skip to main |
skip to sidebar
När fotografen Christer Järeslätt sökte yrkesmässiga kontakter i Japan fick han många svar. Ett av dem var från Yuko. De började brevväxla, skickade bilder och utvecklade en nära relation mail-ledes.
Järeslätt planerade sedan länge en resa till Japan, men när han väl kom dit stod Yoko inte att finna. Redan innan han reste hade hennes meddelanden kommit mera sporadiskt. På Dunkers Kulturhus i Helsingborg kan man följa den vemodiga historien i en audio-guide omgiven av bildspel från Japan på tre väggar. Bokens titel: Toyuko: a non real life experience.
Snapshot Publishing.
Uppe på vallmokullen är en japansk animerad film från 2011. Den producerades på kända Studio Ghibli (som tycks ha tagit time out nu) och regisserades av Goro Miyazaki.
Filmen har en mangaserie med samma namn som bas. Mangan tilldrar sig på 70 - talet, men filmen är flyttad tio år tillbaka i tiden till år 1963. Man ser affischer som annonserar att förberedelserna för Olympiaden i Tokyo 1964 är på gång. Huvudperson är den 16 - åriga Umi, som sörjer sin far som försvann till havs under Koreakriget. Varje dag signalerar hon med flaggor till honom. Vad hon inte ser är att någon flaggar tillbaka på ett fartyg på redden. Förutom skoarbetet sköter Umi en hel del av arbetet på familjens lilla pensionat. Modern arbetar på annan ort.
Shun är redaktör för skoltidningen och arbetar för att bevara klubbhuset Quartier Latin. De blir förälskade, men ganska snart upptäcker Shun förhållanden som gör deras kärlek omöjlig. Trodde de, ja.
Den röda kornvallmon som gett kullen namn är en symbol för stupade soldater.
Uppe på Vallmokullen blev omåttligt populär i Japan. Till Sverige kom den 2012.
Det är svårt att inte bli charmerad utav den här filmen som innehåller mycket av japanskt vardagsliv.
Senaste numret av Vi läser, 2014:4, innehåller en vemodig intervju med författaren Birgitta Stenberg som lider av obotlig cancer. Hon är inte rädd för att dö. Det enda som retar henne är att hon inte kan skriva om hur det är att vara död. Bästa vännerna, Märta Tikkanen och Åsa Moberg, finns alltid där för henne liksom sambon, Kerstin. Mats Gellerfeldt vrider och vänder på begreppet Den stora amerikanska romanen. Vad innebär det? Varför har vi ingen diskussion om den stora svenska romanen? Eller den stora franska romanen? Författaren Curtis Sittenfeld beskriver sig som en ocool förortsmamma från St. Louis som gillar vanligt folk. Jag har aldrig läst något av henne, men det vore kanske dags nu. Man får rådet att börja med Presidentens hustru. Jag blir också nyfiken på redaktionens favorit, colombianen Juan Gabriel Vázquez, Ljudet av sådant som faller. En artikel handlar om mat - manga (gurume manga) i Japan. Japan har flest trestjärniga Michelin-restauranger i världen och är också världens största manganation. Alla läser manga i Japan, unga som gamla. Och alla älskar mat. Hur kommer det sig att alla polarresenärer alltid längtar tillbaka till det karga och ogästvänliga? Kanske också Jenny Diski som aldrig steg av fartyget när hon väl kom fram utan nöjde sig med att titt ut genom hyttfönstret
1. Kungens frilla: en roman om 1560 - talet av Thora von Dardel. Den handlar om Erik den X1V och Karin Månsdotter.
Målningen ovan är gjord av Georg von Rosen. Den hänger på Nationalmuseum
2. Jaktlycka är titeln på Anna - Karin Palms senaste bok, som innehåller ett antal noveller om kvinnor i olika livssituationer.
3. Stora och små broderier av Karin Holmberg. Det är inte så länge sedan det gavs ett TV - program om Karin Holmberg och hennes fantasifulla och konstnärliga broderier. Läs mer på Brodösens blogg
"Mig törstar!" Jesu ord på korset. Och Fredrika Bremers. Ständigt återkommer hon till törsten; efter kunskap, inspiration och frigörelse, men också efter frälsning och försoning."
Så inleds Mig törstar! Studier i Fredrika Bremers spår. Redigerad av Åsa Arping & Birgitta Armo - Nilsson. Gidlunds förlag 2001. Carina Burmans bidrag har titeln "Lingonen och paradisfågeln."
Från Bremer till Brinkman - en återfunnen brevsamling.
Madeleine Gustafsson skriver om Bremers adressat. Hemmen i den nya världen berättade för Agathe. Sista inlägget i boken är Birgitta Holms: Fredrika Bremer och framtiden. Så finns det förstås många andra intressanta artiklar i boken . Ett fynd bland utgallrade biblioteksböcker.
På samma gång hittade jag Skapande par redigerad av Whitney Chadwick och Isabelle de Courtivron, Alfabeta 1994. Har finns artiklar om Camille Claudel och Auguste Rodin, Frieda Kahlo och Diego Rivera, Vanessa Bell och Duncan Grant, Leonora Carrington och Max Ernst, Anaïs Nin och Henry Miller, Lillian Hellman och Dashiel Hammet, med flera. Och vad vore väl en samling av den här typen utan Virginia Woolf; Virginia Woolf och Vita Sackville - West.
Jätteintressant läsning som med all säkerhet ger upphov till ytterligare läsning. Bildmaterialet kunde varit lite roligare dock.
Ojdå! Det pågår en radioföljetong som jag missat starten på! Idag del 11 av 15!
Fredrik Sjöberg läser själv sin senaste bok, Ge upp i dag - i morgon kan det vara för sent konstnärsbiografi över den de båda konstnärerna Olof Ågren (1874-1962), bondson från Jämtland och Lotte Laserstein (1898-1993), judinna på flykt från Ostpreussen. De kom att bosätta sig i östra Småland och blev efter sin död helt bortglömda. Nu har Fredrik Sjöberg lyft fram dem och boken är illustrerad med deras bästa verk. Ulrika Knutson recension av Sjöbergs bok är en liten pärla i sig. Läs den HÄR
TEJU COLE, Öppen stad, Natur & Kultur 2013, handlar om Julius, blivande psykiater, som gillar att gå. Till fots utforskar han New York, och dess historia; träffar många olika människor, de flesta invandrare liksom han själv, och tar del av deras livshistorier och åsikter om de stora tidsfrågorna. En gammal japansk professor som varit Julius lärare berättar om interneringen av amerikanska japaner under andra världskriget. Den gamle mannen är övertygad om värdet av att memorera dikter för djupförståelse. I en kiosk möter han den beläste Farouq som han har många intressanta samtal med. Israel/Palestina konflikten, judarnas öden i allmänhet, förintelseindustrin enligt Norman Finkelstein, drömmen om ett fritt Europa, och mycket annat avhandlas. Med sina vänner diskuterar han bipopulationernas utdöende och miljöförstöringen. Han reflekterar över vad psykiatrin betyder för dem som behöver den. Julius, som är till hälften nigerian, har yoruba som första språk och tyska som andra. Modern var tyska. Julius har gått Nigerias Militärskola och sedan fått ett heltäckande stipendeium till Maxwell university. Julius är intellektuell, analyserande och kyligt registrerande. Man upplever Julius som ganska isolerad, men på egen begäran. Romanen är väldigt bildmässig och det är inte svårt att förstå att Teju Cole, född 1975, är fotograf och konsthistoriker också. Jag gillar första meningen som lyder så här: "Så när jag började ta kvällspromenader förra hösten upptäckte jag att Morningside Heights var en bra plats att utgå ifrån när man gav sig ut i staden." Julius vandrar ofta i omkring och genom Central Park. Man kan säga att han gör arkeologiska utgrävningar i tid och rum. Öppen stad är en rik bok och det är svårt att göra den rättvisa. Den måste läsas. Jag tyckte mycket om den. En fantastisk debut, helt enkelt!
Inlägg
