultur i Kvällsposten 1950 - 1971. 2008

Stjärnöga

Stjärnöga

Stjärnöga, du som jag mött
långt i försvunna tider,
nu är det kvällsdags och trött
min ungdom till vila skrider.

Irrbloss, som världen har tänt,
slockna så lätt i världen.
Stjärnöga, mycket har hänt,
sedan vi skildes på färden.

Villsam är vägen som går
fram genom mörka länder.
Stjärnöga, Stjärnöga, når
jag aldrig mer dina händer?

Tag mina händer och led
mig in i ditt ljusa rike.
Stjärnöga, giv mig din fred
och låt mig varda din like.

Bo Bergmans musa hette Maria Almqvist, yngre syster till konstnärinnan Ester Almqvist i mitt inlägg från igår. Bo Bergman (1869 - 1967) träffade Maria Almqvist en sommar när hon var sjutton år och han några år äldre och hon följde honom sedan genom hela livet.
Mötet med familjen Almqvist skildrar BB i den postumt utgivna Noaks ark, självbiografiska essäer som kom ut 1968.
De blev aldrig ett par vilket BB säger att de borde vara tacksamma för. Han ville inte ha hennes olycka på sitt samvete. Men de brevväxlade och träffades också då och då. Stjärnöga finns i debutsamlingen Marionetterna 1903. Den är dedicerad till Maria.